Annons
nazism

Nazister om hur de blev nazister

1934 gjorde amerikanska författaren Theodore Abel en låtsastävling för att lura hundratals personer att berätta varför de älskade nazistpartiet så mycket. Deras ord känns oroväckande relevanta idag.

av Thomas Vorreyer
2018 03 05, 2:45pm

Foto: National Archives of Norway / Flickr

I ett brev skrivet 1934 till den amerikanska sociologen Theodore Abel förklarade Helen Radtke varför hon gick med i det tyska nazistpartiet. Hon skrev att hon var en politiskt aktiv person som brukade sitta i publiken och lyssna på debatterna som hölls i sin stats parlament, och hon gick på så många politiska möten som möjligt för att hitta ett parti som var "nationalistiskt, men samtidigt brydde sig om de fattiga". Till slut skrev hon att hon hittade precis det hon sökte hos Hitler och hans rörelse.

Radtkes brev var ett av 683 personliga berättelser som skickades till Abel under åren efter att Hitler kom till makten 1933. I januari i år publicerade Hoover Institution – en amerikansk tankesmedja som jobbar från Stanford University i Kalifornien – 584 av dessa brev online. De personliga vittnesmålen är inte bara användbara om man ska förstå varför så många människor lockades till nazisterna på 30-talet, utan också om man vill få en förståelse för de miljontals tyskar som nuförtiden fortfarande vänder sig till högerextrema partier, som Alternative für Deutschland (AfD).

Ungefär ett år efter att Hitler blev vald till rikskansler ville Abel veta vad som hade motiverat så många människor att stötta honom. Efter att Abel misslyckades att få någon av de beräknade 850 000 medlemmarna i nazistpartiet att gå med på en intervju kom han på idén att han skulle kunna få sina svar genom att göra en tävling på låtsas. För att locka nazister erbjöd han 125 tyska mark till den som kunde skriva den vackraste och mest detaljerade beskrivningen om varför hen gick med i nazistpartiet.


VIDEO:


Prissumman värd mer än hälften av genomsnittet av en månadslön i Tyskland på den tiden, och till och med propagandaministern Joseph Goebbels stöttade tävlingen offentligt. Folk skickade in allt från handskrivna kärleksbrev till nazism till tolv sidor långa redogörelser, och personerna bestod av en blandning av soldater, ledare inom SS, kontorsarbetare, hemmafruar och gruvarbetare.

Många av skribenterna var glada över att se ett slut på Weimarrepubliken, som grundades 1919 efter Tysklands nederlag i första världskriget, vilket de menade var orsaken till det ekonomiska tillstånd landet var i efter kriget och under den stora depressionen. De såg positivt på Hitlers löfte att introducera en ett strikt politiskt skick; Bernard Horstmann, en gruvarbetare från Bottrop i västra Tyskland, skrev att han ansåg att den tidigare regeringen hade varit med och "förrått folket och vårt faderland".

Horstmann kallade även en professor som ansåg att första världskriget inte var rättfärdigat som en person som "förgiftar människors sinnen". Innan han gick med i nazistpartiet var Horstmann medlem i den antisemitiska och nationalistiska gruppen Deutschvölkische Freiheitspartei, men han skrev att det inte tog lång tid förrän gruppens ideologi blev för tam för honom.

Ett brev från Ernst Seyffardt från Duisburg i västra Tyskland var titulerad: "En Hitler-tysks meritförteckning". Seyffardt skrev att han hade gått med i nazistpartiet för att han ville bidra till att "återföra fred och ordning i vårt hemland".


VIDEO:


Vid den här tiden försökte vänstergrupper att motverka det enorma nationalistiska stödet. Bråk utbröt ofta mellan medlemmar från kommunistpartiet och de från nazisternas paramilitära grupp Sturmabteilung (SA), medan lite mer liberala grupper påkallade en bojkott av affärer som ägdes av medlemmar i nazistpartiet. Men i mångas ögon tycktes det bara göra Hitler och nazisterna mer tilltalande. "Det var på grund av att Adolf Hitler och hans parti utstod så mycket kritik och motstånd i pressen som gjord att jag blev särskilt intresserad av att bli en del av rörelsen", skrev partimedlemmen Friedrich Jörns.

Breven som Abel fick visar att högerns informationsbubbla fram tills 1933 främst var rotad i nyhetstidningen Der Stürmer som kom ut veckovis, Hitlers Mein Kampf och nazistpartiets offentliga möten.

En medlem vid namn Schwarz förklarade hur han efter att ha läst Mein Kampf inte bara förlorade tilliten till de flesta stora tidningar, utan även till judar och polacker för att deras "katastrofala, spionliknande aktiviteter har förstört världen". Även fast Schwarz erkände att han aldrig haft någon personlig kontakt med någon som varit jude, och även fast han inte kunde bevisa att polacker var "opålitliga", skrev han att han "litar på sina instinkter gällande det". Sjuksystern Lisi Paupié var uppenbarligen inne på samma spår: "Judarna är vår olycka, den saken är säker", skrev hon i sitt brev till Abel.

Nyligen lät det tyska tv-programmet Panorama tre skådespelare läsa upp en del av breven, vilket de delvis gjorde för att visa hur retoriken som användes – "gamla partier", "fruktansvärd press", "förgiftar människors sinnen", "förrått folket och vårt faderland" – liknar de fraser som används idag av AfD. Och inslaget på tv hade en viktig poäng: de känns känns fortfarande oroväckande relevanta nästan 85 år efter att Abel bestämde sig för att lura några nazister att skriva sina brev.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Tyskland