Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Tyskland.

Jag avskyr perioden på året när jag helt enkelt inte vet vad jag ska göra med mitt liv. Det känns som om jag är fast i banan i ett tv-spel där jag inte riktigt vet vad målet är: borde jag samla mynt? Slåss mot ett monster? Bara vänta och se vad som händer?

De enda människor som alltid verkar vinna i livet – även under trista och gråa månader som tycks sträcka sig ut i oändligheten – är instagrammare. Omänskligt vackra med strålande leenden i sina selfies höjer de ett glas Moët & Chandon och bildtexten lyder: "Nytt år, nytt jag! Många spännande saker planerade för 2017!" När jag ser allt detta blir jag såklart deprimerad, dels för att jag inte själv får gå på deras flashiga events, dels för att det enda spännande jag har planerat för det här året är att äntligen lära mig hela koreografin till "Single Ladies".

När jag scrollar förbi bilder på perfekta avokadotoasts och glamorösa selfies kan jag inte annat än önska att mitt liv vore lite mer som deras. Folk säger alltid att Instagram inte ger en verklig bild av folks liv och att man inte ska jämföra sitt eget liv med andras. Det är säkert välmenande råd, men de är också rätt trista råd. Jag råkar älska att jämföra mig med andra – och om andra kan göra det, varför kan inte jag också förgylla mitt liv med #goals och filter som får varje ögonblick jag fångar på bild att kännas mer värdefullt? Det här är kanske det enda sättet för mig att komma ur min vinterdepression.

En gång var jag på ett event för bloggare och influencers på sociala medier, vilket visade sig inte vara mer än en presentation av elektroniska köksredskap. Jag socialiserade med två matbloggare där som berättade för mig att kikärtspuré smakar exakt som kakdeg. Så med vind i seglet från mitt påbörjade experiment bestämde jag mig för att unna mig lite kakdeg à la kikärtor till frukost. Jag kan stolt erkänna att jag hade alla nödvändiga ingredienser hemma: kikärtor, mjölk, socker, vanilj och krossade kakaobönor. Gwyneth skulle vara så stolt!

Iklädd endast en fashionabel skjorta och vita sneakers sätter jag mig i min säng, då den känns som den mest Instagramvänliga platsen för att avnjuta min hälsosamma frukost. "Frukost på sängen!" tänker jag lyckligt och tar ivrigt en stor sked av "kakdegen," varpå jag snabbt får en insikt: kikärtor smakar lika mycket som kakdeg som jag ser ut som Ryan Gosling. Alla vet att matbloggare är de falskaste av alla influencers, men jag hade inte förväntat mig att de skulle ljuga mig rakt upp i ansiktet. Något säger mig att den här veckan kommer bli tuffare än jag trott.

Jag måste erkänna att jag inte levde särskilt instagramigt igår efter frukostbesvikelsen, så i dag lovar jag att jag ska göra bättre ifrån mig. Därför tvingar jag min pojkvän att ta en dagens outfit-bild på mig. Jag övertalar honom att jag "helt spontant" bara kom på idén, trots att jag spenderat 45 minuter på morgonen med att komponera min outfit och "råkade" ta med mig min systemkamera på vår lunchdejt.

Mitt under plåtningen inser jag att jag har strumpor på mig; för att folk ska se mig som stilmedveten gäller det att visa lite hud. Jag tar av mig strumporna och kastar dem på trottoaren, samtidigt som jag funderar på hur Instagramkändisar överlever med bara anklar när det är minus tre ute. Efter 50 plåtade bilder väljer vi ut den perfekta – den där jag ser väldigt upptagen ut mitt i ett viktigt telefonsamtal (ingen har ringt mig på över en vecka).

workingit #ootd #dagensoutfit

Alla stora instagrammare gör yoga dagligen, så är det bara. Ingen verkar göra det för att slappna av dock – det är alltid bildtexter som: "Jag hade ett möte, sen rusade jag hem för att göra yoga i 20 minuter". Räcker det inte bara att göra lite lugnande andningsövningar på bussen på väg hem istället? Jag lyckas i alla fall klämma in ett kortare pass i mitt hektiska schema.

Med hjälp av en yogavideo på YouTube sätter jag igång. Instruktören uppmanar mig att föreställa mig att jag "andas in en gyllene tråd genom min näsa". Om jag på riktigt andades in en gyllene tråd i min näsa skulle jag få en panikattack, men utöver det ångestmomentet är yogaställningarna faktiskt ganska avkopplande. De visar sig vara så pass avslappnande att jag inte lyckas ta en #selfie som inte får mig att se ut som att jag precis vaknat upp ur koma. Om jag inte lägger upp ett foto av det på Instagram, gjorde jag ens yoga överhuvudtaget i så fall?

Kanske är det yogan som gör sig till känna, men jag vaknar i alla fall klockan sex på morgonen. Som en spindel som ligger på lur på sitt byte väntar jag på att min pojkvän Dominik ska vakna. Så fort han rör på sig lite tvingar jag honom genast att foto mig när jag låtsas sova.

Den här på ytan enkla uppgiften tar över fem minuter, då det är viktigt att vi får till den perfekta positionen av min kropp för att jag ska se avslappnad ut medan jag sover räv. Som en rättsläkare flyttar han runt mina lealösa lemmar för att jag ska se vacker ut. Därefter går vi ut och äter frukost på ett ställe som serverar "açai bowls," något som instagrammare är helt besatta av. Även fast det smakar ganska gott misslyckas jag helt med att ta något ens i närheten av en bra bild, då ljuset faktiskt helt enkelt var förskräckligt för en professionell instagrammare som jag.

Som om det inte vore hemskt nog inser jag att trots att jag nu spenderat fyra dagar som influencer har jag fortfarande inte blivit inbjuden till ett enda coolt event med andra instagrammare. Det här är oacceptabelt. Mitt plötsliga raseri får mig att bjuda in mina vackraste vänner till en trendig bar för lite drinkar och tapas. Väl där försöker jag förklara min nya livsstil utan att jag blir förstådd alls, och utan att de egentligen bryr sig överhuvudtaget. De går med på att ta en selfie med mig, men när jag försöker starta en seriös diskussion om vilken hashtag jag borde använda möts jag av tomma blickar. Kort därefter delar vi på notan och jag skyndar hem för att hinna med lite yoga.

Mina matlagningsexperiment den här veckan har gått ungefär lika bra som Paris Hiltons sångkarriär, men jag bestämmer mig ändå för att ge det ett helhjärtat försök. Jag bestämmer mig för att baka veganska, sockerfria blåbärsmuffins.

Även fast det inte står i receptet – och trots att varken jag eller någon jag känner är glutenallergiker – väljer jag att använda glutenfritt mjöl till mina bakverk; jag tvivlar nämligen på att de blir instagramvärdiga om gluten på något sätt är involverat i baket.

Efter att jag tagit ut muffinsarna ur ugnen visar det sig att de smakar förfärligt, vilket kanske inte är så förvånande. Som tur är ser de fina ut, så jag kan ta en "things organized neatly"-bild där jag slumpmässigt placerat ut några föremål på golvet, som om jag vore en hippie som inte tror på bord.

Trots att jag älskar att driva med professionella instagrammare måste jag erkänna att det är utmattande att leva som de gör en hel vecka. Det är jobbigt att konstant behöva leta efter små ögonblick som möjligtvis kan vara intressanta att dela, och det är frustrerande att inse att en apa förmodligen hade kunnat ta bättre bilder än jag – min hand darrar alltid som om jag hade grov alkoholabstinens, och att ta en "flatlay" (det vill säga en bild från fågelperspektiv) tar minst tre timmar. Efter att jag tagit 52 bilder på en açai bowl fick jag ge mig då mitt kameraminne var fullt.

Min pojkvän har varit enormt hjälpsam som fotoslav den här veckan, och jag har utnyttjat honom som om han vore en obetald praktikant på en modetidning. Men vad spelar det för roll – mitt liv ser fantastiskt ut på insta och känner mig verkligen mer #blessed för var dag som går.

Det är sista dagen på mitt experiment (yay!) och allt löper på utmärkt: jag vaknar tidigt på morgonen, förbereder en nyttig frukost och bestämmer mig för att ta en joggingrunda för att kunna lägga upp en bajsnödig bild på det.

"#noexcuses #nopainnogain" skriver jag under bilden där jag står redo i min jogging-outfit. Med tanke på att det är minus fem ute i dag känner jag mig som en riktig krigshjälte, och jag tittar förnöjt på antalet likes stiga innan jag ens lämnat min lägenhet. Fem minuter in i joggingturen flåsar jag som en astmatisk golden retriever och varje andetag känns som att svälja rakblad.

Jag återvänder hem – mina följare behöver inte veta att rundan tog fem minuter. Jag känner mig dock lite skyldig, så jag bakar igen – kakor den här gången. Den här gången har de 400 gram socker i sig, inte en enda kikärta och är fullproppade med gluten.

Samtidigt som jag bakar reflekterar jag över min korta karriär som professionell instagrammare. Jag inser att bakom varje felfri bild ligger inte bara väldigt mycket tid, men också en hel del irriterade personer och mycket förväntan – vem vill följa en person på sociala medier som lever ett lika tråkigt liv som en själv? Att det är förskönat och retuscherat är inte något som framgår i bilderna.

Ja ja, jag försöker i alla fall se på det så här: kikärtskakor är till riktiga kakor vad Instagrambilder är till riktiga, spontana, underbara stunder i livet. Och den tanken kanske räcker för att bota min vinterdepression.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på tyska i januari 2017. 

Michael Buchinger finns på både Twitter och Instagram (duh).