En vecka med den mest hatade och älskade svenska musiken

En annan version av den här artikeln publicerades ursprungligen på engelska 2016.

I juli varje år sväller det lilla samhället Malung i Dalarna från 5000 invånare till nästan 15 000. Som värd för den årliga musikfestivalen Dansbandsveckan förvandlas staden till ett Mecka för skandinaver som diggar pardanser som bugg och foxtrot. Dansbandsgenren bär spår av schlager, country, rock'n'roll och svensk folkmusik. Texterna är ofta enkla, med fokus på kärlek, dans och vänskap och undviker aktivt subversiva och kontroversiella ämnen.

Förra året tog jag mig dit och tältade i någons trädgård för 100 spänn natten. Medelåldern på Dansbandsveckan är mycket högre än på andra musikfestivaler. Åldrarna skiljer sig dock på festivalens olika dansgolv. Band som uppträder på Dansbana 3 spelar moderna coverlåtar och i högre tempon och drar yngre publik. På Dansbana 1 är tempot lägre, sången skönare och minnet kortare, men det befolkas inte av de långsamma ghouler jag hade förväntat mig. Jag var hela tiden tvungen att undvika dansande par för att inte bli tacklad och mosad medan jag försökte fotografera.

Dansband utsätts ständigt för skitsnack. Sedan årtionden tillbaka har de som inte uppskattar musiken märkt subkulturen som lam och töntig. Min fotografkompis Frans Ljus, till exempel, refererar till Dansbandsveckan i Malung som "Malugnt Melanom: Musikalisk cancer i en hel vecka." Andra vanliga uppfattningar är att det bara är okultiverade lantisar och gamla människor som tänder på dansband och att tillställningar som Dansbandsveckan egentligen är retreat för människor som konstant har otur i sina stilval.

Trots smutskastningen är dansband den genre i Sverige som sysselsätter flest heltidsorkestrar. De är sanna underhållare, publikfriare i alla bemärkelser. Jag pratade med ett gäng musiker och dansbandsentusiaster om den här mytomspunna musikformen. Det här är vad de hade att säga.

VICE: Hur många i publiken är i er egen ålder, eller åtminstone under 30?
Philip: Inte så många eftersom vi spelar moget. Möjligtvis några stycken på färjorna och på privata fester.
David: Men när vi är ute själva och folk kommer för att dansa till just oss är inte så många, om någon alls, under 30.

Hur många gig gör ni per år?
Christoffer: Kan det vara 70, 75? Något sånt. Vi har haft fler tidigare år. Det går upp och ner. För att få ut en bra lön måste man spela 130-140 jobb på ett år. Vi har andra jobb på sidan av nu, men fram till nu har vi nästan bara gjort detta på heltid.
David: [Jag har] i alla fall inte gjort något annat. Om man vill tjäna pengar som band är det dansband som gäller.

Har ni stött på de negativa attityder mot dansbandsmusiken?
Philip: Vi har väl blivit lite felbokade ibland, kommit till ett ställe med 20-25-åringar och spelat mogen dansbandsmusik och bara hoppats på att någon ska ta bort oss därifrån.
Christoffer: Attityden har blivit lite bättre sedan Dansbandskampen, Let's dance och Tack för dansen.

Hur har ni det med groupies, sex och droger?
Matz: Inget sånt, vi får kaffe och mazarin.
Christoffer: Men vi får faktiskt skriva autografer ibland.

Varför kommer ni till dansbandsveckan?
Jim: Det är en jävligt stor fest. Alla är så trevliga och glada. Vi lyssnade mycket på dansband och dansade på helgerna och hade hört att Dansbandsveckan var väldigt roligt, så vi åkte hit och provade och hade skitkul.
Anton: Man vill ha den där goa yrseln. En bra fest. Det är bättre här än i Säve city – Sävsjö.

Är dansen den främsta anledningen till att ni har åkt hit?
Jim: Nej, inte för oss. Jag är väldigt intresserad av amerikansk 50-tals rock'n'roll. Det här är det närmaste man kommer.

Många här är 40 bast eller mer. Hur känns det för er som är rätt unga?
Jim: Det är bara roligt.
Kajsa: När vi var i öltältet var där inte bara gamla människor. Det var några i vår ålder också, några som var lite äldre och de där damerna som vi satt med som var typ 70.

Vissa säger att dansband är löjligt.
Jim: Absolut, det får jag höra mycket. Jag tror att man antingen hatar eller älskar det.
Anton: Dansband är så jävla gött.

Vad kan man göra här om man inte gillar att dansa?
Jim: Man kan alltid träffa nya vänner.

Är ni dansbandsveteraner?
Josefine: Det är mitt sjätte år. Jag kommer hit för människorna, atmosfären och för att dansa.
Daniel: Det är mitt andra år, men jag har dansat i åtta.

Blir ni uppbjudna mycket här på Dansbandsveckan?
Daniel: Ja, det händer vissa dagar när man är nykter eller om båda är fulla, det funkar också. Man måste vara på samma nivå.
Josefine: Du måste vara lite aktiv själv och få ögonkontakt med folk.

Har ni ett favoritband?
Daniel: Sannex [vinnare av "Årets dansband" 2014 och 2015]. De är väldigt tillgängliga och lätta att prata med.
Josefine: Ja, de har sån kontakt med publiken både på och vid sidan av scenen och en sån energi när de spelar.

Vad tänker ni om de stora åldersskillnaderna mellan er och många av besökarna här?
Josefine: Danskulturen fostrar öppenhet, att engagera sig med människor i alla åldrar och att inte tacka nej om man blir uppbjuden att dansa. Vi hänger med alla sorters människor, åldern spelar ingen roll.

[Precis när intervjun ska börja kommer en kvinna minst 15 år äldre än Niklas fram till honom. Hon bjuder upp Niklas på en dans, och han accepterar, fast det får bli lite senare. De förhandlar lite om hur många danser det hela rör sig om och vilka stilar. Efter ett tag är alla detaljer bestämda och kvinnan tågar iväg med sikte mot baren.]

Måste man gilla dansbandsmusik för att komma hit?
Niklas: Nej, men det är att föredra. Det verkar vara ganska stor variation på banden här med olika stilar; några är mer country, några är mer rock och några är pop. För någon som är ny kanske de verkar likadana, men överlag är det blandat.

Hur introducerades ni för musiken?
Niklas: Jag växte upp med dansband och har alltid gillat det. Jag fick det från mina föräldrar. Jag trodde inte det var något min generation uppskattade men det är mycket större än man kan tro.
Camilla: Jag fick det också från mina föräldrar, men det var inte förrän långt senare jag upptäckte hur roligt det är.

Många utanför dansbandskulturen verkar tycka att det är ganska töntigt.
Camilla: Det är inte töntigt med dansband, det är ett intresse precis som allt annat. De som inte gillar det får bara skylla sig själva för de missar något som är riktigt bra.
Niklas: Man måste se skillnaden. Antingen är man på en klubb, hyfsat aspackad och tafsar på nån kvinna, eller så kan man dansa, ganska balanserat och träffa nya vänner. Jag har bara dansat i ett och ett halvt år, men alla är extremt snälla och hjälpsamma. Dansband och danskvällar är hundra gånger bättre än klubben.

Theo Hagman Rogowski finns på Twitter.