‘SKAM’ påminner mig om allt jag missade under mina tonår

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Danmark. 

Spoilers från säsong ett nedan. Om jag var lika besatt av 17-åriga tjejer IRL som jag är av Eva, Noora, Sana, Vilde och Chris – om jag läste deras sms, diskuterade deras sexliv med mina vänner och tillbringade mina nätter med att följa minsta detalj av deras liv – skulle samhället hata mig och det skulle inte vara helt omöjligt att man övervägde att sätta mig i fängelse en månad eller två. Jag är en 27-årig man men ingen dömer mig för att jag är besatt av SKAM. När jag (precis som alla andra) startar en konversation med "kollar du på SKAM?" svarar folk med iver och frågar mig vem jag blev när jag gjorde quizet. (Jag blev så klart Noora, vilket är något jag mer än gärna påpekar.) SKAM har blivit en succé i hemlandet Norge men har även fått en enorm publik i både Danmark och Sverige. Ett ännu större bevis på hur pass kulturellt relevant serien har blivit är faktumet att en kompis om dagen numera klipper Noora-frisyr och har på sig rött läppstift.

Mycket i SKAM påminner om när jag själv var tonåring. Förfesterna i IKEA-möblerade sovrum med Sofiero och Britneys autotunade robotröst som stönar "Gimmie more" från en Sony Micro Stereo. Jag minns allt så tydligt. Mina minnen från gymnasiet är fantastiska.

Med det är inte en tid jag saknar. Så vad fan är den där djupa känslan av nostalgi jag får varje gång jag tittar?

Utöver allt jag känner igen mig i är det några grejer från tonåren som porträtteras i SKAM som jag själv aldrig gått igenom. Jag dejtade aldrig i gymnasiet. Det enda jag upplevde som var i närheten av en dejt var när killen jag var kär i krossade mitt hjärta på parkeringsplatsen utanför en fest och jag var utklädd till Mr. Incredible (jag hade alltså på mig speedos och hela köret). Bortsett från det väldigt stolta ögonblicket handlade mitt liv som tonåring alltid om någon annans drama – vare sig det rörde sig om dejting eller annat.

Gillar du att kolla på tv? Titta på VICE Guide to Travel: Fistfighting i Anderna. 

Alla andras flirtande, knullande och svartsjuka var som en fest jag inte var bjuden till. Det fanns alltid en kompis som hade problem med en annan kompis. (Varför skulle de alltid ha deeptalk med mig när festen var som roligast?) Eller så var det som att min bästa kompis föll ner i en avgrund av osäkerhet och förtvivlan varje gång en tjej inte var sugen på att hooka med honom. Jag fyllde alltid rollen som stöttande kompis med stolthet och glädje, medan jag masochistiskt önskade att dramat för en gångs skull skulle handla om mig.

Spola fram åtta år i tiden: jag ligger på soffan iklädd endast strumpor och kalsonger och stirrar intensivt på min Macbook Pro. Det är tio minuter kvar av det sista avsnittet på säsong ett. Eva öppnar dörren och där står Jonas. Senaste gången de pratade sa han att hon inte borde kontakta honom förrän hon listat ut vem hon är. Burn. Nu har hon bjudit över honom och de dricker te i köket, så hon måste väl ha listat ut någonting då, eller? Antingen blir de tillsammans igen eller så gör de slut. Innan jag får reda på det bjuder serien på en av de sakerna som är kännetecknande för tonårsdraman – den trånande blicken medan den andra personen tittar bort. Sen börjar Eva prata:

"Minns du första gången vi kysstes?"

Standard. Gnistan i de två älskarnas förhållande tänds igen när de börjar prata om hur de träffades. Jag har sett det miljoner gånger förut. Men inte på det här sättet. Eva förklarar nämligen för Jonas att hon blev så "osäker och desperat" eftersom Jonas åsikt blev viktigare än hennes egen, och att hon nu behöver hitta sig själv – på egen hand.

Överraskande nog känns det inte cheesy alls. Det här är inte Brenda Walsh med sitt resting bitch face och sina urtvättade jeans i korridorerna på West Beverly High. Jag tror på det. Jag känner det och det är som om jag själv är där med tårarna, den dåliga hyn och den rinnande maskaran. Jag är den som kysser Eva. Och Jonas. Och båda två samtidigt. Och det är därför jag får tårar i ögonen när Evas monolog avslöjar att hon håller på att göra slut med Jonas och flashforward-klippen från när de ligger visar sig vara breakup-sex istället för makeup-sex. Jag kommer ihåg de där känslorna – även fast jag var övertygad om att jag själv aldrig skulle få uppleva dem.

SKAM är inte som alla andra skildringar av oskyldig tonårskärlek där en kille träffar en tjej och de lever lyckliga i alla sina dagar. Det blir allvarligare än så när Eva öppet och ärligt förklarar att hon var tvungen att ge upp alla sina vänner – tonårstidens sociala pulsåder – för att vara med Jonas. Det är inte bara ungdomstrams. Det är tonåringars komplexa liv som tagits på allvar och som berättas med samma känslomässiga råhet som kommer med de här åren av ens liv. Det är en ärlig skildring om kärlek, integritet, självkännedom och begär – och den berättas utan att moralisera, döma eller vara nedlåtande.

Efter varje avsnitt av SKAM fortsätter jag känna en konstig blandning av nostalgi och lättnad. Det är både ta mig tillbaka! (allt var så enkelt då) och tack gode Gud att jag är färdig med allt det. Jag är så pass gammal att jag börjat använda uttryck som: "Jag har nått den där åldern när man…" Jag är inte 17, 21 eller ens 25 längre, vilket jag känner av på både gott och ont. Jag är smartare, starkare och äntligen vet jag vilka frisyrer jag passar i. Men ibland saknar jag den där magiska känslan av att vara tonåring och uppleva allt för första gången.

Jag skulle inte göra om allt igen, men ibland känner jag att jag skulle kunna ha gjort det bättre. På "rätt sätt". SKAM påminner mig om att jag gjorde det på mitt sätt.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på engelska i december 2016. 

Søren Peter Knudsen finns på Twitter.