saker som inte får hända

Jag förstörde Banksys råtta

Med hjälp av en langare, en idiot till rumskompis och en polsk byggarbetare.
14.4.17

För länge sen bodde jag i en gammal lagerlokal i London med en snubbe som hette Rob. Både han och jag hade konstant brist på pengar. Jag jobbade heltid på ett respekterat modehus men hade usel lön. Rob däremot var en jävla slöfock och förtjänade att vara pank. På utsidan av vårt "hus," i närheten av ytterdörren, var det lite graffiti: en Banksy-råtta. Det är en av Banksys mest kända verk, en gangstergnagare med en boombox – du vet den som finns i 98 procent av alla böcker på Urban Outfitters. Turister kom till vårt kvarter dagligen för att fotografera den. Om någon bryr sig kan jag i alla fall meddela att jag gillade den där råttan. Den satte ett leende på mina läppar varje morgon när jag gick hemifrån. Men sen hände något. Något dåligt.

Annons

En kväll kom Robs langare förbi. Han var även någon slags konstsamlare. Medan han snortade koks eller mjöl blandat med blekmedel (eller vad det nu är som sjaskiga kokainlangare säljer till dig) började han berätta för mig och Rob om hur mycket den lilla graffitiråttan på väggen utanför var värd. Sen berättade han för oss att om vi kunde få av den från väggen utan att den förstördes kunde han sälja den åt oss för "ungefär 50 000 pund" [drygt 560 000 kronor]. Jävlar, tänkte jag, jag skulle kunna leva på de pengarna ett bra tag. Jag skulle kunna vara en sån som får sin hand bortsprängd när skrivaren på kontoret exploderar och sen får en stor summa pengar som kompensation – och jag behöver inte ens kapa av handjäveln för det. Jag måste bara sälja min själ och vara en dålig person. Just då kändes det hela som en mycket god idé.

Langaren drog, varpå jag och Rob diskuterade vårt moraliska dilemma fram och tillbaka. "Alltså, jag menar, Banksy själv skulle säkert vara okej med det, för det skulle vara som att vi bevarar den på ett sätt genom att sälja den till en konstsamlare och så." Vi tittade på varandra och vi visste båda två att jag ljög.

Vi bestämde att vi behövde en riktig expert på bygge för att värdera situationen åt oss och se om det ens var genomförbart att försöka få ut råttan hel och ren. Jag lämnade uppgiften att hitta en byggare till Rob, jag var alldeles för viktig och upptagen – jag hade ju mitt asdåliga jobb och allt. Senare den kvällen kom jag hem och fann att det stod en polsk snubbe i vår lägenhet.

Annons

Han gick förbi mig nerför trapporna. Det enda verktyget jag kunde se att han hade med sig var en röd plasthink, vilket gjorde mig lite bekymrad. Jag frågade Rob vad som hände och han försäkrade mig att killen visste vad han höll på med. "Så han snackar engelska?" frågade jag. Rob försäkrade mig om att ja, han pratar engelska. Han lät självbelåten och äcklig där han satt vid datorn och försökte se fett professionell ut. Han sa att han undersökte Banksy men jag visste att han egentligen bara hängde på MySpace.


Relaterat: Träffa graffitidrottningen Shamsia Hassani från Kabul:


Jag satte mig ner för att äta, men sen hörde jag något som fick mig att genast springa ut. Det lät fruktansvärt. Uppenbarligen inte ljudet av ett konstverk som försiktigt avlägsnas från en vägg. Jag gick ut och där stod byggaren och hackade ut råttan som smulades sönder i små bitar från väggen ner i den röda hinken. Allt som var kvar var råtthuvudet. Resten av det berömda landmärket låg splittrad i en hög av sten och färg. Jag skrek till honom att sluta och han gjorde några ljud som bekräftade för mig att han inte kunde prata engelska. Jag ville gråta men höll det inne, jag sa bara åt honom att sätta lite papper på resten av råttans huvud och bad honom att dra åt helvete. Jag vaggade hinken i min famn och tog in den.

Jag kunde knappt andas. Jag minns inte vad som hände sen, men efter ett tag kom Rob upp med råttans huvud som satt på en och samma bit, vilket gjorde mig arg, för det bevisade att det borde ha varit en simpel process att avlägsna graffitin utan att krossa allting.

Annons

Vi sa inget till varandra. Jag satte den röda hinken av skam och skuldkänslor i hörnet av vardagsrummet, tog en jävla massa valium och somnade.

Dagen därpå åkte jag till jobbet och blev välkomnad av en sjuk mängd hatmejl i min inkorg från folk som hade bevittnat katastrofen. Grejer som: "Jag bor mittemot dig och såg din rumskompis hälla resterna av Banksyråttan från er vägg i en hink i går kväll. Vad fan är det för fel på dig? Dumma bitch, det var ett landmärke i vår stad." Tydligen fanns alla mina kontaktuppgifter online, på grund av att jag var kontaktperson på modeföretaget jag jobbade på.

Jag svarade på de första och försökte förklara att det bara var en olyckshändelse, men efter att mer och mer strömmade in gav jag upp. Jävla Moderådet med sin hjälpsamma kontaktlista. Den kvällen kom jag hem och upptäckte att Rob hade spacklat igen och målat över hålet i väggen, vilket lättade lite av mina skuldkänslor.

Flera dagar gick och den röda hinken stod kvar i hörnet. Den plågade oss som ett lik vi inte begravt än. Till slut tog Rob fram en stor bricka och en säck med sand och planerade att långsamt försöka pussla ihop råttan igen, som om han vore någon slags kunnig graffitiarkeolog som satte ihop ett dinosaurieskelett från fossilfragment, och jag var hans trogna assistent. Men det var vi inte: vi var bara en misslyckad soffpotatis och en misslyckad fashionista som hade gjort En Dålig Sak.

Jag spenderade hela helgen i sandlådan och hade nöjt mig med om jag hittade ens två bitar som matchade. Men varje gång jag stoppade ner händerna i den dumma röda hinken verkade bitarna bara bli mindre och gå sönder ännu mer. Jag visste att snart skulle allt inte vara mer än damm och sand, och mina förhoppningar och drömmar om att leva ett glamoröst lyxliv var borta för alltid.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på engelska i november 2009 (därav MySpace-rerefensen!)