Berättelsen om 'Knark är bajs'

I år är det tio år sedan Mobilisering mot narkotika lades ner. Jag vet, det är värt att uppmärksamma. Om du missat denna legendariska statliga kommitté kan du trösta dig med att du inte undgått den. Under några år i mitten av 00-talet förkunnade Mobilisering mot narkotika till folket att knark är bajs. Budskapet var så slagkraftigt att nästan alla unga vuxna blev medvetna om problem relaterade till narkotika och koprofagi.

I januari 2002 presenterade den socialdemokratiska regeringen en ny narkotikahandlingsplan. Mycket var samma sedan tidigare. Det som var nytt var att en samordnare skulle inrättas med uppgift att realisera regeringens narkotikapolitik, förbättra samarbetet mellan myndigheter i narkotikafrågor och mobilisera samhällets alla insatser för att "minska nyrekryteringen till missbruk och förbättra vården för missbrukarna". Samordnarens kansli fick namnet Mobilisering mot narkotika.

På Hultsfredsfestivalen 2004 fanns därför statstjänstemän och reklamfolk i ett tält som mer än gärna pratade om knark och bajs och fred på jorden. Kampanjen hette "Det finns många anledningar att inte testa knark" och riktade sig till 18- till 25-åringar.

I stället för en storskalig övertalningskampanj riktad mot ungdomar med positiv drogsyn valde man att fokusera på de som inte tagit ställning eller redan var skeptiska till droger. Sloganen "Knark är bajs" fick stort genomslag. Enligt en undersökning av Label och Hermelin Nordic Research hade 91 procent av tillfrågade i målgruppen nåtts av kampanjen mellan 2003 och 2007.

Statistik från Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning (CAN) visar att andelen ungdomar som använt narkotika gick ner under åren Mobilisering mot narkotika var verksamt för att sedan gå upp efter att projektet avslutats. Anna Raninen, tidigare kommunikationsansvarig hos Mobilisering mot narkotika, betonar dock att de inte tror att det finns ett orsakssamband.

Har jag nämnt att det var TIO ÅR SEDAN DET LADES NER? Det har jag. Jag har också pratat med personer som på olika sätt var inblandade i Mobilisering mot narkotikas arbete, både direkt och indirekt, och frågat vad projektet gjorde och hur "Knark är bajs" kom att bli något av en institution som lever kvar än i dag.

Mer från Trippa tryggt:

Till narkotikasamordnare utsåg regeringen Björn Fries, som figurerat i medierna i och med hans arbete mot högerextremism i Blekinge. Dåvarande socialminister Lars Engqvist (S) ringde upp Fries i slutet av 2001 och erbjöd honom jobbet. Han skulle få 360 miljoner i budget mellan 2002 och 2005 och stort utrymme att själv utveckla verksamheten. Efter valet 2002 blev Morgan Johansson (S) folkhälsominister och ansvarig för narkotikafrågor.

Björn Fries, regeringens narkotikasamordnare 2002-2007: Jag var kommunalråd i Karlskrona med ansvar för de sociala frågorna. Jag fick frågan och grubblade lite. Med tanke på att jag hållit på med lokalpolitik länge så var det inte fel att göra någonting annat.

Lars Engqvist, socialminister 1998-2004: Det skulle vara någon som var någorlunda pådrivande och kunde ta ansvar för verksamheten. Han skulle ha ett socialt engagemang, erfarenhet av offentlig förvaltning. [Fries] hade ett stort förtroende och var känd som en entusiasmerande, kunnig och pådrivande person med uppenbar ledarförmåga. Han var också respekterad och det behövde vi, någon som kunde skapa trovärdighet kring samordnarrollen.

Fries: Jag hade haft en bror som dött i sviterna av ett narkotikamissbruk, så lite erfarenhet hade jag men jag var ju ingen specialist. Nu i efterhand kan jag tycka att det var ganska bra att jag var allmän generalist, för jag hade ju inte låst mig i några ideologiska teser eller något sånt, för det finns det ju rätt gott om i den här branschen.

Morgan Johansson (S), folkhälsominister 2002-2006: Den viktigaste siffran jag följde under min tid som folkhälsominister var andelen ungdomar som sa att de hade provat narkotika eller som använde narkotika. Det fanns tendenser under slutet av 90-talet att den andelen tenderade att öka beroende på att tillgängligheten av narkotika hade ökat. Det var ett av skälen till att den här satsningen drogs igång.

Fries: [Uppdraget] var formulerat i tre punkter. Det första var att vi skulle minimera antalet människor som började med droger, det förebyggande arbetet. Det andra var att om man nu hamnade i den här problematiken skulle man få så effektiv och snabba insatser så att man i bästa fall kunde lämna det, åtminstone skulle man inte skada sig själv mer. Det tredje var att minska tillgång på narkotika.

Johansson: Det narkotikafria samhället är fortfarande det övergripande målet, det är inget som man har ändrat på. Syftet är att sända budskapet att vi accepterar inte narkotikabruk i någon form.

Fries: Vi fick ganska fria ramar och det var inte så att vi inte fick lyfta vissa frågor. Vi skapade från början, när jag började rekrytera folk, en inriktning på att vi inte skulle bli politikens förlängda arm, utan vår uppgift var att göra verkligheten bättre för de som har den här typen av problematik och att förebygga den också. Det kändes ganska lockande.

Jag hade inte mandat att säga att "vi skiter i vad riksdagen säger" men samtidigt ska man förhålla sig till målet på olika sätt och jag menar att politiken inte var rätt. Om man tolkade nollvisionen som att alla ska få tillgång till effektiv vård, alla ska få möjlighet till förebyggande insatser, ingen ska lämnas därhän, så är den målsättningen inte något problem. Att använda den som ett redskap för att bestraffa folk som inte gör som vi säger – det var lite så man hade gjort tidigare – hade visat sig inte vara speciellt effektivt.

Johansson: Det fanns en absolut samstämmighet. Jag och Björn Fries pratade om det här nästan varje vecka under de här åren och vi hade en gemensam syn på hur vi skulle se på detta.

Fries: Vi fick mandat att intervenera hos polisen eller hälso- och sjukvårdsmyndigheter om vi upplevde att de inte följde vettiga insatser. Så jag kunde slå larm hos rikspolischefen om vi hade synpunkter, exempelvis att man prioriterade att jaga narkomaner på gatan i stället för att jobba med den organiserade brottsligheten. Det var inte alla gånger så jävla uppskattat. Så vi hade en myndighetsöverskridande mandat och skyldighet att ingripa om något inte funkade. Vissa myndigheter tyckte det var kul för de hade saknat det här.

Kampanjen "Det finns många anledningar att inte testa knark" togs fram tillsammans med reklambyrån Futurniture och lanserades sommaren 2003. År 2004 samarbetade Mobilisering mot narkotika med ZTV och närvarade, förutom på Hultsfredsfestivalen, även på Göteborgskalaset och Malmöfestivalen. År 2006 inledde kampanjen ett samarbete med MTV och regissörer anlitades för att skapa korta kampanjfilmer som på olika sätt framförde kampanjbudskapen. Bland regissörerna återfanns bland andra Ruben Östlund, David Aronowitsch och Hanna Heilborn.

Anna Raninen, kommunikationsansvarig i Mobilisering mot narkotika: Det var jag som drog igång [kampanjen]. Vi valde att göra en kommunikationsinsats som riktade sig till unga vuxna som redan hade en restriktiv inställning till narkotika och stärka deras uppfattning inom den här gruppen. De var en klar majoritet. Vi visste då att vi skulle vara verksamma i två år med kommunikationsinsatser, så vi trodde inte att vi skulle kunna göra något större avtryck hos de som hade en avvikande uppfattning.

Frida Eriksson, projektledare på Futurniture: Mobilisering mot narkotika kom till oss med en brief och utifrån den tog vi fram ett kampanjkoncept. Den unga målgruppen experimenterade i större utsträckning och det fanns en liberalisering, och även om den var väldigt låg jämfört med övriga Europa ville man stävja en sån utveckling.

Fries: Det var en kampanj som försökte hitta andra argument än att det är farligt och olagligt att knarka, för det kände alla redan till, utan att man stödde organisationer som utnyttjade barnarbetare, att det var häftigt att vara nykter, att man kunde främja en värld i fred. Alla de var naturligtvis inte totalt vetenskapliga men det var andra argument än vuxenvärldens vanliga attityd mot unga människor.

Hanna Heilborn, regissör för filmserien Tjejsnack : Det var jättetydligt i briefen att vi skulle vända oss till unga som inte hade provat. Historiskt har fokus legat på pojkar när det kommer till missbruk, så vi sa att vi ville prata med unga tjejer som kommit ur ett svårt missbruk och inte var i ett utsatt läge längre. Vi inriktade oss på vänskapsförhållandet och att även om du själv inte åker dit kan du förstöra en kompis som du bjuder, du förlorar din tid och du förstör dig själv. Väldigt basic argument som inte var den här skräckpropagandan, där unga tjejer som var representanter för gruppen – men inte heroinister på gatan – fick uttala sig.

Raninen: Just "Knark är bajs" var inget budskap vi dragit särskilt mycket på. Vi hade det egentligen bara på en liten dekal, men det blev otroligt populärt och fick otroligt stor spridning på [Hultsfreds]festivalen och efterfrågades väldigt mycket. Jag tror att det var för att det uppfattades som roligt – det är roligt att säga bajs. Om man går omkring och har en tröja på sig där det står "Knark är bajs" ser man att alla man möter läser det och att de måste säga det. Petar på varandra och pekar och säger bajs.

Eriksson: Bajs var ett uttryck man använde lite då, 2002. Det var med från början, men socialdepartementet hade nog inte köpt en kampanj som frontade med budskapet "Knark är bajs". Vi gillade det men vi kände att vi behövde bevisa att det funkade innan vi kunde ta ut det bredare, så vi smög in det budskapet. Först fanns det bara på klisterlappar, sen gjorde vi pins, t-shirts, stickade mössor och solbrillor. En del av strategin var att målgruppen skulle bära budskapet. Sen blev "Knark är bajs" kampanjens signum.

Fries: Jag känner många i dag som tyckte att det inte var riktigt bra – "knarkarna är väl inte bajs?" Nej, det är de inte men det stod det ju inte heller. Den handlade inte om människor som levde med ett utanförskap, missbruk, fattigdom och kanske psykisk ohälsa. Det är inte så att vi såg narkomanerna som bajs utan det blev en vantolkning.

Heilborn: Berättelserna handlade alltid om att förmänskliga, aldrig avhumanisera någon som har tagit droger. Jag tror inte vi hade tackat ja till något som hade handlat om att vara respektlös mot missbrukare.

Ruben Östlund, regissör för kortfilmen Nattbad: Jag blev kontaktad som en reklamfilmsregissör, så det var inte ett ämne jag sökte mig till. Personligen vill man inte att människor ska råka illa ut i missbruk, sen hur man ska komma åt det kanske man har lite olika syn på och vilka typer av åtgärder som är de bästa. Det där initiativet de gjorde, jag vet inte vart det tog vägen. Var det en myndighet som sysslade med det? Jag var i kontakt med en reklambyrå… Vad hette de nu? Futurniture. Jag gick väldigt mycket in i det som ett reklamfilmsuppdrag och för att få pengar till inspelningen av De ofrivilliga.

Johansson: Jag tycker nog att man borde ha valt ett… Ja, jag vet faktiskt inte riktigt hur utvärderingen av den där kampanjen blev. Det hade väldigt stor genomslagskraft men jag vet inte vad folk tyckte, om det uppnådde de målen. Det viktiga för mig var att vi fick en effekt i slutändan, det vill säga att ungdomar fick en högre motståndskraft mot narkotika. Hade den kampanjen den effekten var det i så fall bra.

Det bestämdes 2005 att Mobilisering mot narkotika skulle avvecklas under 2007. Därefter var den socialdemokratiska regeringens plan att verksamheten på något sätt skulle permanentas, men efter valet 2006 förlorade Socialdemokraterna regeringsmakten till Moderaterna, Centerpartiet, Folkpartiet och Kristdemokraterna. I en interpellation i riksdagen 2007 bekräftade den nytillträdda folkhälsoministern Maria Larsson (KD) att Mobilisering mot narkotika skulle upphöra och att arbetet med narkotikafrågor skulle organiseras inom andra myndigheter. Bland annat fick länsstyrelserna en del av uppdraget. Maria Larsson har lämnat politiken och arbetar nu som landshövding i Örebro län.

Fries: Jag försökte övertyga Maria Larsson, för hon skröt väldigt mycket med att vi hade gjort ett fantastiskt jobb, men likt förbannat skulle hon lägga ner och ta ett större personligt politiskt ansvar var argumenten. Det är resultatet av partipolitikens vansinne. De hade gärna kunnat sparka ut mig om de hade velat, om jag hade för stark sossestämpel, eller om de tyckte att vi fick lite för stort utrymme i media.

Maria Larsson, Folkhälsominister 2006-2010: Mobilisering mot narkotika var ju en projektorganisation. Sådana kan man ha tillfälligt men inte långsiktigt. Det som hände efter Mobilisering mot narkotika var att vi skapade en samlad ANDT-strategi (alkohol, narkotika, doping, tobak) och en organisation på regerings- och myndighetsnivå för att arbeta med frågorna och årligen avsatta medel i statsbudgeten. Allt det vi gör bör vara långsiktigt och bygga på kunskap och hållbara strukturer. Länsstyrelsernas uppdrag blev tydligt, jag reste med medarbetare runt till alla länsstyrelser som samlat ihop alla kommuner. På det sättet började kommunerna arbeta mer strukturellt med frågorna.

Johansson: Problemet med nedläggningen var att man slog sönder en väl fungerande organisation som var lite som en blåslampa i förhållande till de andra statliga myndigheterna som också gjorde att den viktiga opinionsbildningen, som att vara ute i media och att prata med medborgarna, inte längre alls fick fokus. Min bild var att åren efter avvecklingen av Mobilisering mot narkotika pratade vi mycket mindre om narkotikafrågan totalt sett i landet.

Larsson: Arbetet flyttades ner till kommunerna. Det var nödvändigt. Kampanjer räcker inte utan det måste ske ett arbete lokalt. Skola och föräldrar måste engagera sig. Verktyg för arbetet fanns framtagna men jobbet måste göras lokalt och regionalt. Jag arbetade dessutom väldigt aktivt internationellt med att skapa nätverk för att motarbeta alla de länder som ville riva upp FNs narkotikakonventioner. Liberaliseringsvågen tilltog världen över under de år jag var ansvarig minister.

Fries: Mitt råd till Maria Larsson när vi hade vårt sista samtal var att fokusera och satsa resurser på att utveckla både förebyggande men också insatser för den här gruppen utan att stigmatisera och kriminalisera, men det blev inte så mycket. Vi lade ju över 100 miljoner på svensk narkotikaforskning, det var en av de större forskningsinsatserna som har gjorts på det här området. Vi försökte få en debatt som så långt som möjligt var kunskapsbaserad och inte ideologisk som den var innan och har återfallit i till viss mån.

Raninen: Det ringer fortfarande folk och har frågor kring saker vi gjorde då. Det är inte så att det finns någon annan att kontakta, ingen instans som direkt har tagit över det vi gjorde. Men det är mest professionella som jobbar med de här frågorna som efterfrågar, saknar och klagar. Jag tror inte allmänheten hetsar upp sig.

Trots att bara tio procent av Mobilisering mot narkotikas budget avsattes till kampanjarbete satte kampanjen varaktiga spår i det svenska psyket. Uttrycket "Knark är bajs" förekommer fortfarande. Det skrivs i nyhetsartiklar , används i krönikor _och som titel på en mängd YouTubevideos. Jenny Alversjö använder det ibland i _Nyhetsmorgon på TV4 och så sent som i somras prydde det rubriken till en artikel om Anton Ewald i Aftonbladet .

Raninen: Jag tror att det är odödligt. Jag stöter ju på, av och till, folk som säger det och debatter som ordnas heter det, och så vidare. Det har blivit lite av ett bevingat uttryck som finns kvar.

Eriksson: Vi pratade ganska tidigt om att det skulle vara häftigt att göra något som gör avtryck i en generation, som "Spola kröken" eller "A non smoking generation". Vår strategi skulle förmodligen inte fungerat i Storbritannien eller Holland eller Sydeuropa där man är mer liberal. Det var ju tack vare att det i Sverige finns en så stark negativ inställning till narkotika.

Fries: Vi kan konstatera att i mätningar när vi frågade unga människor hur kampanjen hade påverkat dem fick vi mycket positiva svar. Kanske man inte skulle skriva knark är bajs i dag som man gjorde då men det här var något som var förankrat hos ungdomarna, sen kan man tycka vad man vill om det. Det är viktigt att hålla fram att kampanjen inte hette "Knark är bajs" utan det blev en slogan och rubriken för det hela.

Johansson: Om det fungerade var det bra. Om det inte fungerade kanske man borde valt ett annat uttryck.

Theo Hagman Rogowski finns på Twitter