Droger, pengatvätt och rehab: Så är det att jobba på en lyxjakt

"Många kaptener börjar festa för mycket och blir därför lata, de blir av med sina jobb och förlorar alla sina pengar eftersom de började leva ett liv som de inte längre har råd med."

av Arkasha Keysers; illustration av Jangojim
|
nov 27 2018, 4:06pm

Illustration: Jangojim

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Belgium

Ena dagen dricker de champagne med Hollywoodstjärnor och supermodeller, dagen därpå blir de utskällda av fulla amerikaner som tror att Paris ligger i Italien. Nina*, 26, och henne kille Aaron*, 38, jobbar året runt på lyxjakter som åker runt i Karibien och Medelhavet. Nina jobbar som kock och Aaron är kapten.

Jag ville ta reda på om livet på dessa flytande mansions som bara världens rikaste människor har råd med är så vilt som man tänker sig, så jag snackade lite med paret om hur det faktiskt är på båtarna bakom kulissen.

Aaron: Jag har jobbat på lyxbåtar i ungefär tolv år, som racer, matros och kapten. I början jobbade jag utan lön, men nu tjänar jag ungefär 8500 euro i månaden. Och jag behöver inte betala skatt på det eftersom alla båtar är skattebefriade. För ungefär ett år sedan träffade jag Nina på en bar för sjömän på Mallorca.

Nina: Aaron var den första jag träffat i den här branschen som har haft något intressant att säga. Jag flyttade in med honom efter två dagar, och vi har jobbat tillsammans sedan dess. Jag växte upp på en restaurang och kom fram till att det vore skönt med lite förändring, och då började jag jobba som kock på lyxjakter istället. Jag har tjänat mellan 3000 och 8000 euro i månaden det senaste året. Den senare siffran är så hög för att jag fick väldigt bra dricks två gånger, först 1500 euro vid ett tillfälle och sedan 2000. När man är ute på havet spenderar man inga pengar själv, eftersom mat och husrum ingår. Men jag skulle inte säga att man lever ett enkelt liv, det händer att man ibland får jobba 20-timmarspass.

Aaron: Om man har en bra relation till sina arbetsgivare kan man få en del förmåner på grund av deras livsstil. Vi åkte nyligen till Monaco tillsammans med min gamla chef.

Nina: De bjöd oss på restauranger med Michelinstjärnor och vi drack extremt dyr champagne.

Aaron: Så var det varje dag när jag jobbade för henne. Det gick så pass långt att jag till slut inte klarade av smaken av champagne. Men det kan också vara farligt att ha en så bra relation till sin chef. Ibland får man några i besättningen som börjar bete sig som om de äger båten.

Nina: Vissa kallar det för "kaptenssyndromet". Många kaptener börjar festa för mycket och blir därför lata, de blir av med sina jobb och förlorar alla sina pengar eftersom de började leva ett liv som de inte längre har råd med.

Aaron: När man är en i besättningen är det lätt att leva lite som en rockstjärna ett tag. Så om man inte är väldigt stabil eller viljestark är det lätt att man förlorar sig i allt. Många av killarna som jobbar på båten blir beroende av alkohol och droger. En del av båtägarna har inget emot att besättningen gör det eftersom de köper sina egna droger genom besättningen. Det kan vara rätt tröttsamt att jobba med människor som är höga hela tiden – det är svårt att veta om man kan lita på dem. Det har varit gånger då jag behövt stoppa några av mina kollegor från att beställa mer när vi varit på krogen på fastlandet, och jag har till och med fått hjälpa en vän att bli inskriven på rehab.



Nina: På segelbåtar röker folk mest weed, medan det är mer partydroger på motorbåtar. Vi jobbade nyligen för några amerikaner som var konstant höga. De trodde Paris låg i Italien och att man kunde ta tåget från Frankrike till Mallorca. Sen anklagade de oss för att ha stulit deras sängkläder.

Aaron: De var så knäppa. De hade inget grepp om tid och avstånd, så de trodde att Medelhavet var typ lika stort som den lilla kartan på deras iPhone. Vi reste ner längs hela spanska, franska och italienska kusten, och ofta lämnade dem inte ens båten när vi gick i land. De var kvar ombord och ringde sina vänner för att skryta om var de var någonstans.

Nina: Då och då träffar man kändisar. En gång jobbade jag för en supersnäll brittisk filmstjärna som hade bjudits med till en privatö i närheten av Ibiza. Hela ön var uthyrd för att fira hennes födelsedag. Ägarna av ett väldigt populärt kaffeföretag är även hur gulliga som helst.

Aaron: De flesta som äger lyxjakter är inte de kändisar man känner till utan de människor som styr och ställer i världen bakom kulisserna. Jag har jobbat för en välkänd libanesisk affärsman, för ägaren av en massa oljeplattformar i Norge och för en amerikan vars familj ägde i princip alla licenser för att importera öl i USA. De personerna är väldigt rika, men det är inte de man vet vilka de är. Och eftersom de jobbat sig upp dit har de oftast inte en dålig attityd.

Nina: Fast alla är inte så. Ägaren av ett välkänt amerikanskt jeansmärke bad mig en gång laga honom en lätt måltid, så jag lagade en thaicurry med sallad. Han sa: "Jag äter inte grädde." Jag förklarade att jag bara haft i fettsnål kokosmjölk, men han vägrade äta det ändå. "Jag vill ha ost", sa han då. Som tur var hade jag gått till marknaden i Palma de Mallorca den morgonen och köpt med mig några spanska ostar, eftersom man aldrig vet vad folk kan bli sugna på. Så jag gjorde en ostbricka med goda kex, tryffelhonung och marmelad – allting i toppkvalitet. Jag tog ut det till honom, men han skickade tillbaka tallriken. "Jag vill bara ha franska ostar." Dagen därpå köpte jag de bästa franska ostarna som fanns till salu, men han smakade inte ens på dem.

Sen har vi båtägarna som värdesätter sina privatliv och inte riktigt vill ha något att göra med en. De kommer till båten i sina lyxbilar, någon är där för att öppna dörren åt dem. Vi måste alla stå på led för att hälsa dem välkomna. Efteråt går alla tillbaka till sina rum, och man har aldrig någon kontakt med dem. Det kan kännas väldigt främmande.

Aaron: En båtägares entourage är ofta en mix av olika typer av människor. Så fort de stiger ombord kan man märka av direkt vad de har för hierarki. De rikaste gästerna vet att de kan få vad som helst de vill, så de ber inte alltid om det. Människorna med minst pengar är alltid otrevligast. De vet inte riktigt hur man beter sig i en miljö där allt är i högsta klass. De är överdrivna och struntar i att vara artiga. För dem är en semester på en lyxjakt något man gör en gång i livet – de vill bara ta och ta och ta.

Några ryssar jag jobbade för återvände en dag efter att ha festat på Ibiza med en grupp sexarbetare. Jag plockade upp dem i hamnen och körde iväg till en avlägsen plats längs kusten, så de kunde fortsätta festa utan någon som såg på. Morgonen därpå behövde jag köra tillbaka kvinnorna till hamnen och betala dem, eftersom chefen hade glömt bort att göra det. Ofta får man som kapten en summa i kontanter, runt 100 000 euro, för att spendera på så kallade mindre utgifter. Jag tror de flesta båtägarna inte har speciellt bra koll på utgifterna. De är nöjda så länge man sätter sprätt på pengarna.

Många av dessa båtar är ägda av offshorebolag, så istället för ett betala skatt låter företagen bara pengarna gå in i deras andra business – alltså jakten. Så alla lyxjakter blir i de fallen bara större och större för att pengarna ska kunna fortsätta tvättas.

*Namnen har ändrats på grund av att de intervjuade har skrivit på sekretessavtal med tidigare arbetsgivare.

Mer VICE
Vice kanaler