Vi dissekerade en hjärna för att förstå vad som händer när man dör

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Australien

Jag tänker som mest på döden precis när det är som mörkast på natten. Den där mystiska perioden vid fyra på morgonen då jag vaknar upp och blir lite orolig för hur allt kommer vara när jag dör. Jag föreställer mig att det kommer vara lite som att kräkas. Typ att jag kanske mår lite illa ett tag, sen mår jag väldigt illa, och sen är det 30 sekunder då den där känslan kommer, okej, nu kommer det, och sen sprider sig mörkret och allting blir tyst och jag kommer flämta och hinna tänka, åh. Och sen… efter det går det inte att föreställa sig något mer.

Det är detta mysterium som jag hatar. Det faktum att ingen riktigt vet vad som händer när vi dör. Det faktum att de mest tröstande svaren kommer från religion och reklam för livsförsäkring. Och det faktum att jag vid något tillfälle kommer behöva finna mig i att döden kommer ta mig någonstans, även om det stället är ingenstans. Jag hatar att det är så här, så därför ville jag ta reda på vad vi faktiskt vet, och om vi ens vet något överhuvudtaget.

Jag träffade neurologen Cameron Show och tillsammans dissekerade vi en människas hjärna och gick igenom vad som egentligen händer sekunderna innan man dör. Sen bad jag honom visa mig medvetandets sista värn – det sista organet att stänga ner innan ljuset slocknar för evigt.

Cameron står bredvid liket av en kvinna som donerade sin kropp till ett universitet, så att läkarstudenter där skulle kunna studera en riktig människa. Med tanke på vad jag ville ta reda på verkade det logiskt att starta samtalet om döden genom att ta en närmare titt på en död person. Så båren rullades in, ett blixtlås drogs ner och plötsligt stod vi framför liket av en gammal kvinna. Cameron tog bort pappret från hennes ansikte; hennes mun var vidöppen, hennes ögonfransar långa och hennes händer såg ut som min mormors.

Det kändes konstigt att vara intill liket, men egentligen inte obehagligt. Det var något med hur balsameringsvätskan hade fått hennes hud att se ut som pocherad kyckling som fick det hela att kännas mindre verkligt. Fast ögonfransarna gjorde mig obekväm. Det var något med dem som antydde att hon hade varit vacker en gång i tiden. Återigen tycktes det här understryka hur normal döden är. Med tiden kommer alla se ut ungefär så här.

För ett par år sen insåg man att formaldehyd var cancerogent, så nuförtiden använder läkare lösningar som etanol för att bevara organ. Medan Cameron tog av locket på en hink med etanol och människohjärnor förklarade han den vetenskapliga definitionen av döden. "Kort sagt är det en katastrofal förlust av blodtillförsel till hjärnan," sa han, och lyfte ur ett gräddfärgat exemplar. "Vi vet att tunnelseende uppstår när det blir en störning i blodtillförseln till hjärnan. Så det första du märker när du svimmar är att synfältet smalnas av, vilket följs av ett mörker." Enligt Cameron skulle döden kännas lite som att svimma, eftersom – såvida man inte råkat ut för en allvarlig skada – båda två orsakas av en brist av syresatt blod.

Hans beskrivning av ett smalare synfält lät lite som folks beskrivning av ljuset vid slutet av tunneln, så jag frågade vad han trodde om det. "Jag är skeptisk," sa han. "Jag tror att man har tagit avstånd från teorin om utomkroppsliga upplevelser av den anledning att de mekanismer som gör att vi kan se och lagra minnen inte är aktiva." Han menade att det är troligare att det handlar om en effekt som inträffar innan man blir medvetslös, snarare än något som händer därefter.

Jag hade på känn att Cameron skulle säga det här, för jag hade läst på om det här veckan innan och skickat honom vad som fortfarande är den mest berömda studien på nära döden-upplevelser. Studien genomfördes av Sam Parnia från Southhampton University år 2014 och undersökte över 2000 fall där folk fått hjärtstillestånd på 15 sjukhus i Österrike, USA och Storbritannien. Av dessa fall hade nästan 40 procent upplevt någon typ av "medvetenhet" medan de var kliniskt döda. Trots resultatet erkände Parnia senare att "det förmodligen är en illusion… Fast om jag hade svaren tror jag inte att jag hade spenderat tolv år av mitt liv och satt mitt rykte som läkare på spel för att försöka göra det här."

Cameron höll med om att han inte hade en avgörande slutsats gällande resultatet, men sa även att ens rykte är en viktig anledning till varför neurologer spenderar så lite tid på att forska kring nära döden-upplevelser. "Jag har aldrig träffat någon på läkarkonferenser som vill prata om de här upplevelserna," sa han. "Men jag tror att det delvis ligger i läkaryrkets natur. Vårt jobb är att förlänga liv, så att prata om döden är lite som att prata om våra begränsningar."

Därefter skar Cameron en hjärna itu med en skalpell. Han förklarade att levande hjärnvävnad generellt är mjukare – "som gelé" – men konserveringsvätskan brukar göra den hårdare, så den får konsistensen mer av ett inlagt ägg. "[Hjärnan] är så mjuk att bara en liten kollision med insidan av skallen kan ge en hjärnskador. Eller så orsakar det katastrofal svullnad vilket kan krossa din hjärna inuti skallen."

När hjärnan slafsats isär berättade Cameron för mig om dess olika delar (vilka vi har photoshoppat här för tydlighetens skull). Människohjärnan har i princip utvecklats på samma sätt som man kan göra utbyggnader på ett hus. Teorin är att den mest primitiva kärnan utvecklades först, för miljontals år sen hos någon slags däggdjursliknande varelse, och den har inte ändrats särskilt mycket sen dess. Det är de så kallade basala ganglierna (rosafärgade på bilden ovan) som kontrollerar både frivilliga och ofrivilliga rörelser samt basala begär, som bland annat hunger och sexlust. När vi rör oss utåt mot kanten av hjärnan blir delarna mer "mänskliga", som hippocampus och temporalloben (blåfärgade) som förknippas med inlärning och minnet.

Till sist har vi det yttersta (gula) lagret som är vår arts senaste utveckling och något av människans stolthet. Det här är hjärnbarken som består av fyra lober och tar hand om allt från sociala beslut till vår känsla för rätt och fel och – det mest mänskliga draget – vår förmåga att planera för framtida händelser. Det här är delen av min hjärna som får mig att klockan fyra på morgonen ligga och älta hur det kommer kännas när jag dör.

Jag bad Cameron gå igenom själva dödsprocessen. "Om vi antar att blodtillförseln stängs av," började jag. "Vad händer de efterföljande 30 sekunderna?" Cameron förklarade att eftersom hjärnans blodtillförsel kommer underifrån brukar hjärnan dö uppifrån och ner, vilket gör att våra mest mänskliga karaktärsdrag stängs ner först. Vår uppfattning om vårt "jag", vår humor, vår förmåga att planera för framtida händelser – allt det försvinner inom de första tio till 20 sekunderna. Sen, i takt med att alla blodtörstiga hjärnceller sprider ut sig, blir det kortslutning i vårt språkcenter och bland våra minnen, tills det enda vi har kvar är själva kärnan. Som Cameron beskrev det – folk med endast kärnan kvar hamnar i ett vegetativt tillstånd. "I praktiken skulle man kunna säga att de är döda, eftersom de inte har ett medvetande och är inte medvetna om sin omgivning. Men om de basala strukturerna är intakta kommer de fortfarande andas och ha en puls."

Jag ville att Cameron skulle säga till mig att när mörkret väl kryper in skulle min själ på något sätt bli kvar. Men icke. Som han beskrev det är det själen – eller kanske de funktioner som vi associerar med själen – som försvinner först och lämnar bara efter sig ens förmåga att andas och bajsa in i det sista. Det kanske inte är så förvånande, men det var inte svaret jag hade hoppats på.

Jag sa till Cameron att jag kände mig besviken och hade hoppats att vetenskapen skulle kunna ge mig fler svar, varpå Cameron började berätta om sin tro på gud. "Jag tänker att jag alltid kommer ha mitt vetenskapliga tänk och jag kommer alltid ha min tro, och jag kommer låta dem löpa parallellt," sa han. Efter att han sa det insåg jag att det var möjligt att han var rädd för samma saker som jag: ovissheten i vår existens och den existensiella dödsångesten. Jag hade kommit till Cameron på jakt efter svar, han själv hade gått till en präst. Jag sa det här till honom och han tog en stund och funderade på det.

"Det är en del av mig som som alltid har uppmärksammat att jag behöver min tro, och att livet skulle vara svårt utan den," sa han långsamt. "Det blir en källa av trygghet när man möter människor som är sjuka och går igenom hemska saker utan att de förtjänar det. Och forskning kan inte förklara dessa oförståeliga händelser, så för att tillskriva mening till en oförståelig värld har jag haft hjälp av min tro.

Senare, efter att vi tagit farväl och jag var på väg in till stan igen började jag tänka. Jag är inte religiös av mig, men jag fann ändå tröst i det som Cameron sa. Och även i det faktum att vi alla, var vi än är på vår planet, har våra vackra massproducerade hjärnor som alla fruktar döden och det okända. Plötsligt kändes talesättet "vi dör alla ensamma" lite mindre korrekt på ett betryggande sätt.

Julian Morgans finns på Twitter.