Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Australien
Svensken Sasha Eliasson har förklarats död två gånger. Första gången var när han som student kraschade med sin motorcykel efter att han inte hann bromsa in i tid framför en byggarbetsplats. Han hittades medvetslös och utan puls, men ambulanspersonal kunde återuppliva honom på plats.
Videos by VICE
Bara några månader senare under sin rehabilitering råkade Sasha överdosera på smärtstillande, vilket gjorde att hans puls gick ner till tio slag i minuten och han slutade andas. Även denna gång kunde han återupplivas.
Vi snackade med Sasha som idag är 26 och pluggar företagsekonomi om hur det känns att dö, vad han lärt sig av det och hur han liv ser ut efter nu att han med nöd och näppe klarade sig vid två separata tillfällen.
VICE: Hej Sasha! Gjorde det ont att dö?
Sasha Eliasson: Nej, i alla fall inte i själva stunden eller innan. Det tog nog ett dygn innan jag började känna av smärtan. Första gången var jag i chock och då gjorde det inte ont, och andra gången var det på grund av smärtstillande, så jag hade ont, men det var inte på grund av att jag var kliniskt död, det var bara vanlig smärta. Så smärtan hade inget att göra med att jag var död.
Vad såg du när du var död?
Jag såg inte livet passera revy eller Jesus eller ljuset i slutet av tunneln eller något sånt. Jag såg ingenting för jag var inte riktigt närvarande. Jag bara fattade att något hade hänt när jag vaknade. Det var som att jag sovit utan att drömma. Så jag vaknade till liv och visste att jag hade sovit fast inte hur länge. Jag var rätt borta, men jag fattade att det hade hänt och inget mer. Jag visste bara att tid hade passerat.
Vad var det äckligaste med att dö – bajsade du på dig?
Inte vad jag vet. Man gör säkert det om man varit död ett tag, men jag är rätt säker på att musklerna inte slappnade av helt under tiden jag var död. Rehabiliteringsprocessen var rätt tuff dock, eftersom det gjorde ont. Det tog rätt lång tid innan jag började göra framsteg, och det var mycket jobbigare mentalt än vad jag hade förväntat mig.
Hur reagerade du när de berättade för dig att du hade dött?
Jag kände alla känslor som gick att känna. Först kändes det lite coolt. Jag överlevde ju så det kändes rätt coolt att kunna säga att det hänt. Men kort efteråt började situationens allvar sjunka in. Att det som hände verkligen var allvarligt och kunde ha slutat väldigt illa. Men jag är generellt rätt positiv av mig så det påverkade inte mig så mycket.
Har ditt sätt att se på religion förändrats?
Jag har aldrig trott på Gud. Jag är mer öppen för idén om att man inte kan bevisa någonting, och jag tycker det är rätt puckat att säga att man vet att någonting existerar eller inte gör det. Men jag tror inte det finns någon gud eller högre makt eller liv efter döden.
Jag försöker se det mer för vad det är, och jag försöker förhålla mig till det logiskt. Om man säger att det var en skyddsängel som skyddade mig och det var skälet till att jag inte dog, då skulle man också kunna säga: om det finns en högre makt, varför lät den ens mig falla av motorcykeln från första början? Jag försöker att undvika att tänka på det sättet.
Hur ser du på döden nu när du varit med om det två gånger?
Nu i efterhand är jag tacksam för allt som hände. Det tvingade mig verkligen att växa upp. Så jag ser på både olyckan och döden i allmänhet i ett positivt ljus. Jag är inte rädd för döden. Jag välkomnar den inte, jag vill inte dö, men händer det så händer det.
Lever du annorlunda nu?
Jag brukade vara rätt försiktig av mig och bara ta risker om jag planerat för dem. Jag brukade vara höjdrädd men nu är jag uppe på tak och grejer så jag kan säga att min erfarenhet av döden nog haft en inverkan på det. Att vara på höga höjder är inte läskigt längre eftersom inget händer när man dör.
Jag lever definitivt mer i nuet nu. Om jag vill göra någonting gör jag det, medan jag tidigare alltid skulle avväga för- mot nackdelar, vilket i slutändan alltid ledde till att jag inte gjorde saker. Nu ser jag till att faktiskt göra sakerna jag vill göra.
Hur reagerar folk när du berättar för dem att du dött två gånger?
Det beror på personen, om den är religiöst eller vetenskapligt lagd. Folk som tänker logiskt börjar undra hur det kan stämma eftersom jag lever idag. Hur kan du ha varit död? frågar de, och då måste jag förklara att jag var kliniskt död. Med religiösa människor är det mer av en diskussion. Antingen försöker de förklara saken positivt och säga att om jag trodde på gud hade jag sett ett ljus och finna förlåtelse. Men sen finns det andra som blir sura och säger att jag inte såg någonting för att jag hamnat i helvetets djupaste krets eftersom jag inte tror på gud. Jag får många såna meddelanden online.
Folk har alltså så mycket att säga om din upplevelse?
Jag är med om det ofta. Om jag gör en tråd på Reddit och går igenom kommentarerna är det alltid folk som säger dåliga saker om mig och andra som försvarar mig. Jag försöker alltid säga till folk att man inte ska tvinga på sin egen åsikt på andra.
Till sist, tror du på livet efter döden?
För mig hände ingenting, det var bara mörker. Så jag tänker att man ska välja att tro på det som kommer få en att leva ett bättre liv. Det finns ingen poäng med att försöka reda ut vem som har rätt och fel, för jag tror aldrig vi kommer få reda på det. Ödsla inte tid på att försöka svara på frågor om livet efter döden – försöker bara leva livet istället. Allt som krävs är att man accepterar döden för var den är: en naturlig del av livet, och då kommer man inse att det inte finns något att vara rädd för.
