Alla foton är tagna av skribenten.

Därför är Ryssland så taggade på att välkomna sina fiender till VM

Jag reste runt i Ryssland för att ta reda på hur landets invånare känner inför att välkomna besökare från länder som man blivit inpräntad är fiender.

|
jun 15 2018, 12:58pm

Alla foton är tagna av skribenten.

Ryssland och väst har som bekant en rätt stormig relation. Varje månad verkar det komma ut en ny artikel om hur oroligheterna eskalerat, vare sig det är på grund av att man försökt lägga sig i det andra landets presidentval, rykten om att Trump haft en golden shower med ryska sexarbetare, eller att Ryssland anklagas för att ha förgiftat en före detta spion och hans dotter på en italiensk restaurang i England.

Men 2018 har Ryssland fått en ny chans att försöka rentvå sitt rykte något för västvärlden, nu när de är värdland för fotbolls-VM och välkomnar miljontals människor från hela världen till sitt land.

Några veckor innan turneringen drog igång reste jag från mitt nya hem i Tyskland tillbaka till mitt hemland Ryssland för att försöka känna av stämningen i landet inför mästerskapet. När det är fredstider är det få saker som gör människor så stridslystna som sport. Och när en hög dos VM-relaterad nationalism kommer in i bilden kan vad som helst hända.

En ung kvinna på segerdagen håller upp foton av släktingar som dog i andra världskriget.

Mitt första stopp var Moskva, Putins högsäte och platsen varifrån han jobbar så hårt han kan för att störa så många ledare i västvärlden som möjligt. För bara några månader sen valdes han om till president med 77 procent av rösterna, i ett val som egentligen aldrig var ett val. Den största kandidaten från oppositionen, Alexei Navalny, förbjöds nämligen från att ställa upp. De flesta medier är statligt ägda, och enligt Reportrar utan gränser ligger landet på plats 148 i världen gällande pressfrihet.

Precis som varje värdstad gjort tidigare har Moskva försökt så gott det går dölja sina brister inför VM. Områden där majoriteten av alla fotbollsfans kommer bo har fräschats upp, och stadens marshrutkas (färgglada och informella minibussar) har bannlysts tills turneringen är avslutad.

Även om de inte hade förbjudits hade det varit omöjligt för alla marshrutkas att köra igenom Moskva dagen jag åkte dit. Det här var 9 maj, vilket innebar firandet av landets årliga segerdag, till minne av dagen då nazisterna kapitulerade i det "stora fosterländska kriget" – eller andra världskriget, som det också kallas.

Putin såg från Kreml på pansarvagnar och soldater som marscherade över röda torget, medan stridsflygplan färglade himlen med ryska flaggans färger.

"Det finns många som aktivt försöker tona ner vårt fantastiska hemlands roll i besegrandet av fascism", sa Putin senare i sitt tal till nationen. "Vi kommer inte låta det ske!". Tal som hålls på segerdagen är vanligtvis mer försonande och brukar understryka det internationella samarbetet som tillsammans kämpade mot nazisterna. Men inte i år.

Barn utklädda till soldater spelar dragspel i närheten av paraden.

Putins tal gjorde det tydligt att han känner sig lika trygg och säker på sin tron som han alltid gjort. Kanske ännu tryggare i år av det skälet att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och Serbiens president Aleksandar Vučić stod vid hans sida. De senaste månaderna har Putin varit noga med att framhäva att han inte är isolerad internationellt. Att Ryssland anordnar VM i år kommer utan tvekan hjälpa till med att befästa den bilden.

Den dagen såg Moskva ut som myndigheternas idé av en perfekt sommardag. Det var varmt och soligt, ingen alkohol i sikte, med massvis av unga volontärer som delade ut vatten till de som deltog i paraden.

Nära där jag stod gick en grupp äldre veteraner med polerade medaljer förbi några affischer som hyllade Stalin. Men affischer som dessa var sällsynta – det här var i grund och botten en familjetillställning, där barn klädda i uniformer sprang runt och sköt på varandra med låtsasvapen.

I folkhavet var det en man som stod ut. Han hade på sig en röd köps och grå t-shirt. Mannen gick runt med ett foto av sin pappa klädd i uniform, och han introducerade sig som Regis Tremblay från Maine i USA. "Jag är en sökare efter sanningen", berättade han. Den 73-åriga filmskaparen och självutnämnda fredsaktivisten höll på att dokumentera sin resa till Moskva för att visa alla hemma att Ryssland inte är så illa som folk får det att låta som.

Regis Tremblay

"De tror att allting här fortfarande ser ut som det gjorde på Stalins tid", sa Regis och tittade sig omkring. "Faktum är att Moskva ser mycket mer i ordning ut än de flesta stora amerikanska städer".

Ett par sekunder senare gick en äldre rysk veteran försiktigt fram tillsammans med sin dotter för att hälsa på Regis och välkomna honom till Moskva. "Jag är glad att du är här", sa mannen medan de skakade hand. Allt fler människor log och vinkade till amerikanen, som om han var symbolen för hur det skulle kunna se ut om bara Ryssland och USA kom lite bättre överens. "Vi brukade kämpa sida vid sida", förklarade senare en annan veteran för mig. "Varför glömmer alla bort det?".

Att sport, speciellt fotboll, har förmågan att läka världens sår är ett rätt trött argument som ofta förs fram av FIFA, troligtvis främst för att sälja fler biljetter. Men majoriteten av ryssarna jag pratade med i Moskva verkade genuint se fram emot att välkomna besökare från hela världen. Det kom lite som en överraskning för mig, med tanke på att Rysslands statliga tv-kanaler konstant påminner sin publik om att många av dessa länder vill se Ryssland falla. Folk berättade för mig att de tror att ett varmt välkomnade skulle kunna förändra den negativa uppfattningen som världen har av deras värdland.

Jag tog mig fram till säkerhetskontrollen för att komma in på röda torget, mittpunkten för segerdagens evenemang. Med de ökade säkerhetsåtgärderna som nu vidtagits runt om i staden, dels som en reaktion till terroristattacker och dels för att öka tryggheten inför VM, verkade lokalinvånare vara vana vid detta typ av besvär, och stod och köade i lugn och ro.

På röda torget möttes man av en ännu större armé av entusiastiska volontärer som stod och hälsade på människor, hjälpte pensionärer gå över gatan och förklarade för turister hur tunnelbanesystemet fungerar. Enligt ryska myndigheter var det en stor mängd studenter runt om i landet som ansökte om att få jobba som volontärer, vilket man ser som ett tecken på att unga ryssar är precis lika mycket patriotiska som tidigare generationer.

Några dagar senare ville jag se hur mästerskapet påverkar andra delar av landet. Jag åkte österut med tåget från Moskva till staden Jekaterinburg i Uralbergen, vilket är min hemstad. Resan dit från huvudstaden var som en resa tillbaka i tiden. De nya globala ekonomiska sanktionerna har slagit hårdast mot områdena ute i landet, något som bara har ökat klyftan mellan rika och fattiga i Ryssland. Enligt Rysslands statistiska centralbyrå anses 20 miljoner människor i landet leva i fattigdom och lever på mindre än 9452 rubel (1320 kronor) i månaden. Det är en ökning på fem miljoner jämfört med 2012.

Ungefär halvvägs in i min resa, efter 15 timmar, träffade jag Sascha i bistron på tåget. Under den här till synes oändliga resan hade jag fram tills dess sett honom smyga iväg var 20:e minut för att gå och ta en cigg på den skakiga och extremt farliga metallskivan som håller ihop två vagnar.

"Jag har aldrig pratat med någon som lever i väst förut", berättade han för mig innan han direkt ställde mig frågan han alltid velat ha svaret på. "Är det sant att Europa har förstörts av flyktingar?".

I åratal har Rysslands statliga tv-kanaler porträtterat västeuropa som ett samhälle på väg mot sin undergång – översvämmat av migranter från Afrika och Mellanöstern. "Intressant", var Saschas enda svar när jag förklarade för honom att i mina ögon fungerar integrationen faktiskt ganska bra. Sascha sa att han tror aldrig han kommer få chansen att se hur det är i verkligheten. "För mig som är soldat tvivlar jag på att armén någonsin skulle ge mig tillstånd att resa till EU", förklarade han. "Och oavsett skulle en semester i Europa bli alldeles för dyr på min lön".

Efter en till rökpaus började vi snacka om fotbolls-VM. Trots hur mycket det kostar att anordna mästerskapet sa Sascha att han är glad att pengarna åtminstone kommer gå till något han tycker om. "Jag vet att det är dyrt, men om de inte hade lagt pengarna på VM skulle de ändå ha stulits till något annat. Så vi får åtminstone ut något av det, som den nya arenan i Jekaterinburg". Hans syn på Rysslands elit är något som varit ständigt återkommande under mina dagar i Ryssland. "Vi vet att det är människor på toppen som har gjort sig rika. Men de har även gjort vårt land till en riktig stormakt igen."

När jag kom fram till Jekaterinburg åkte jag direkt till arenan. På nära håll såg den ut som en rätt oförenlig mix av två helt olika visioner. Fasaden är från Sovjettiden, men inuti är utrymmena moderna, med två tillfälliga läktare som kommer tas ner när VM är slut.

I hjärtat av allt detta snack om nationalism, ett politisk tillfrisknande och en kulturell omprofilering är det ett simpelt sportevenemang, ur vilket Tyskland lär gå ut som vinnare. Den möjligheten verkar inte ha slagit den grupp unga män som kom gåendes emot mig. Några av dem var klädda i ryska landslagströjor och sjöng sånger om att Ryssland kommer ta hem pokalen. Baserat på hur det gått för ryska landslaget tidigare är det uppenbart att de här sångerna kommer av den blinda optimism som fyller varje fotbollsfan till bredden under tiden som leder upp till VM. När jag frågade dem om de faktiskt tror att deras övertag som värdnation kommer räcka för att de ska ta hem vinsten vacklade de något i sin kaxighet. "Ryssland är stort, men vårt fotbolls lag är..." fick en av killarna till slut ur sig, och avslutade med en vag gest.

Mitt sista stopp på resan blev Rysslands näst största stad, Sankt Petersburg, där bara bygget av den nya arenan har kostat över 9 miljarder kronor. Själva staden kan stundtals kännas som Amsterdam eller Florens med sina palats, broar och kanaler. Redan när jag åkte dit var det skyltar överallt som hänvisade fotbollsfans till sina särskilda områden.

Petr Woskrenski

På ett torg i mitten av staden träffade jag Petr Woskrenski, en läkare och människorättsaktivist, som berättade för mig att han fick sparken från sitt senaste sjukhusjobb för att han deltog i en illegal demonstration för hbtq-personers rättigheter i Tjetjenien. Men Petr tror dock att aktivister som han själv kommer kunna tala ut utan rädsla för att bli bestraffad så länge VM håller på, i och med att regeringen inte skulle vilja få den negativ uppmärksamhet i pressen världen över. Under VM kommer han göra sin del genom att erbjuda alternativa stadsvandringar på engelska, för att visa turister att Sankt Petersburg är så mycket mer än katedraler och statyer.

"Vi lever i en stad där antifascistiska grupper diskrimineras, men för extremhögern är det fritt fram att demonstrera som de vill", berättade Petr. "Och ingen säger emot eftersom sättet vi tar itu med problem är att låtsas som att de inte finns. Det pågår exempelvis en hiv-kris i Ryssland som regeringen försöker mörka, och jag känner läkare som råkat illa ut för att de protesterat."

Det är svårt att vara i Ryssland utan att se motsägelser överallt. Ryssar ser fram emot att träffa människor från länder som de tror vill se Ryssland falla. De säger att de är trötta på korruption och hur landets resurser används för att göra de rika ännu rikare, men verkar vara nöjda med att man lägger miljarder på ett fyra veckor långt sportevenemang.

För mig känns det som Ryssland har svårt att bestämma sig för vad de vill vara eller vart de vill. Oavsett om de någonsin kommer lista ut det kommer deras första fokus ligga på vad som kommer ske inom den närmsta framtiden: deras första match mot Saudiarabien.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Tyskland.

Mer VICE
Vice kanaler