Under 70-talet utropades John Ingham som en av de mest framstående musikjournalisterna i England. 1976 blev Ingham (som skrev under namnet “Jonh” Ingham) den första personen någonsin att intervjua Sex Pistols, och han hjälpte till att föra fram en scen som bestod av endast ett fåtal band och kanske 50 personer i publiken till läsare över hela Storbritannien. Hans nya fotografibok, Spirit of 76: London Punk Eyewitness, är en medryckande samling av foton av punkens födelse i London. Det är en samling av Inghams egna foton på band som the Damned, the Clash och de beryktade ungdomarna som var med i the Bromley Contingent.
I bokens förord förtydligar punkhistorikern Jon Savage att majoriteten av fotona togs under loppet av endast tio dagar. Under den korta perioden i november 1976, som började med små konserter av Sex Pistols på konstkolor och sjaskiga barer innan de ens kallade sig själv punkare, spred sig den vilda känslan kring musiken och kulturen – rå, snabb, rakt på sak – bland alla unga i landet som tog examen från skolorna med dystra framtidsutsikter och en allmän känsla av missnöje och elände. Scenen exploderade och blev den musikaliska övergångsrit den är i dag för unga genom information som spreds mun till mun och betydelsefulla gigs som Sex Pistols legendariska konsert i Manchester, vilket satte igång formandet av band som Joy Division, the Buzzcocks och the Smiths. Detta massiva och nyskapande steg i musikvärlden fångades i Inghams vackra fotografier – alla samlade i denna bok.
Videos by VICE
Precis innan bokens släpp tog jag ett snack med Ingham om de tidiga dagarna av Londons punkscen, om hur punk blev till propaganda och om känslan av att allt är hemskt och dödsdömt när man är i 20-årsåldern.
VICE: Hur såg ditt liv ut när du började ta dessa foton?
John Ingham: 1976 var jag 25 år. Jag hade spenderat mina tonår i USA, i Kalifornien, så jag förstod typ den där psykedeliska band-grejen, men jag kände mig för ung för det. Så senare, när punk tog form och jag hade flyttat till England, kände jag mig för gammal för det. Jag flyttade till London 1972 och skrev regelbundet för NME och senare Sounds. 1975 började jag bli upprörd över vad som höll på att hända inom musikvärlden. De stora banden var inte så bra och de producerade inte nya plattor. Jag kollade runt omkring mig och såg massa nya band utan att någon var intressant. Sen läste jag en recension av Sex Pistols och jag tyckte namnet var det bästa namnet jag sett på ett band på åratal.
Var det när du såg Sex Pistols live som gjorde att du fick en inblick i vad som pågick? Hur kommer det sig att du var den första som intervjuade dem?
Första gången jag såg Sex Pistols var i april 1976, det var på en strippklubb i Soho. Jag märkte direkt – jag menar, John Rotten var bara helt fantastisk. Det gick inte att förneka att han bara hade en otrolig karisma. Det hela var ganska primitivt, men man märkte att det var något där. Jag snackade först med Malcolm McLaren som var deras manager. Han kallade det inte för punk, men han gav ett helt tal om att slå sig från 60-talet. Han sa egentligen precis det som jag redan tänkte, så jag blev omvänd väldigt tidigt i samtalet. Sen gav han mig någon grandios gest som om han gav mig en sällsynt audiens, och han sa: “Okej, du kan intervjua dem.” Vi gjorde det ungefär två veckor senare och det var bandets första intervju någonsin.
Hur såg det ut i England på den tiden? Vad var det som gjorde att unga så lätt kunde identifiera sig med frustrationen och punkens känsla?
Ekonomiskt sett gick det inte bra i landet. IRA höll på att bomba i Storbritannien och sprängde några restauranger och offentliga platser. De skickade många brevbomber. Stämningen var lite som ett inbördeskrig. Så folk tog examen utan att få jobb och om de faktiskt fick jobb var det något i stil med att öppna brevbomber. Jag menar, som Mick Jones, i “Career Opportunities” säger han “Jag kommer inte öppna brevbomber för dig,” eftersom det var hans jobb. Han blev anställd på ett företag typ som en praktikant och det var hans jobb att öppna alla brev som såg misstänksamma ut. Folk hade fått nog och det var en slags gråhet över hela landet. Det var helt enkelt mycket frustration och the Clash artikulerade det väldigt tydligt.
Du hade även innan jobbat mycket med skrivande, men vad var det som kändes så mobiliserande med punken på den tiden?
Tja, en grej var att det hade kommit en ny generation med människor. Det var en grupp av kanske 50 eller 60 människor just då och alla var någonstans mellan 18 eller 22 på sin höjd. Det var som en sån grej som börjar vara väldigt liten och hemlig, men som växer till nånting riktigt stort. När the Clash kom var det så fast på en helt ny nivå. Det var då jag typ började tänka att jag ville medverka i rörelsen, i stället för att bara vara en åskådare. Jag snackade med Mick Jones om den känslan i ett tidigt stadie och han poängterade att folk gör vad de kan. Vissa organiserar, vissa spelar musik, vissa gör kläderna och vissa skriver om det. Jag tog aktivt beslutet att skriva propaganda och försöka skriva på ett sätt som skulle få någon som var 15 eller 16 att känna, ‘Det här är det häftigaste jag någonsin läst om, jag måste gå och kolla på det.’
Vad motiverade dig att börja ta dessa foton och dokumentera scenen?
Under en väldigt lång period var det bara Sex Pistols och ingen annan. En professionell fotograf vid namn Ray Stevenson, som var McLarens kompis, fotograferade dem hela tiden. När the Clash började – de var helt fantastiska på scenen. De var alla klädda på ett sätt som fick det att se ut som Jackson Pollock hade hällt målarfärg över alla deras kläder. Och det var därför jag tog fram kameran och även anledningen till varför jag plåtade dem i färg. De professionella fotograferna tog bara bilder i svartvitt, för om man tog färgbilder skulle ingen publicerat och printat det. Så jag plåtade bara för att föreviga det. Jag hade ingen tanke av att få det publicerat eller försöka sälja det. En person som tittade igenom hela boken sa: ‘Jag har sett varenda samling bilder som finns, och din är den enda med färg på the Clash.’
Hur var de där första månaderna av konserter? Verkade det som att alla försökte pussla ihop allt innan scenen föll samman?
Jag kände att det började ta fart när jag åkte upp till Manchester för att se Pistols. Det var i ett litet hål högst upp i den stora konserthallen i Manchester som hette the Lesser Trade Hall. Den tog runt 300 pers eller något och det var ungefär halvfullt. Sen fick man reda på att människorna som sen kom att bli the Smiths och Joy Division och allt sånt var där i publiken. Det var första gången de spelade “Anarchy [in the UK]” och alla blev helt galna. Det var det som Malcolm jobbade för. Han ville liksom sätta igång en riktig rörelse.
Vi var alltid där när banden gjorde soundchecks och sånt. Men på en show sa ägaren av lokalen, Ron Watts: ‘Alltså, det kommer vara runt 300 pers här i kväll.’ Och alla ba: ‘Du skämtar! Nä, det är omöjligt! Du driver!’ Och han ba: ‘Telefonen har ringt konstant i tre dagar om i kväll.’ Jag trodde att det skulle ta typ hela 1977, att det skulle vara en långsam slags spridning. Nu, efter en enda kväll, visste alla om punkrock.
Jag älskar att boken slutar med foton på enorma publikhav med folk som kollar på Sex Pistols. Det visar verkligen kontrasten i storleken, från början till hur det såg ut fram mot slutet av året.
Det som fascinerade mig med den kvällen var att det bara var inbjudna som fick komma, eftersom de spelade in det för en tv-serie – typ ett nyhetsprogram. Men hälften av de som var där skulle man aldrig kunna se i ett sånt typ av program. Det finns en kille med långt hår och rock, och killen som är på framsidan av boken – har aldrig sett dem förut. De två tjejerna som sitter fast i handklovar tillsammans med de svarta lädret och plasten – aldrig sett dem förut, såg dem aldrig igen. Alla dessa människor hade liksom kommit från någonstans, och det är det som ledde till hur boken slutade. Eftersom många av de som varit med från början ba: ‘Kolla på de här lirarna! Jag menar, vilka är de? Det suger nu!” Jag blev lite chockad att folk som var typ 21 var så pessimistiska och cyniska. Det är en väldigt ung ålder för att känna att det är sut med världen.
Scrolla ner för fler foton.
Matthew James-Wilson finns på Instagram.
Spirit of 76: London Punk Eyewitness är ute nu.
