Vad jag lärde mig av att växa upp i Magaluf

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Spanien.

Det var precis före den spanska ekonomin gick åt skogen, när folket på Balearerna trodde de var kungar. Gabriel Cañellas var president över öarna. Vår aktiemarknad hade gått upp enormt mycket, vilket medförde all den sedvanliga lyckan och lyxen – och, såklart, totalt kaos.

Videos by VICE

På den tiden var varken hus och land inte särskilt dyrt. I princip alla hade råd att köpa eller hyra en lägenhet längst kusten. De flesta av mina vänner åkte på semester med sina familjer till ställen som Alcudia och Ca’n Picafort, men av någon anledning, som fortfarande är ett absolut mysterium för mig, bestämde sig mina föräldrar för att ha Magaluf som semestermål i stället.

Vi bodde i en pittoresk liten by, en plats där det inte ens var nödvändigt att låsa ytterdörren eller stänga fönstren, och folk cyklade ner till affären om de behövde köpa bröd. Jag tyckte alltid att det var något så fantastiskt lantligt över det.

De första somrarna i Magaluf i början av 1990-talet var faktiskt ganska lugna: Jag gjorde färdigt mina läxor så jag kunde rusa ner till stranden med min mamma och kusin. Vi spenderade varje sekund vi kunde i solen tills den började avta i september.

Magaluf var verkligen berömt för sin dekadens under 1980-talet, men enligt mig var det inte förrän 1993 som saker började hända på riktigt. Det var inte lite annorlunda från den Dominikanska nunneskola där jag studerade de övriga nio månaderna på året.

Jag minns motorhuven på min pappas R-18 helt täckt i ett stinkande lager av intorkad ketchup, senap och majonnäs. Sådana saker var rätt vanliga. Brittiska och skandinaviska grabbar som tyckte att det var lite kul att spruta ner bilar med alla möjliga typer av såser.

Det var inte förrän mycket senare i livet som jag fick reda på att 1993 var faktiskt året som brittiska och skandinaviska charterbolag sänkte sina priser så avsevärt att det nästan genast skapade ett all-inclusive semesterparadis för flockar av okontrollerbara huliganer. Alla helt inställda på sol, bad, sex och att bete sig lite som svin.

Det är åratal sen jag var där sist och jag vet inte ens om något av ställena jag minns fortfarande finns kvar. Ställen som Spiders, Prince William, Alexandra och The Underground. Det är nog bra att väggarna på de klubbarna inte kan tala. Fast det var egentligen inte nödvändigt att gå till en bar för att bli full.

Jag minns att det gick att köpa alkohol överallt. I till och med de mest sjaskiga souveniraffärer fanns det ett enormt utbud av sprit inklämt mellan strandhanddukar, sexiga rosa klänningar och de där stiliga förklädena med bröst på. Du kunde bli väldigt packad för en väldigt liten penning. Affärerna brydde sig inte ens om att fråga ungarna om falskleg när de köpte sina Rushkinoff – den vidriga, rabatterade vodkan som i princip gjorde den mallorkinska sommaren till vad den var.

Relaterat: Spring break på Ibiza:

Vid den här tiden fanns det lite av en spansk Bermudatriangel i Magaluf. Jag antar att Hotel Sahara, BCM nightclub och Punta Ballena var hörnstenarna i detta fenomen. Någonstans mellan de tre punkterna kunde folk gå vilse och försvinna för alltid. Det som kallades fortor, vilket var slang för extrem sexuell energi som pratades på ön, var så påtaglig att du nästan kunde känna den i luften.

Jag pratar inte ens om de vanliga strippklubbarna som var utplacerade under varenda byggnad (vi får inte glömma den legendariska Top-Less Eva), utan mer om den här typen av offentligt sexuellt utövande som var så uppenbart att till och med kidsen märkte av det. I en tid då det varken fanns mobiler eller internet utvecklades ett mikroklimat där free love utövades när som helst, var som helst och framför vem som helst.

En morgon på stranden såg vi ett par som vinglade ner mot vattnet. De bara la sig rätt ner på stranden och började hångla intensivt med varandra – lite som Burt Lancaster och Deborah Kerr när de var på toppen av sina karriärer, fast något mindre nyktra. Jag minns inte om polisen var tvungen att komma och lugna ner dem, men vad jag minns är en stackars livräddare som hoppade ner från sin post och kom springande och skrikande som om han vore besatt.

Sådana saker var vanliga. En kväll under en sommar åt vi middag på terrassen samtidigt som vi diskret kikade på ett par som glömde att dra för gardinen innan de slet av varandra kläderna. I ett klumpigt försök att låtsas som om allt var normalt föreslog min pappa att vi borde gå in och äta med gardinerna fördragna. Ja, han försökte i alla fall.

Sexet var absolut inte begränsat till hotellen. Det konstanta flödet av billig alkohol fick folk att hoppa på varandra överallt: i vårt trapphus, i hängmattor på stranden, på motorhuvar – förutsatt att de inte var nerkladdade med såser, givetvis. Det var absurt, lika delar komedi och snusk.

Efter att man tröttnat på att stirra på allt knullande kunde man hitta väldigt mycket underhållning i all galenskap runt omkring. Gäster som uppenbarligen var extremt packade slängde mängder med möbler och beslag från en lägenhetsbalkong på tredje våningen. En gång kastade någon en soffa ut genom ett fönster, vilket av någon anledning inspirerade en mycket uppspelt grupp huliganer att brista ut i den sämsta version av Lionel Richies “Say You, Say Me“ som jag haft oturen att höra. Jag tror fortfarande att hela det misstaget skulle kunna ha varit en del av något slags märklig performancekonst.

Visst, det var väldigt mycket roligt som hände på ön, men det var också väldigt mycket djupt obehagliga, mörka, skumma och farliga saker som hände i Magaluf. Saker som de sexuella övergreppen och våldet som tog över nyhetsrubrikerna månad efter månad. För att inte nämna dödsfallen; på 90-talet föll mängder av turister ner från sina balkonger och dog, tillsammans med massor av otursamma unga män som hittades med ansiktet nedåt flytandes i havet. Jag minns en särskild pir av trä som var ökänd för att förorsaka en bruten nacke nästan varje vecka, på grund av alla unga turister som kastade sig själva huvudstupa ner från den i det väldigt grunda vattnet.

På något sätt kan jag fortfarande se mig själv där i den lilla byn, med “Kill ’em All” som skränade från min Walkman och dagarna som tillbringades med att försöka navigera mig obemärkt genom ett myller av knubbiga, korthalsade turister i Aston Villa-tröjor. Jag kommer aldrig glömma deras missfärgade underarmstatueringar och unika förmåga att kunna hinka öl och tömma hela flaskor med HP-sås vid ett och samma tillfälle. Det var också samma grupp killar som du kunde se mitt på dagen bli förbannade och måtta slag på Telefónicas telefonkiosker. Samma rödbrända grabbar, två eller tre år äldre än jag, kunde du se i ett gatuhörn lätta på trycket ur varenda kroppsöppning de hade.

Det var bara tre månader per år, men det faktum att jag växte upp i Magaluf och tvingades bevittna allt som var brutalt och vilt med somrarna där har tjänat mig ganska väl. Jag har inte bara massor av anekdoter, jag har också blivit mycket mer medveten om problemen och motsägelserna med dagens typiska bild av en turist. Jag antar att ibland, på vissa platser, är skillnaden mellan människans värld och djurriket ganska liten.

Den här artikeln publicerades urpsrungligen på engelska i april 2015.