Annons
Tabu

'La petite mort': Om att leva och älska som nekrofil

Tydligen kan man sexualisera ett lik på rätt många olika sätt.

av Daniel Oberhaus
2018 06 29, 2:30pm

Alla foton med tillstånd av Jörg Buttgereit/Nekromantik

Hayden (vilket inte är hans riktiga namn, på grund av skäl som snart kommer vara uppenbara) är 18 år gammal och kommer aldrig glömma ögonblicket då han insåg att han är en nekrofil. Det var när han var 14 år gammal, då han var på begravningen för en tjej han varit nära vän med. Första gången han kom i kontakt med ett lik.

"Jag kunde känna kylan från hennes hud på min hand i flera timmar efteråt, och jag tänkte på hur det skulle vara om jag aldrig skulle släppa taget om henne. Hon var så kall. Och hennes ögon var så öppna och blanka och livlösa", berättar Hayden för mig om händelsen.

"Jag minns hur ljuset träffade hennes ansikte och fick det att se ut som att hon sov, men hennes ögon var så stora och så döda", fortsätter han. "Jag trodde jag skulle drunkna i dem. Jag ville smeka hennes hår med min hand och fläta samman mina fingrar med hennes och bara låta min hud vara kvar och forma sig efter hennes så att jag skulle kunna känna henne för alltid. Det kändes som det var över för fort."

För Hayden är det minnet kopplat till starka känslor av ilska och skamsenhet. De gånger han försökt berätta om sina känslor berättar han att andra var långt från accepterande.

Så länge som människor har försökt reglera socialt beteende har det antingen funnits tydliga förbud mot nekrofili eller åtminstone en stark tabu kring det. Men trots tabun har neokrofili spelat en väldigt viktig roll inom fiktion och myter. Ta till exempel Achilles, som tydligen ska ha haft sex med amasondrottningen Penthesilea efter att han dödade henne. Eller Herodes den store, som ska ha bevarat den andra av sina tio fruar i honung och fortsatt haft sex med henne i sju år efter hennes död. En del forskare tror att Karl den store ofta höll på med nekrofili. Och för att ge ett något mer modernt exempel: Törnrosa har några rätt tydliga inslag av nekrofili.

Det kan ha varit just förekomsten av dessa nekrofilitendenser, oavsett om de varit omskrivna eller utförda i verkligheten, som rättfärdigade att man införde tydliga lagar mot nekrofili från första början. Kanske är nekrofili vanligare än vad vi är bekväma med att erkänna. Sex och död har trots allt alltid haft en koppling, till och med språkligt (på franska har la petite mort, eller "den lilla döden", blivit synonymt med en orgasm).

Första gången "nekrofili" användes i den betydelse ordet har idag kan spåras tillbaka till den belgiska psykologen Joseph Guislain, som myntade termen på en föreläsning 1850. Han hänvisade till den franska nekrofilen François Bertrand, som nyligen hade dömts för att han grävt upp lik på kyrkogårdar i Paris och förgripit sig på dem. Men det var inte förrän Richard von Krafft-Ebing publicerade sitt banbrytande psykiatriska verk Psychopathia Sexualis som ordet verkligen fick genomslag.

Men bland psykiatriker har nekrofili förblivit ett forskningsområde som få specialiserar sig inom. Delvis eftersom det är för sällsynt och tabubelagt för att studera noggrant. Till och med Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders, psykiatrikers handbok för att ställa diagnoser, hade inte nekrofili listat förrän den femte och senaste upplagan kom ut 2013 (i tidigare utgåvor fanns nekrofili med under rubriken "Paraphilia Not Otherwise Specified").

Anil Aggrawal, professor i rättsmedicin på Maulana Azad Medical College i New Delhi, tog 2009 fram ett förslag att klassificera nekrofili på ett nytt sätt vilket han beskrev som "en av de mest bisarra, konstigaste och motbjudande utövande av abnormal och pervers sensualitet". Hans tioskaliga system är än idag det mest nyanserade förhållningssättet till nekrofili och beskrivs utförligt i hans bok Necrophilia: Forensic and Medico-legal Aspects, den mest djupgående studien på ämnet som någonsin publicerats.

"Den främsta svårigheten med att studera nekrofili är bristen på litteratur och bristen på fall", berättar Anil för mig. "Jag kan inte säga att jag helt lyckades trots dessa svårigheter, men jag försökte."

Till skillnad från tidigare gånger då man försökt klassificera nekrofili, som studien från 1989 av Jonathan Rosman och Phillip Resnick, där man delade upp nekrofili i två grupper, "genuin nekrofili" och "pseudonekrofili", kom Anil fram till att det faktiskt fanns ett brett spektrum inom nekrofili. Med ett tjugotal fallstudier från olika delar världen som grund gick Anils nivåbaserade system från försiktiga sexuella fantasier till de mest extrema nekrosadistiska akter.

På den mildare sidan av spektrumet är Klass I, vilket inkluderar rollspelare, "romantiska nekrofiler" och personer som fantiserar om nekrofili utan att begå några av de brott som vanligtvis förknippas med nekrofili. Det här är personerna som blir sexuellt upphetsade av att en levande partner låtsas vara död, eller de som rollspelar om allt från att återuppliva en partner genom sex eller att man låtsas vara en vampyr. Klass II inkluderar romantiska nekrofiler som inte klarar av att acceptera det faktum att man förlorat en närstående, såsom änkan som man för några år sedan fick reda på hade sovit bredvid sin mans lik i ett år efter hans bortgång.

Personerna inom Klass III är de som får sexuell tillfredsställelse av att fantisera om de döda, vilket kan innebära att man besöker begravningar eller kyrkogårdar eller att man har sex i närheten av en kista. Man kan bli upphetsad av att se bilder på lik.

När man tar sig vidare till nästa nivåer kommer man till den form av nekrofili som den är känd för i allmänheten, då människor faktiskt har sex med döda. Anils studie gör det tydligt att det här kan innebära förvånansvärt många olika typer av sexuella akter. Det kan handla om allt från att bara röra ett lik (Klass IV) till att man lemlästar ett lik medan man onanerar (Klass VI). Det går vidare till nekrofiler som begår mord (Klass IX), då man vill ha sex med ett lik så mycket att man dödar en levande för att få chansen att göra det.

"Börja snacka om ett våldsamt mord på middagen så kommer folk delta i samtalet; nämner du nekrofili kommer hela bordet bli tyst."

Enligt Anils studier är det inte bara möjligt utan även relativt vanligt bland nekrofiler att man flyttas fram genom spektrumet med tiden. I hans bok citerar han flera fallstudier där personer som tidigare hade haft fantasier om nekrofili sett till att de fått jobb som möjliggör det för dem att komma i kontakt med lik, för att de ska kunna förverkliga sina fantasier.

Hayden berättar för mig att han har som mål att påbörja en karriär som skulle tillåta honom att vara runt lik regelbundet. "Jag vet att jag inte riktigt kan agera på mitt begär, inte utan att med största sannolikhet åka fast eller bli gripen", säger han. Men han säger samtidigt att han inte är allt för oroad att hans fantasier ska övergå till att bli verklighet, för honom "räcker det med beröring".

"De flesta gillar inte tanken på att någon skulle smeka ens döda kropp, eller framför allt att någon skulle ha sex med den. Jag tycker det här är så kul – det är inte som att man har ett behov av kroppen längre", säger han. "Det känns som att det inte borde vara ett så stort problem som det är. Media och rättsväsendet förstorar det hela."


Stoya läser Superverts 'Necrophilia Variations' tills hon får orgasm


Carla Valentine jobbar som begravningsentreprenör, har grundat sidan Dead Meet, vilket är en mötesplats där man kan dejta och nätverka med folk som jobbar med döden på olika vis. Hon är även kurator på Bart's Pathology Museum i London. Carla hoppas att hennes åtagande åtminstone kommer göra människor lite mer mottagliga till att prata om döden, snarare än att bara känna att ämnet är helt motbjudande. Ett sätt att göra det på är att försöka "göra nekrofili tillgängligt".

"Med 'göra nekrofili tillgängligt' menar jag att jag ser på det objektivt och uppmuntrar andra att göra detsamma", förklarar Carla. "Folk blir generellt mindre chockade av fall med tortyr och mord på levande människor än vad de blir av tanken på att någon kanske är attraherad av eller har någon form av sensuellt eller intimt möte med en död. Börja snacka om ett våldsamt mord på middagen så kommer folk delta i samtalet; nämner du nekrofili kommer hela bordet bli tyst."

Carla identifierar sig personligen inte som nekrofili och försöker inte ge skenet av att vara en person som blir attraherad av de döda, men hennes texter uppvisar en fascination till mötet av sex och döden, och framför allt hur det skildras inom populärkultur. En stor del av Carlas jobb handlar om att undersöka kulturella attityder gentemot döden, och en av de viktigaste frågorna hon utforskar är varför människor verkar vara så förfärade av nekrofili som koncept, men samtidigt vara så intresserade av att se det skildrat inom populärkultur – framför allt i verk som hon kallar för "neo-nekrofili", eller de som skildrar förhållanden med odöda, som Twilight.

"Vad är det med döden och de döda som är så avskräckande att åtminstone vi i västvärlden inte kan stå ut med tanken av intimitet med människans kvarlevor?" undrar Carla. "Jag har frågat personer varför det är en sån tabu och fick en gång svaret: 'Helt ärligt kan jag fantisera om att tortera någon och ha den personen hos mig som sexslav, men jag kan inte se mig själv ha sex med en död person.' Vad är grejen med det?"

Det är bara på den kulturella utkanten där vi hittar verk som Jörg Buttergereits film Nekromantik eller Superperverts Necrophilia Variations, båda av vilka är resultatet av människors intresse för att porträttera makabra sexuella avvikelser. Det senare är en samling av korta berättelser som verkar vara direkt hämtade ur Anil Aggrawals tio olika klassificeringar av nekrofili, fast tolkat av Bataille eller Marquis de Sade.

Det finns även industrier som romantiserar döden och säljer prylar som parfymer med begravningstema till vampyr-fleshlights och blommor som ser ut som snoppar och luktar som blommor som ruttnat. Kanske detta inte nödvändigtvis behöver vara mycket mer än lekfulla föremål för en nischad målgrupp bland goths. Men för Hayden kan saker som dessa definitivt tilltala honom och hans fetisch.

"Det finns en industri för varje fetisch om du vet var du ska leta", säger han. "Jag skulle säga att det finns en rätt bra marknad för föremål kopplade till nekrofili. Och det finns definitivt mycket märkligare saker där ute."

Hayden berättar att han fram tills nu främst fått utlopp för sitt begär på andra sätt, genom att skriva poesi och texter om sina fantasier. När det inte visar sig vara tillräckligt kan man alltid gå till internet, framför allt vad som kallas för deep web, där det finns mängder med sajter för människor som delar hans sexuella intresse.

"Det finns en sida som jag hittade som bara lägger ut foton på välklädda lik i kistor", säger han. "Dit har jag vänt mig när jag behövt samla mina tankar."

"Man blir attraherad av olika saker, och min grej råkar vara lik."

Frågar är dock om det här är ett hälsosamt sätt för en nekrofil att finna tillfredsställelse, eller om det bara förvärrar och förstärker ett begär till att interagera sexuellt med ett lik.

"Nekrofili kan gå vidare från en grad till nästa, så industrier som vänder sig till nekrofiler kan spä på det begäret", säger Anil. "Jag tror det bästa sättet att ta hand om dessa typer av begär är att kontakta en psykiatriker eller psykoterapeut. Det finns en mängd strategier som man kan använda sig av för att hjälpa dem."

Haydens psykolog föreslog från början att han skulle börja gå i en samtalsgrupp för personer med olika typer av avvikande sexuella begär, men Hayden säger att det bara förvärrade den ångest och de förvirrade känslor han hade inför sitt begär, så han slutade gå på dem inom kort. Det som har hjälpt honom mest med att acceptera sina tabubelagda begär har varit att få stöd från sin flickvän.

"Hon läser all min poesi, mina berättelser om nekrofili, och skickar till och med mig sånger eller texter hon hittar som handlar om ämnet", säger han. "Hon har alltid sagt till mig att det inte är abnormalt – man blir attraherad av olika saker, och min grej råkar vara lik."

I inlägget om nekrofili i Psychopathia Sexualis skriver Krafft-Ebing att det är en öppen fråga om en frisk person kan få dessa typer av begär eller inte. Och att det är en fråga värd att titta närmare på. Under de 150 år som följt sedan publiceringen verkar det dock som att de flesta psykiatriker menar att svaret är "nej".

Det kanske är rimligt: historien är full av brutala skildringar av nekrofili. Blotta tanken på att ligga med ett lik räcker för att göra de flesta människor illa till mods. Men som Carla och andra visar finns det kanske samtidigt en annan sida av myntet, där nekrofili inte är något man ska vara rädd för och ignorera, utan något som ska kunna diskuteras öppet för att vi ska få en bättre förståelse för kulturella attityder gentemot sex, kärlek, livet och döden.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på engelska i oktober 2015.

Tagged:
Sex
nekrofili
liv och död
fetischer
lik