Att hitta boende i storstäder år 2017 är inte lätt, och Stockholm är verkligen inget undantag. För att vara känt som ett ödmjukt folk som lyder under jantelagen är det minst sagt intressant hur alla har bestämt sig för att ta allt annat än ödmjuka priser på boende.
För ett tag sen kom jag över den här annonsen på blocket:
Videos by VICE
Man hinner ju tänka, hm det där ser nästan ut som något slags gemensamt boende för människor som inte känner varandra. Ja, det ser nästan ut som det där svettiga hostelet där du bodde när du backpackade efter gymnasiet. Mm, man skulle nästan kunna säga att det ger en svag förnimmelse av det där vidriga rummet du och hela din mellanstadieklass trycktes in på en klassresa som skulle främja kompisandan, men inte slutade i annat än skrik och panik. Yes box, när du väl säger det påminner det om den där kollostugan du och sju andra skrikiga ungar trängdes i flera somrar i rad.
För 4500 kronor i månaden kan man alltså få hyra en säng i ett väldigt avskalat rum i Bromma tillsammans med en bunt främlingar. Namnet på personen som hyr ut är bara “Sängplats” och specificerar inte om det är en privatperson med ett rum över, ett företag med för stor kontorsyta eller ett regelrätt hostel som hyr ut. Jag försöker ringa numret i annonsen flera gånger men kommer aldrig fram.
Tidigare: Bo i påhittade lägenheter för småsummor
Det som väger upp hemskheten med att inte ha något privatliv eller syre att andas nattetid brukar vara att hostels och kollon anordnar diverse spel och spektakel. I någon form av uppehållsrum brukar det alltid gå att hitta ett dammigt sällskapsspel, en shuffleboard eller flyers om helgens pubcrawl.
Jag hör av mig på Blockets egna chatt och frågar om det finns några underhållande allmänutrymmen att nyttja och får svaret att det finns ett kök, pingisbord, matsal, gym, med mera. Trots ett snabbt och någorlunda utförligt svar förstår jag inte riktigt vem det är som hyr ut. Är mina framtida rumskamrater backpackers som stannar två nätter eller har jag chans att starta en långvarig och sitcom-vänlig vänskap med de jag bor med?
Där har vi det, det är ett hostel! När jag kollar upp vem telefonnumret tillhör leder det mig till ett vandrarhem med, i ärlighetens namn, rätt värdelösa recensioner.
Om någon mot all förmodan känner sig sugen tänker jag ta tillfället i akt att berätta om mina värsta upplevelser med att bo flera personer i ett litet rum. Håll till godo!
Relaterat: Vad kostar det att bo i London?
1. Amsterdam
År 2014, Amsterdam. Jag och mina vänner tågluffar och tar in på ett sunkigt hostel med snäva trappor och jättetrånga rum. I flera dagar känner jag att mitt huvud kliar, ja det kryper i hela mitt huvud, usch vad det kliar, nej det är nog bara för att det är tryckande julihetta över Europa, jag kanske har bränt min hårbotten i solen, ja det är ingen fara.
Klipp till: min vän sitter i överslafen i en av våningssängarna och ser ner på min hjässa, påpekar att det faktiskt fysiskt kryper i min hårbotten. Mitt i en av alla svettiga nätter har en hel lusfarm bestämt sig för att flytta rakt in i mitt hår. Jag tvingas gå igenom en luskur och ljuger för amerikanarna i vårt rum om att det är ett europeiskt balsam som gör håret mjukt, eftersom jag skäms för mycket över att vara en någorlunda vuxen människa med huvudlöss.
2. Berlin
År 2014, endast en dag efter jag avslutat tidigare nämn luskur, Berlin. Vår gymnasiala europaturné fortsätter! Kvällen innan har jag råkat bli alkoholförgiftad på en mystisk klubb i Amsterdam. Jag ligger nu i fosterställning och gnyr, samma julihetta ligger som en blöt filt över hela rummet, jag har kräkts oavbrutet i 15 timmar och jag har absolut inga invändningar eller problem med att dö vilken sekund som helst. Som att mitt lidande inte vore nog vill killen i sängen över inget hellre än att prata om den svenska välfärden, den svenska blonda hårgenen, den svenska musikexporten, det svenska utbildningssystemet, den svenska lutfisken, den svenska kulturen, hans kompis Erik, jag kanske känner honom? Han är också från Stockholm.
3. Småland
År 2008, Smålands skogar. Jag är 12 år gammal och befinner mig på kollo vid Vätterns ände. Trots att det är nära 2010-talet är hela lägergården analog och straight outta medeltiden förutom en bandspelare i vår lilla stuga. En tjej i rummet jag sover i är besatt av eurodiscolåten “Det var en gång en fågel” från höjdaralbumet Roger That! som släppts året innan. Dag ut och dag in hör jag samma beat och samma låttext om en liten fågel vid namn Roger medan jag stirrar upp i ett furuklätt tak och tänker på att alla mina vänner hemma i Stockholm säkert fick guldkort till Gröna Lund i år.
Förr i tiden behövde man resa land och rike runt för att ha chansen att trängas i små rum med totala främlingar men inte längre. I tillgänglighetens era finns hostelupplevelsen runt hörnet dygnet runt, året runt, ja varje dag – för endast 4500 kronor i månaden. Att få sin mobilladdare snodd, väckas av höga snarkningar och duscha med tre års lagring av andra människors hår i golvbrunnen är bara en Blocketchatt bort.
Nu måste jag packa ihop datorn och väskan för i helgen ska jag och 12 kollegor åka till Danmark och bo på… hostel. Kan inte lova att jag behåller förståndet. Ses i pushnotiserna!
Ingrid Altino finns på Twitter
