extrem metal

Fotografier som fångar hur jävla brutal norsk metal egentligen är

En serie av Magnumfotografen Jonas Bendiksen.

av Oliver Lunn
2017 04 10, 9:30pm

(Vänster) Sigurd Dybing from Grand Alchemist; (Höger) Oyvind Rasmussen from Skromt. Norge, 2016. Copyright: Jonas Bendiksen / Magnum Photos.

Det mest norska som finns är black metal. Hör man någon säga "Norge" får man upp bilden av ett troll som skriker i en mörk grotta i samklang med det öronblödande ljudet av dubbel-kickande trummor i hyper-speed. Knappast förvånande med tanke på att black metal är Norges största musikexport. 

När jag hör "Norge" tänker jag på band som Mayhem, Burzum, and Darkthrone; på mordet på Mayhem-gitarristen Euronymous av Burzums Varg Vikernes 1993; och allt stök med kyrkbränder som några av banden förknippades med. Det har gått mer är 20 år sedan allt der där hände, och nu är black metal mer mainstream än någonsin. 

(Vänster) Sigurd Dybing från Grand Alchemist; (Höger) Oyvind Rasmussen från Skromt. Norge, 2016. (Copyright: Jonas Bendiksen / Magnum Photos)

Det där eviga sambandet – mellan Norge och black metal – är precis vad norska Magnumfotografen Jonas Bendiksen tycker är så intressant. I hans fotoserie Singing Norwegian Singers, på uppdrag av kameramärket Leica, har Bendiksen samlat ett gäng black metal-sångare och fotograferat dem skrikandes rakt in i hans lins. Bilderna är obekvämt nära: vidöppna näsborrar; glittrande saliv på deras tungor – allt fångat i kamerans iskalla blixt.

Jag ringde upp Bendiksen för att ta reda på mer om hans hyllning till Norges brutala musik, om satanism fortfarande finns där eller inte, bristen på kvinnor i scenen och varför black metal aldrig har handlat om att vara känd eller inte. 

Erik Unsgaard från Sarkom. Norge, 2016. (Copyright: Jonas Bendiksen / Magnum Photos)

VICE: Hej Jonas. Vad är det med norska black metal-sångare som lockar dig? 
Jonas Bendiksen: Jag har alltid varit fascinerad av hur stort norsk extrem metal har blivit runtom i världen. Jag har rest till byar i alla möjliga länder, från Bangladesh till Venezuela, och där jag möter folk som ba: "Oh, Norway, oh yeah!" Och sen listar de alla de här killarna och vet allt om dem. Det kan vara det enda de vet om Norge. Och det är riktigt jävla stort. Här i Norge säger man att black metal är Norges största kulturella export. Om man bara tittar på rena siffror och på hur mycket det har sålts och distribuerats runtom i världen är det verkligen stort. Egentligen är det inte en underground-grej: på ett sätt är det större utanför Norge och på de konstigaste ställena. 

Kan man se reportage om black metal på tv i Norge? Får det alltid uppmärksamhet av allmänheten? 
Det är lite fram och tillbaka. Grejen är att på 90-talet, när black metal fick uppmärksamhet från början, då var det ganska chockerande. Några av de tidigare banden, som exempelvis Mayhem, var bland de mest chockerande grejerna man kunde tänka sig: en av killarna tog livet av sig, en av killarna dödade en bandmedlem; en blev arresterad för det mordet; alla brinnande kyrkor – allt det där.

Aleksander Ilievski från Imagination och Empty. Norge, 2016. (Copyright: Jonas Bendiksen / Magnum Photos)

Har det blivit lite mjukare sedan dess?
På ett sätt har det blivit mainstream. Det har blivit superstort kommersiellt sett – stora skivbolag. Och det är många som inte tycker att det är en bra sak i och med att det har urvattnats, hela filosofin runt det. Hur som helst, eftersom det är så välkänt ville jag göra något med det. Och många av killarna som jag fotograferade är inte nödvändigtvis traditionella, rakt igenom black metal; det finns massor av subkategorier. Vissa säger: "Det här sättet är det enda som spelar roll och det andra är fake." Så black metal, death metal, thrash metal – i grund och botten vill jag bara fotografera brutal norsk musik på ett brutalt sätt.

Är det här projektet en hyllning till banden?
Det kanske det är, ja – en hyllning till energin som finns i att skapa den här sortens musik. Det är något med riktigt hård norsk musik som får folk i hela världen att reagera, och jag ville fotografera det på något sätt. 

Mayhem och Burzum är nog de mer kända banden. Men var kommer de yngre killarna in i berättelsen om norsk black metal?
Några av dem är från den äldre eran, men ja, många är från den yngre generationen också. På ett sätt är det som folk utomlands förknippar med norsk black metal nog de tidigare killarna, som Varg Vikernes och de som gjorde det där satanistiska och brände kyrkor. Men egentligen, de flesta som som håller på i dag – även de från den eran – många av dem är pappor som hajkar på helgerna, de kör liksom fina bilar. 

Jimmy "Ofu Khan" Ivan Bergsten från Red Harvest och Waklevoren. Norge, 2016. (Copyright: Jonas Bendiksen / Magnum Photos)

Finns inte den satanistiska grejen längre – eller? 
Den finns, men... den finns definitivt, och några av de här killarna är definitivt fortfarande på det spåret [skrattar], men många av dem är inte det. Några av de som är traditionella skulle nog säga att om du inte har ett satanistiskt budskap är det inte black metal; andra säger nej, det behöver inte ha den aspekten – det handlar om en helt annan grej. 

Hörde du av dig till några av de äldre black metal-artisterna? 
Ja, några. Vissa är väldigt svåra att nå. Du vet, de vill inte ha uppmärksamhet. Några ville och några ville inte alls vara med på det. Det var inte så viktigt för mig att det skulle handla om de viktigaste artisterna någonsin. Jag ville bara fotografera människor som brinner för den här musiken. Jag brydde mig inte så mycket om att visa de kändaste människorna i det här.

Vad tänkte de om din idé att fotografera dem? 
Reaktionen var: "Det där ser riktigt galet ut." Många av dem tyckte att det var lite kul att se fotografier på ett lite annorlunda sätt, eftersom fotografins estetik som rör den här typen av ämnen ofta följer en viss formel. Jag kan inte säga att alla av dem gillar det, men många tyckte att det var intressant. 


Gillar du norsk metal? Titta på vår klassiska dokumentär 'True Norwegian Black Metal':


En grej som verkligen står ut är bristen på kvinnliga sångare. Är kvinnor en del av den här kulturen också? 
Det finns många kvinnor bland fans och entusiaster; det är inte många kvinnor som uppträder. Jag är inte helt säker på varför, men det finns några. Det är en ganska mansdominerad scen, och på ett sätt var det den där manligheten som fängslade mig. 

Magnum förknippas ofta med seriös fotojournalistik. Hur tycker du att ditt arbete passar in där?
Det finns alla möjliga grejer hos Magnum, och människor gör alla möjliga olika grejer hela tiden.  Jag vet inte vad som anses seriöst och vad som inte är seriöst. Delar av det är väldigt laddat och seriöst, tror jag, och annat är lite mer lättsmält. Det här handlar bara om att utforska våra kulturella fenomen. Jag vet inte om du kan kalla det seriöst eller lättsmält eller whatever. Jag bryr mig inte om vad du kallar det. Magnum är såklart känt för krigsfotografi, men från första början med Magnum har folk utforskat olika kulturella trender och konstnärliga trender och försökt fotografera det. 

Oliver Lunn finns på Twitter.

Stein Roger Sound från Evig Natt. Norge, 2016. Copyright: Jonas Bendiksen / Magnum Photos

Stein Roger Sound från Evig Natt. Norge, 2016. Copyright: Jonas Bendiksen / Magnum Photos



Jonas Nordli från Imaginator. Norge, 2016. Copyright: Jonas Bendiksen / Magnum Photos