Svårigheten med att skildra självmord i tv-serier

Den här artikeln publicerades ursprungligen på i-D.

Det är ett relevant ämne, skildrandet av depression, självskadebeteende och – framför allt – självmord. Förra året ställde vi frågan: Går det att skildra depression i film och tv-serier? Det är sammanfattningsvis problematiskt, med fler frågor än svar. Hur skildras egentligen psykisk ohälsa i mainstream media? Vad räknas som en ansvarsfull skildring? Vad är en oansvarig skildring? Hur känner folk som lider av depression och självmordstankar – de allra viktigaste personerna i den här debatten – om sådana skildringar? Och vad för slags inverkan kan skildringarna ha på dem?

Debatten är nödvändig i vår samtid. Och den har fått nytt liv i sig efter Netflixserien 13 Reasons Why kom ut, en serie som i sitt sista avsnitt explicit visar en 17-åring tjej begå självmord.

Efter att serien kom – som har fått både positiva och negativa recensioner – har alltfler uttryckt sina missnöjda åsikter. Shannon Purser (Barb från Stranger Things) twittrade: “Jag skulle avråda dig från att titta på 13 Reasons Why om du lider av självmordstankar eller självskadebeteende/har blivit utsatt för sexuella övergrepp.” Andra menar att serien glorifierar självmord, vilket ledde till att seriens manusförfattare Nic Sheff gjorde ett uttalande där han försvarade sig själv: “Det mest oansvariga vi hade kunnat göra skulle vara att inte visa dödsscenen alls.”

Ändå är inte tv-serien först med att skildra tonårssjälvmord. Vi har The Virgin Suicides, till exempel, och Romeo & Julia. Förskönar de här filmerna självmord? Var ska gränsen dras? Jag ringde upp Jamie Tworkowski, författare och grundare av To Write Love on Her Arms (en ideell organisation som jobbar med att hjälpa människor som lider av depression, missbruk, självskadebeteende och självmordstankar), för att prata med honom om problematiken i att skildra dessa ämnen.

i-D: Anser du att det är viktigt att se ämnen som depression och självskadebeteende skildrat i film och tv-serier?
Jamie Tworkowski: Oj, det är en svår fråga. Stigmatisering är verkligen en stor del av det vilket jag tror har så mycket att göra med tystnaden [kring ämnena]. När man tittar på något som 13 Reasons Why är det rätt fascinerande, för att man tar upp att det är bra och att bryta tystnaden, men hur den skildras spelar också roll.

Det är en intressant tid i tv och populärkultur, eftersom vi har en serie som tiotusentals pratar om, men debatten om: Gick den för långt? finns också. Jag är ett stort fan av att prata om dessa ämnen, i allmänhet, men jag har också kommit att inse att det har betydelse hur de presenteras. Om du ska berätta en story måste du vara mån om publiken och publikens behov. Och publiken jag bryr mig mest om är de som går igenom svåra saker och det är inte något som genomsnittspersonen vet om eller tänker på. Till exempel: Vilka unika behov har någon som lider av depression eller självskadebeteende, eller någon som har försökt begå självmord?

När det kommer just till att skildra självmord verkar en del av debatten handla om att visa eller inte visa.
Ja, men jag tror att det går längre än så. Då man får tänka: Vad ska man visa? Sen kan det verkligen handla om sekunder av klipp och kameravinklar, så jag tror att det är mer än så. Jag tycker – om vi snackar specifikt om 13 Reasons Why – att de gick för långt. Jag tror inte att man bara pratar om en enda person, jag tror man pratar om tusentals människor för vilka den här serien kanske gör mer ont än nytta. En annan grej är att jag tror att de skulle kunna ha berättat exakt samma story och varit mer försiktiga med ett par scener. Det skulle fortfarande var samma story, bara mer omtänksam mot de människor som har problem.

När man pratar specifikt om hur serier som den här riskerar att försköna eller romantisera självmord, handlar det om musiken, ljussättningen, kameravinklarna?
Jag tror att de grejerna är sekundära. Jag tror att folk ställer frågor som: ‘Hallå, romantiserar inte det här självmord?’ Och jag tror att det är en viktig fråga, men för mig är det mindre viktigt än vad som kan uppfattas som triggering – även specifikt själva självmordsscenen… Jag känner att det är en väldigt nyttig debatt, om man ser på själva storyn allmänt. Jag har hört att det finns vissa som känner att serien skildrar självmord som något som sätter en i en maktposition, att serien i grund och botten berättas av en tjej som efter sin död har full kontroll och får sin hämnd. Jag känner att det är ett väldigt läskigt budskap att ge till unga.

Har du läst manusförfattarens försvar om hur de skildrade självmordet? Han sa: “Det mest oansvariga vi hade kunnat göra skulle vara att inte visa dödsscenen alls.”
Jag köper inte det heller. Den formen av logik säger till mig att det enda sättet man kan bry sig om Mellanöstern är att titta på videos av folk som får sina huvud avhuggna. Jag åkte liksom till Irak, jag satt i flyktingläger och träffade människor som hade förlorat nära och kära till IS, så tanken att det enda sättet för att riktigt förstå eller bry sig om någonting är genom att se det värsta av det, till och med i person – jag köper inte det. Jag kan tro att det stämmer. Verkligheten är att det finns vissa som är mycket smartare än jag, experter på det här som säger rakt ut att serien gjorde fel, och jag har inte hört dem säga något om det alls. Manusförfattarens uttalande – och jag respekterar verkligen hans perspektiv – men bara för att man bestämde sig för att göra det betyder inte att det var rätt, man får inte ett frikort bara för att man var ärlig.

Har du sett The Virgin Suicidies? Den är mindre explicit, men även här ser man liken på flickor som begått självmord.
Det var ett tag sen. Personligen tycker inte jag att man måste visa varenda detalj av något hemskt för att göra det tydligt att det var hemskt. Med 13 Reasons Why – jag tittade igenom hela, jag gillade mycket av det, jag brydde mig om karaktärerna – men i slutändan kan jag inte inte tänka på det hela från de människors perspektiv som följer den typen av arbete som jag gör…

Jag har delat en del saker på Twitter och Instagram och det är så många som svarat som säger att serien verkligen var jobbig för dem, eller att de var tvungna att välja att hålla sig borta från den för att de ville prioritera sitt eget tillfrisknande. Det var även folk som sa att de hade fått återfall som ett resultat av serien. Min förhoppning är att, vare sig det är de som gjorde 13 Reasons Why – det pratas nu om en andra säsong – eller andra filmproducenter, är att folk kan lära sig från dessa misstag. Men om de inte är villiga att kalla dem för misstag kan de väl åtminstone lära sig från debatten och konversationen.

Till sist, vad kan man göra för att hjälpa de som har det svårt? Hur kan man få dem att känna sig mindre ensamma?
Jag tror att vi ofta känner att vi inte har det perfekta att säga, eller att vi inte exakt vet vad någon går igenom, så det slutar med att vi inte säger någonting alls. Så jag gillar att uppmuntra folk att börja någonstans, att bara vara ärliga. Jag tror att när man verkligen känner någon, då känner man av när de är av, när de är nere, när de är ledsna. Mer än någonting annat – förhoppningsvis kan du uppmuntra den personen att få hjälp. Trots att det är väldigt värdefullt att få hjälp och stöd från en grupp vänner, känner jag att professionell hjälp är viktigast. Det finns några väldigt enkla exempel. Jag pratar ibland om tanken att om man bryter armen går man till sjukhuset, eftersom de vet hur man tar hand om brutna armar. Om din bil inte startar tar du den till en mekaniker, eftersom de kan laga bilar. När det kommer till psykisk ohälsa tror jag att vi måste behandla det på samma sätt, med hjälp av experter på området som förstår hur dessa saker fungerar.

Läs mer om To Write Love on Her Arms här.