Alla foton med tillstånd av Erik Galli.

Jag slutade äta i en månad för att leva på 'framtidens mat' och nu hatar alla mig

Jag gick en hel månad utan fast föda för att se om jag skulle må bättre av det, och det förstörde mitt sociala liv helt och hållet.

|
maj 28 2018, 8:29am

Alla foton med tillstånd av Erik Galli.

Mänskligheten står inför en rad matrelaterade utmaningar. Tack vare tillgången till billig, kaloririk mat sprider sig i stora delar av världen en fetmaepidemi som redan idag skördar fler liv än bilolyckor, terrorattacker och Alzheimers sjukdom tillsammans. Samtidigt kom förra året rapporter om att världssvälten ökar för första gången på tio år. Många av de drabbade befinner sig i konflikt- eller katastrofdrabbade områden, där klimatförändringarna spelar en allt större roll. Allt fler verkar bry sig om vad de äter. Vi tänker på djuren, på hälsan, på klimatet. Matindustrin – vad vi äter, hur det produceras och hur det transporteras – står för ungefär en fjärdedel av mänsklighetens utsläpp av växthusgaser.

I denna perfekta storm har en ny marknad uppstått: måltidsersättningar. Ett av företagen som erbjuder "framtidens mat" är brittiska Huel. Namnet är en portmanteau av "human" och "fuel", och är sämre än Brangelina.

Jag vill veta vad framtidens människa egentligen äter och vad det kommer göra med mig. Kommer jag att må bättre? Spara tid och pengar? Gå ner i vikt, eller kanske lägga på mig några "sunda kilon"? Jag bestämmer mig för att leva uteslutande på Huel* i en månad. Jag hör av mig till företaget, som erbjuder mig alla fyra veckors förbrukning.

*Eftersom jag inte är en verkligt sund person får jag även dricka alkohol.

VECKA 1

Dag ett börjar med att jag får hem ett stort paket från Huel. Inuti finns det jag ska leva på under den kommande månaden: påsar med Huel i naturell samt vaniljsmak, fem bars (en annan produkt företaget säljer), ett paket med prover på alla "flavour boost"-smakerna, två shakers, samt lite merch och olika broschyrer.

Framtiden är ingen vacker syn.

Huel ska vara ett klimatsmart och veganskt sätt att få i sig proteinrik kost. I framtiden, siar företaget, slösar vi inte tid på att varken laga mat eller diska. Därför är Huel ett "komplett mål mat i pulverform" berikat med vitaminer, mineraler och andra ämnen som ska göra en framtidsmänniska pigg och glad. Huvudingredienserna är havre, ärtprotein, risprotein, linfrön, kokosfett och lecitin från solrosfrön, och på en skala mellan spya och välling landar Huel utseendemässigt mittemellan.

Huel kommer i två smaker: naturell och vanilj. Jag väljer att börja naturellt. Jag blandar min första shake och tar en klunk. Framtiden smakar damm och havre. Vaniljsmaken är "godare" än den naturella. Den smakar damm, havre och vanilj. Även efter en god stunds skakande innehåller drycken klumpar. Det är lättare att definiera vad Huel inte smakar än vad det smakar, och vad det inte smakar är livskvalitet. Det sammanlagda intrycket är något man inte vill äta, men som går att äta. Det är också smaken av min kommande månad.

Broschyrerna man får med varnar för att man i början kan bli gasig och uppsvälld. Vid dag två märker jag till min lättnad fortfarande ingen större skillnad. Kanske beror det på vad man haft för kostvanor tidigare – min kropp har precis återvänt från en semester i Grekland. Där har den utsatts för en veckas överkonsumtion av ost, bläckfisk, baklava, vin och cigaretter. Kanske är Huel the lesser of two evils.

Huel för tankarna till Matrix. Minns ni den gråa sörjan de äter i den verkliga världen, där mat framställs genom att på konstgjord väg sätta samman "allt kroppen behöver"? Det är Huel. Och precis som i Matrix lämnar det något att önska för psyket.

Jag känner att jag verkligen saknar mat. Jag försöker förgylla tillvaron med kaffe och lightläsk. Det räcker inte. Jag öppnar en "Flavour Pack", ett smakpulver man ska kunna förgylla sitt Huel med, och slänger ner i en shake. Det räcker inte heller. Det smakar syntetiska smultron, jag känner igen smaken från en smultronlikör jag lyckades köpa på en Finlandsfärja och sedan spydde upp när jag var 17.

En regnbåge av smaker – men ingen av dem är något att vara stolt över.

När jag når experimentets femte dag börjar jag känna mig riktigt deppig. Jag tänker mycket på vad mat betyder för oss – socialt, fysiologiskt, socialt. På flera av Stockholms uteställen blir jag tillsagd av personalen när mina vänner beställer in mat och jag tar fram min shake. Det går förresten fint att dricka på Huel. Det passar bara inte speciellt bra till vin.

En person som njuter av sitt krogbesök och en som inte gör det.

Dag sex kommer mitt första nederlag. På väg till en festmiddag inser jag att jag har glömt min livskamrat Geggan hemma. Jag varken hinner eller vill vända hem och hämta den, så jag bestämmer mig för att göra ett undantag. Ett mål mat på sex dagar ska väl experimentet tåla?

Att bakfull se på när min kille äter en kebabtallrik medan jag dricker min gråa sörja får mig att fundera på vad det är för fel på mig som frivilligt utsätter mig själv för det här.

Jag inleder med ett nachochips. Det är det godaste jag någonsin ätit. Till min lycka får jag höra att middagen är en buffé. Bufféer är i vanliga fall en svag punkt och jag lämnar dem sällan utan att ha fyllt på tallriken både en och två gånger. Till min stora förvåning märker jag dock att magsäcken måste ha krympt. Nu är jag nöjd efter en enda, mycket måttlig, portion. Vem har jag blivit?

Första fasta födan på sex dagar.

Dagen efter festen visar sig vara det största styrkeprovet hittills. Att bakfull se på när min kille äter en kebabtallrik medan jag dricker min gråa sörja får mig att fundera på vad det är för fel på mig som frivilligt utsätter mig själv för det här. Huel är inte vad man vill ha när man är bakfull. Jag vill ha pommes. Jag vill ha en fårostpizza från min lokala pizzeria. Jag vill ha fiskbullar i hummersås med potatismos (älskar det, so sue me).

VECKA TVÅ

Jag saknar varierad mat så fruktansvärt mycket. Vecka två bestämmer jag mig för att göra något åt min situation. I en av broschyrerna jag fick ihop med pulvret finns ett antal recept på hur man kan göra "mat" av Huel. Ett av dem fångar mitt öga: denna jordnötscurry. Vid tanken på varm, salt föda fäktar jag bort varningsflaggorna och skakar ihop hett vatten, grönsaksbuljong, jordnötssmör, curry och Huel. Resultatet är en gul, salt smet som smakar desperation. Finns det människor där ute som levt på Huel så länge att det här är ett acceptabelt sätt att få lite variation i livet? Jag sänder dem en tanke och häller jordnötscurryn i vasken.

Att kalla det här för curry är en skymf mot asiatisk mat.

Äcklad och uppgiven accepterar jag det: det finns inget sätt för att göra min situation bättre. Jag måste helt enkelt leva med att mina njutningar får komma från annat håll än mat. Jag stretar envist på i experimentet, och kanske har min besegrade attityd möjliggjort en förändring. Gradvis känns dagarna med framtidens mat lite lättare. Jag verkar ha gett vika och vant mig vid smaken. Ibland känns mitt framtidspulver till och med lite gott.

Vid det här laget har många noterat min nya livsstil. Där är Erik med shakern. Från bekanta får jag nyfikna frågor, men från vissa närstående börjar jag ana viss irritation. "Kan vi ta en AW och äta nånstans ikväll", smsar en vän. "Javisst kan vi ses, men det blir Huel på menyn för mig." Vännen slutar svara. En annan tycker att jag är dum som själv kommit på idén att göra det här, och föreslår att jag borde fuska. "Du kan väl skriva om experimentet och bara låtsas att du genomförde det?" En söndagsfrukost (det vill säga: jag slänger i mig en shake innan min kille hunnit koka sina ägg) frågar min kille frustrerat när han ska få sin pojkvän tillbaka.

Om det är något de här personerna borde förstå om mig är det att jag är en envis människa. Deras reaktioner triggar igång något i mig. Jag påbörjade det här. Jag tänker inte ge upp.

VECKA TRE

Två veckor in händer något som markerar en psykologisk milstolpe. Mitt Huelstash tar slut innan nästa leverans hunnit komma. I väntan på att mer ska skickas från England känner jag en oväntad tomhet. Jag saknar smidigheten i att kunna blanda till en shake var jag än är. Matlagning och disk känns plötsligt som en orimlig ansträngning för att få i sig ett mål mat. Och tanken på att i princip allt jag stoppat i mig under två veckors tid varit sunt (oavsett hur nyttigt Huel faktiskt är) får tanken på snabbmat att kännas som en oacceptabel kapitulation. I brist på det beigea pulvret klickar jag hem en prisvinnande (och hutlöst dyr) mixer – och börjar mixa gröna smoothies att ta med i väskan.

Du kommer inte skita på dig av Huel, men dina närstående kommer börja skita i dig.

När mitt paket med ytterligare två veckors science fiction-smet kommer återupptar jag nöjt experimentet. Det är ett faktum: jag har blivit frälst. På en fest sitter jag uppslukad i en engagerad diskussion om hälsa och kost när jag inser att jag är den enda i gruppen som faktiskt är engagerad. Jag inser att jag blivit den personen. Den som utan att känna in rummet basunerar ut info om de senaste rönen inom träning och kost för en plågad skara. Den som glatt berättar om varför ens eget val av mat på restaurangen är så mycket nyttigare än det vännerna beställt. Den som ingen, verkligen ingen, vill ha som gäst på sin fest eller middag. Jag inser att jag måste börja filtrera mitt behov av att prata om nyttiga fetter och broccoligroddar. Men faktum kvarstår: Huel har satt igång något inom mig (nej, inte magen).

"Vill du höra det senaste inom omega 3-forskning?"

VECKA FYRA

Experimentets sista vecka flyger förbi. Jag märker knappt att vännerna som hör av sig för att fråga om jag vill umgås har blivit färre och färre. Vad gör det när jag har min perfekt uttänkta kosthållning? Jag och Huel har blivit ett. För att fira att jag klarat mig en månad blandar jag den sista kvällen mitt livs första framtidsdrink. Jag överväger en rad namn (Dry Huelini, Cosmo-Huel-itan, Bloody Huely) innan jag har det: Moscow Huel.

Moscow Huel: Huel, Kahlúa, grädde

Drinken blir faktiskt god. Men när jag sätter mig på min balkong i försommarvärmen och njuter av den känns något ändå fel. Var är alla? Jag kollar mobilen. Inga sms. Det är då jag inser det. Min månad med framtidens mat har fått konsekvenser. Mina vänner hatar mig. Min kille hatar mig. Det enda jag har är mitt näringsmässigt kompletta mål mat i pulverform. Jag gör det enda rätta: ger mig ut i natten för att försöka vinna mina närstående tillbaka. På vägen hemifrån tänker jag på vad jag egentligen lärt mig om att leva utan fast föda i en månad.

Det jag inte kan rekommendera är den sortens socialt självmord som jag ägnat mig åt i fyra veckors tid.

Att äta sunt är ofta lika med dyrt. Ekvationen smidigt – nyttigt – prisvärt går sällan helt ihop. Utifrån min Huelkonsumtion (cirka 13 skopor om dagen) har prislappen för mig landat på runt 89 kronor om dagen. Tanken på alla (ej beprövade) kosttillskott jag skulle ha råd med varje månad om jag levde för 89 kronor om dagen är hisnande.

Jag känner verkligen att min form har varit bättre under månaden än innan – det kan vara placebo och det kan också inte vara det. Jag uppskattar att mitt näringsintag under experimentet till cirka 75 procent kom från Huel. Jag vägde mig innan och efter experimentet och landade på samma vikt, men har blivit starkare på gymmet.

Ja, framtidens mat har många fördelar. Nu när experimentet är över är jag nästan säker på att jag kommer fortsätta köpa Huel. Jag kommer inte försöka ersätta ett visst antal mål om dagen, men att ha en shake redo i väskan är något jag vill fortsätta med – och kan rekommendera.

Det jag inte kan rekommendera är den sortens socialt självmord som jag ägnat mig åt i fyra veckors tid.

Att plocka fram en mystisk shake med geggamoja lockar absolut till många nyfikna frågor från omgivningen. Huel är alltså en fantastisk conversation starter. Tyvärr är det ingen som kommer uppskatta den följande konversationen. Dina vänner kommer snabbt ångra att de frågade när du håller monolog om fleromättade fetter och vad pigg du känner dig nu för tiden.

Du kommer inte skita på dig av Huel, men dina närstående kommer börja skita i dig.

Med min Moscow Huel skvalpandes i magen kliver jag av bussen och möter upp ett gäng kompisar jag sett sitta på en krog i en Instagram-story. Demonstrativt beställer jag in en tallrik pommes med min öl. "Ni får ta så mycket ni vill." De verkar förlåta mig.

Erik Galli finns på Instagram

Mer VICE
Vice kanaler