Jag lyssnade på happy hardcore i 48 timmar i sträck
livet är ett rave

Jag lyssnade på happy hardcore i 48 timmar i sträck

Det kändes ändå helt rimligt.
31.10.17

En längre version av den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE UK

Under mitten av 90-talet var den brittiska ravescenen splittrad. I och omkring London utvecklades dansmusik till något mörkare och mer insiktsfullt: inom brittisk hardcore var breakbeat på väg att bli jungle, som sedermera skulle bli till UK garage och drum 'n' bass. Det var som om all färg vridits ur botten av landet som en disktrasa. Inlandet norr om London tog däremot en helt motsatt riktning; soundet som kom därifrån flög rakt in i ansiktet på trender och konventionell njutning, och befann sig på utkanten av acceptans: happy hardcore.

Annons

Under många år, någonstans över regnbågen under en dubbelfilig motorvägsviadukt, pulserade Storbritannien till bastrummor i 180 bpm, upp-pitchade röstsamples och growlande MC:s. Kids från Birkenhead till Bolton flockades på gigantiska rave som Bonkers eller Helter Skelter; folk reste över hela landet för att se musikscenens mest trogna, som Slipmatt, DJ Sy och Force & Styles. På flygfält fyllda med glittrande kroppar i bombarjackor blåste 10 000 människor i visselpipor under ändlösa sommarnätter.

Happy hardcore är en genre så våldsamt översvallande att de flesta börjar grimasera eller skratta bara någon nämner den vid namn. En ganska förståelig reaktion, eftersom det som började som ett svar på drum 'n' bass blev snabbt nedskrivet av futtiga remixer på poplåtar, eller influenserna från eurotrance. Jag vill däremot vidhålla att i sin kärna är genren fortfarande en av de mest spännande och unika kapitlen i brittisk dansmusikhistoria. Det var musik skapad för drömmar för stora att någonsin bli sanna i sin okrossbara naivitet och straffande optimism.

Trots att jag var sex år gammal när genren peakade känner jag mig märkligt fäst vid happy hardcore – UK hardcore överlag. Jag tycker inte bara att själva musiken är fascinerande, utan också de dedikerade människorna i gemenskapen runt omkring. De reste landet runt och publicerade till och med egna zines i genrens ära när musikjournalister vägrade ge den någon uppmärksamhet. Ur den här nyfikenheten, och ett fyllesamtal med min redaktör, föddes en plan. När jag såg på Facebook att en av hardcore-scenens upphovsmän, Billy "Daniel" Bunter, skulle organisera ett rave i Milton Keynes med DJ Sy, insåg jag att stjärnorna stod helt rätt för att jag skulle kunna testa det otänkbara: jag skulle lyssna på happy hardcore i 48 timmar.

Annons

Följande händelser dokumenterades i realtid.


Relaterat:


UPPLÄGG

Från klockan fyra på morgonen på torsdagen till klockan fyra på morgonen på lördagen kommer jag inte sluta att lyssna på happy hardcore, eller någon form av UK hardcore. Det kan ske genom hörlurar eller vanliga högtalare; happy hardcore i badrummet, happy hardcore under middagar, happy hardcore under samtal. I sängen måste det spelas genom datorns högtalare på hörbar volym. Inga pauser, inget fusk: 180 bpm oavbrutet.

04:00, TIMME 1: Mitt alarm går igång och för ett ögonblick är jag osäker på varför jag är vaken så här tidigt. Det är mörkt och tyst utanför. Min lägenhet är helt stilla. Sen minns jag, och lutar mig över den vänstra sidan av min säng för att öppna min laptop. YouTube-spellistan är förberedd och jag klickar på "Play". En live-upptagning med Force & Styles från 1997 börjar spela. Italo-melodierna och den våldsamma bastrumman slår mig i bakhuvudet. Det är för tidigt för att faktiskt stiga upp, så jag försöker sova lite medan musiken spelar.

Det som följer är fyra timmar av förvirrad halvsömn, medan jag svävar mellan innandömet av ett visslande lagerbyggnad och märkliga drömmar.

08:00, TIMME 4: Jag kvicknar till ungefär samtidigt som en MC skriker: "Listen, we can't have you jumping around on the stage cos the records are jumping." Mitt alarm sätter också igång. Jag försöker motstå den kväljande blandningen av Force & Styles och The Today Programme, samtidigt som jag bestämmer mig för att kliva upp och ta med min laptop till badrummet. Märkligt nog hatar jag det inte. Medan jag gäspar och knäcker min ryggrad i duschen vrålar min laptop "hold tight Terry Turbo". Det är ganska sprakande ljud, men just nu upptäcker jag någonting nytt. Bastrumman får mig att vakna.

När jag är tillbaka i mitt rum sticker min rumskompis in huvudet för att fråga var allt oljud kommer ifrån. Precis när han tittar in lyssnar jag på "Somewhere Over the Rainbow" med Marusha i mina byxor. Han skrattar nervöst och går därifrån.

Annons

09:00, TIMME 5: Det finns någonting oerhört tillfredsställande i att lyssna på hardcore på ett pendeltåg. Jag känner mig precis som varenda cybergoth du någonsin hört lyssna på hardstyle på nattbussen. Medan folk skummar igenom den senaste Zadie Smith-romanen är jag i Brafield Aerodrome med mina fucking händer i luften. Det här kommer bli grymt.

10:30, TIMME 6.5: Nu är jag på jobbet. Jag kan inte riktigt skriva med 180 bpm dånande mellan väggarna i min skalle, ungefär som en kula i en toalettstol. Jag ha precis tittat på en video med Philip Hammond som snackar om WTO-regler, som, i samband med musiken, har fått mig rätt så pepp på Brexit.

13:30, TIMME 9.5: "Pacific Sun" av Force & Styles är min favoritlåt inom hardcore-genren. Det är lökigt, jag vet, men den har en viss konstgjord deppighet över sig. Låten är utan tvekan det närmsta Storbritannien någonsin kommit att göra EDM, och det är en väldigt brittisk tolkning av eufori. Hjärtsamt och överdrivet, men smaklöst och med tungan rätt i mun. Det kan inte ta sig själv på för stort allvar. Jag äter min lunch väldigt snabbt i dag.

16:00, TIMME 12: Jag hamrar tangenterna på mitt tangentbord väldigt hårt. Så hårt att skärmen skakar när jag skriver. Det är en ganska uppfriskande upplevelse; det känns som att jag skriver på en väldigt viktig roman, men egentligen är det bara en ganska banal mening om att lyssna på happy hardcore. Jag börjar också visa tecken på influensaliknande symptom. Mina händer svettas. Jag skakar.

17:00, TIMME 13: Saker jag tänker på när jag lyssnar på happy hardcore: karuseller, klardrömmar, popgruppen Steps, massiva smällare, stroboskop, ritningar av solsystemet, konfektyr, motorvägsleden M6, hästsvansar, astralprojektion, bilmodellen Vauxhall Astra. Blev precis ertappad med att slå min näve i handflatan i takt med musiken.

19:00, TIMME 15: Den sista delen av dagen har jag spenderat med att i stort sett bara skaka mitt ben och gnissla tänder. Jag är väldigt trött, ända in i kärnan av mitt varande. Ibland vänder allt och jag njuter av musiken igen, men för det mesta känns det som att jag om och om igen får en knytnäve i ansiktet av en tecknad figur. Jag hasar mig direkt från redaktionen till närmsta pub för att ta bort det värsta. Jag kan inte läsa eller tänka, och det finns inget som helst utrymme kvar i min hjärna för någonting annat.

20:00, TIMME 16: Jag glömde bort att jag lovat att äta middag med min flickvän i kväll. Fan.

21:00, TIMME 17: Vi sitter i relativ tystnad medan jag förvandlar mina vårrullar till kompost och stirrar ut i någon slags halvfjärran. Å ena sidan är jag glad att hon får se vad mitt jobb handlar om, och får en inblick i min kreativa process. Å andra sidan har vi sagt typ tre ord till varandra. Hon bestämmer sig för att inte spendera natten hos mig. Vi har pratat om att flytta ihop, så jag hoppas att det här inte förändrar någonting.

23:00, TIMME 19: Jag tänker ta en promenad efter det här. Jag kommer gå till en skog. Jag kommer gå in bland träden och vara med dem en stund. Jag kommer lägga mig ned i gräset och andas in jorden. Jag kommer finna frid.

08:00, TIMME 28: Musiken var på hela natten. Jag tror att jag fick ungefär fyra timmars orolig sömn under, som avbröts av särskilt flagranta samples eller någon MC som frågade var visselgänget var någonstans. I kväll är planen att hoppa på ett tåg och åka till ett hardcorerave i Milton Keynes med Billy Bunter, men jag har ingen lust längre. Jag är rädd för att min hjärna ska börja sippra ut ur öronen.

10:00, TIMME 13: När jag skulle köpa kaffe på väg till jobbet uppstod en förvirrad situation. Personen som serverade mig frågade "kontant eller kort" men jag kunde bara höra hardcore så jag fortsatte svara "Ursäkta?". Till slut tröttande de och bad mig stänga av min musik när någon pratar med mig. Jag stammade en sekund och fick ur mig "kan inte", som om jag sett ett spöke.

Annons

Ingen på redaktionen verkar särskilt imponerad av mina framsteg. Kanske säger upp mig lagom till lunch. Dumt jävla jobb i alla fall.

12:30, TIMME 32.5: Jag har bestämt mig för att skruva upp volymen. Jag öser på med musiken och fucking älskar det. Jag har brutit igenom barriären. Det är helt jävla underbart. Jag flyger bokstavligen, hörni. Ja, som en fågel. Jag flyger som en fågel.


Läs också:


Photos from here onwards by Chris Bethell

15:00, TIMME 35: Vi har bestämt oss för att gå till en arkadhall. Inte riktigt säker på varför. Chris (fotograf för VICE) ville att vi skulle gå till något slags tivoli för att ta lite bilder, eftersom tivolin i princip blivit tillhåll för happy hardcore-fans under postraveåren. Det närmsta vi kom var några enarmade banditer nära tågstationen. Vid den här tidpunkten svarar jag inte med fler än ett ord. En technicolorfilm har precis lagt sig över världen och mina leder värker.

Jag var tvungen att ställa mig på dansmattan. Det bästa jag kunde åstadkomma var att stampa med fötterna upp och ner som ett ilsket litet barn. Slås av en oemotståndlig lust att slita av mig allt på överkroppen. Chefen kom och frågade varför vi tog bilder. Jag blev helt till mig och det kändes som att jag blev tagen av polisen. Jag upprepade ordet "journalist" ända tills Chris klev in och tog hand situationen.

16:00, TIMME 36: Jag får ett sms från Josh Baines, en annan skribent för VICE. Han möter upp Chris och mig. Det har blivit dags att gå till puben. Känslan jag upplever vid den här tidpunkten är väldigt svår att förklara. Det är en väldigt tydlig dröm som vacklar mellan fullt utblommad psykos och ett katatoniskt tillstånd. Jag är väldigt långt hemifrån.

18:00, TIMME 38: Jag möter upp Angus och kliver på hans odyssé vid en pub. Samtidigt som jag tar mig ner för bakgatan ser jag honom. Angus brukar hälsa på mig med ett "Hell-ooo, mate." Det där förlängda "hello" har blivit som ett socialt signum. När jag hör det slappnar jag av och vet att jag under de närmsta två till fyra ölen kommer ha det väldigt trevligt. Det är vanligtvis ett "hello" som följs av en varm omfamning, men ikväll kommer ingen kram. Jag hör knappt ett "hello".

Jag tar mig in i puben och kommer ut strax därefter igen med två iskalla pints. Angus ser grå ut trots att han står under gatlyktor och en dunkel skymning. Han är nästan askgrå. Käken är sammanpressad. Jag lägger märke till sladden från hans hörlurar som letar sig ned i hans ficka, och jag hör de avlägsna tonerna av hardcore. Han är uppenbarligen, och förståeligt, orolig. – JB

20:00, TIMME 40: Resan till festen hjälper inte direkt på den fronten. Ett par öl följda av en panikartad sprint efter ett fullpackat tåg är kanske inte det bästa sättet att inleda en stor utekväll på. Med hörlurarna på ser Angus ut som en man på glid. Jag kan inte låta bli att undra vad som försiggår i hans huvud, och var musiken tar honom på ett mentalt plan.

Fysiskt har den tagit honom, mig och Chris till Milton Keynes tågstation. Vi har fyllt på med ibuprofen, cigaretter och öl medan vi beundrar stationens väldigt obrittiska skala. Den ser ut som en Lego-version av någon påhittad östeuropeisk konstruktion: kubisk, lökformig och fantastiskt intetsägande.

Annons

När vi kliver på 20:54-tåget mot Wolverton, som är vår slutdestination, får jag känslan av att någonstans djupt nere i sitt slutkörda stadie upplever Angus någon form av andra andning. För två timmar sedan hade ord blivit en lyx han inte hade råd med; hans kommunikation var lika ansträngd som en full snubbe som försöker översätta farsi till franska till finska på gatan i Farringdon. Kanske var det känslan en fredag kan framkalla, eller så var det tanken på att spendera sex timmar i Billy Bunters sällskap. Oavsett så var färgen tillbaka på hans kinder. Typ. – JB

21:00, TIMME 42: Resan har alltså tagit oss hit, till ett industriområde någonstans i utkanten av Milton Keynes. Jag kan känna bastrummorna slå emot bröstbenet och inser att det är dags att ta av mig hörlurarna. För första gången på två dygn lyssnar alla på happy hardcore, inte bara jag. Jag inser plötsligt hur isolerad jag varit de senaste två dygnen och hur avlägsen det fått resten av världen att kännas. Att gå in i lokalen känns som att ramla rakt ned i den sörja som min hjärna känns gjord av. Ett vildsint flin sprider sig över mitt ansikte.

Runt om kring oss i kön står medelålders ravers och bubblar av upphetsning. Samtalen handlar om 1996, Helter Skelter, Bonkers och minnen från svunna tider. Billy Bunter kommer över för att hälsa på oss i dörren. Han är omringad av hängivna fans som skriker "det är Bunter!" så fort de ser honom. Han leder oss till ett rum bakom scenen för ett snabbt samtal med honom och DJ Sy.

21:30, TIMME 42.5: Vi sitter på plaststolar i green room och en trädörr separerar oss från det dova dunkandet av musiken bakom den. Bunter berättar varför den här kvällen betyder så mycket för alla där ute i kön. "Milton Keynes var epicentrum för den typen av musik som spelas här i kväll," säger han. "Folk har kommit från Leicester, Skottland och Bristol för det här."

När Bunter startade sin karriär som dj 1990 följde han ravescenen under sina toppar och dalar, med start i house, genom old school hardcore, jungle och happy hardcore. Som han själv förklarar det: "När jag började handlade det om 118 bpm, medan det 1994 blev 160 bpm och 1998 hade det nått 180 bpm."

Annons

När musiken ökade i takt och happy hardcore trädde fram ville inte trendsättarna veta av det, berättar Billy. "Mixmag, DJ Mag, alla drev med genren men vi sket fullständigt i det. Vi körde till Sanctuary i Milton Keynes och spelade för 10 000 pers i två lagerlokaler. 10 000 pers kom också till Fusion på Wembley arean för att lyssna på oss. Trender kommer och går. Vi var inte en trend. Vi var en livsstil."

22:00, TIMME 43: Man hör alltid folk prata så om rave från förr – det var en livsstil, vi var en familj – men det är svårt att förstå vad de menar innan man med egna ögon ser hur den här scenen återförenas. Det finns något nästintill hysteriskt i rummet: som när överlevare från ett stort krig upplever sina trauma tillsammans. Det är som om de MDMA-indränkta arenarave-dagarna var så otroligt verkliga och euforiska att de bara förstår varandra. Du var inte där. Du såg inte.

Märkligt nog känner jag att jag kommit nära sanningen – trots nervryckningarna som presenterat sig under mina ögonlock och rör sig i takt med musiken. Jag har slukat hardcore-dekadensen i två dygn och nu när jag står här, förvirrad och slåendes i luften, har jag mer gemensamt med de förfärade veteranerna från ravegenerationen än med någon annan i hela världen.

23:00, TIMME 44: Känslan på det här stället är helt overklig. Jag minns inte senaste gången jag upplevde den här typen av atmosfär på en fredagskväll. Vilket visserligen är rimligt. För många av besökarna är det här en chans att ignorera sin vardagliga existens de flöt ihop med någon gång efter 2003, och återvända till ungdomens fridfulla dagar. Knappt två minuter hinner passera utan att en person kutar förbi och vrålar "Jag älskar fan hardcore!" Tutor dånar och visslor skriker med samma intensitet, även om de inte är lika många i antal som 1997.

00:00, TIMME 45: Jag är fortfarande igång. Glöm andra andningen; jag måste vara på min 20:e andning vid det här laget, men mitt hardcore-förintade psyke hänger kvar. I rökrutan träffar vi folk som rest hit från Schweiz och Australien. Visserligen är det i båda fallen på grund av samtida familjebesök, men det är uppenbart varför de är här. Vi blir senare introducerade till en pappa och dotter, den tidigare introducerar nästa generation till den spännande världen av hardcore som spelas i stora lagerlokaler, och Billy Bunter.

Bredvid bajamajorna blir vi intryckta i ett hörn av en ung rejvare som lyriskt maler på om hardcore. "Det är fan det bästa som finns, kompis. Det bästa. Jag älskar UK hardcore, happy hardcore, breakbeat, powerstomp – jag älskar allt. Jag friade till min tjej precis innan. Tänkte göra det under rejvet men ville inte riskera att tappa ringen."

Annons

Vi stannar upp. Han vinkar över sin tjej till oss, som visar oss sitt finger där ett blått plåster sitter över vad vi antar är ringen, för att förhindra att den glider av, och förlovningshistorien är helt sann. Hon var inte ett fan av hardcore tidigare, visar det sig, men nu rejvar de tillsammans jämt.

"Hon är från Spanien… och till och med hon älskar det!"

01:00, TIMME 46: Desto djupare vi tar oss in i natten, desto mer visar manin sitt ansikte. Det är svårt att urskilja vem som tryckt i sig fem e från vem som bara stirrar vilt framför sig på grund av en fysisk bakfulla från ett årtionde av serotoninslaktande under 90-talet. De flesta försäkrar oss om att de är nyktra och har varit det under flera år.

En cyniskt lagd person skulle kunna hitta någonting sorgligt i den här längtan efter det förflutna, och det finns ögonblick – till exempel när en MC skriker "DET ÄR 1996 IGEN!" – när nostalgin befinner sig farligt nära melankoli, men musiken räddar allting. Det här är inte en Best of Rave-kväll, och inte heller ett opportunistiskt sätt att tjäna pengar av lättlurade ravetorskar som jagar en svunnen tid. Det är en scen, en kultur som fortfarande har samma namn och spelare som för 20 år sedan och hållits vid liv mot alla odds och trender.

Allt med hardcore är utmanande: från den överflödiga musiken till fansens passion. Självklart kommer hardcore aldrig att dö. Och hur skulle den kunna det, när så här många människor lever med intentionen att upprätthålla dess minne i resten av sina liv?

Annons

Allt efter som natten fortlöper sträcks våra leenden och förvrids i en dimma av tänder och laserstrålar. Jag tappar räkningen på hur många gånger någon klappar mig på axeln och skriker orden "old school". Visselgänget blöder in i ett konstant skrikande. Jag börjar vissna.

02:00, TIMME 47: Efter det att vi krängt oss upp på scen får vi Billys uppmärksamhet tillräckligt länge för att ta en bild och se på folkmassan ovanifrån. Det är inte Wembley Arena, men om du kisar och verkligen tror så känns det så.

Dags att ringa en taxi. Inte långt kvar nu. Slutet är i mitt synfält. Vi ramlar in i en taxi som kör oss tillbaka till centrum av Milton Keynes, via McDonald's. Hörlurarna är tillbaka och jag är tillbaka på Apple Music-spellistan Happy Hardcore Top 100 Best Ever. Kombinerad med den nattklubbstinnitus jag dragit på mig, och glukoskraschen från tusen Jägerbomber, känns det som att min skalle ska upplösas.

03:00, TIMME 48: Alla lampor har slocknat i Milton Keynes. Vårt tåg rullar ut från plattformen och vi tar oss långsamt tillbaka till London. Jag kollar klockan och inser att den sista timman nu ligger framför mig. Jag kommer inte fejka någonting för att den här artikeln ska bilda något slags känslomässigt ark: jag är jävligt glad att det här är över. Happy hardcore är inte musik du ska lyssna på i 48 timmar i sträck. På det stora hela var det en helt förfärlig idé.

Ändå kan ingenting ta bort känslan av att allt ikväll kändes helt rimligt. Det är inte musik att äta frukost till, men när den glittrar i ögonen hos folk som blev till av den under en fuktig oktobernatt är det ganska magiskt ändå.

05:00, TIMME 50: Jag är hemma i sängen och stirrar upp i taket. Med lite distans till det hela har jag kommit ur den här pärsen med en ännu större tillgivenhet för brittisk ravekulturs mest baktalade genre. För tillfället kommer jag göra allt i min makt för att somna medan de dunkande bastrummorna i Force & Styles "Heart of Gold" kittlar min skalle.

Vilket hade varit helt fine, bortsett från det faktum att jag tog av mig hörlurarna för två timmar sedan.