Hur 'S-town' utforskar de otydliga gränserna kring vad som är privat och inte

När den första säsongen av Serial hade premiär och förändrade spelplanen för podcasts dröjde det inte länge innan ett skepp kom lastat med true crime-mani: Making a Murderer, The People vs. O.J. Simpson och In the Dark förändrade sättet vi utforskar true crime på. Men om Serial förändrade spelplanen genom att introducera true crime till ett helt nytt medium så visade andra säsongen att det inte alltid är helt lätt att göra en uppföljare à la American Psycho 2.  S-Town, den senaste podcasten från skaparna bakom Serial och This American Life, är egentligen den enda värda arvingen av Adnan Syeds fantastiska historia. I S-Town åker producenten Brian Reed till en liten stad i Alabama för att undersöka ett potentiellt mord som missats av medierna. I stället hittar han uppkomsten av genren true crime, där själva brottet inte spelar någon roll alls. Det handlar om människorna.

I det här fallet är det en specifik person som fångar Reeds uppmärksamhet. John B. McLemores mejl till Reed är det som kickstartar berättelsen, och väldigt snabbt dominerar hans unika personlighet både serien och Reeds intresse. Allt medan serien drar iväg längre och längre från det brott som McLemore skrev om till Reed från början. I och med att serien frångår brottet förvandlas det abstrakta begreppet av true crime-genren till en ren och skär karaktärsstudie, vilket i sin tur gör S-Town till en podcast – eller egentligen en berättelse – som de flesta podcastfans aldrig någonsin hört förut. Men som med allt nytt – vågade drag ger föder kritik.

"S-Town är en fantastisk podcast. Den borde nog inte ha gjorts," står det i en rubrik på en Voxartikel. Trots att skribenten Aja Romano påpekar hur imponerande journalistiken är som ligger bakom, samt hur berättelsen påverkar lyssnaren känslomässigt, argumenterar hon även för att genom att dyka djupt ner i McLemores personliga historia och i och med att den avslöjar detaljer om hans privatliv har Reed och hans team gjort något av en överträdelse. S-Town, skriver Romano, "arbetar med det vanliga självförtroendet för en produktion som tror att den har öppen tillgång till alla aspekter av Johns liv." Det är lite oroväckande. Det är en oro som jag, om jag ska vara ärlig, hade många gånger om genom alla sju avsnitt. Podden lugnade mig dock och övertygade mig om dess underliggande etik: medkänsla.

Spoilers för S-Town nedan.

En del av Romanos ängslan för S-Town kommer från det faktum att många av de mest privata detaljerna som Reed får reda på om McLemore inte kommer från honom själv.  Han kunde inte heller personligen ge sin tillåtelse till att Reed plockade upp dem. Det är på grund av att (vilket man får reda på i slutet av andra avsnittet) McLemore begick självmord medan S-Town spelades in. Avslöjandet kommer som en chock, men det sätter även igång en tydlig förändring i både själva berättelsen och berättandet. Poddens ursprungliga fokus – ett mystiskt potentiellt mord i en gammalmodig, korrupt stad i den amerikanska södern – var inte mer än ett förspel till en annan typ av undersökning. McLemore själv var alltid mycket mer intressant än fallet han ville att Reed skulle undersöka.

Direkt efter första telefonsamtalet som Reed har med McLemore blir det tydligt att S-Town kommer drivas av den här mannens fantastiskt udda personlighet. Han är uppseendeväckande i sitt amerikanska manér, otroligt charmig, kvick och vitsig, cynisk som fan och tenderar att ofta snöa in sig på sidospår. Han är grov men samtidigt omtänksam; ofta uttrycker han sin bestörtning över hur hans hemstad och även resten av världen förfallit. Visserligen kretsar inte allting i universum kring John B. McLemore, men han får det att låta som det – i väldigt positiv bemärkelse. Det är inte svårt att förstå varför Reed snabbt fattar tycke för honom som person och som ämne.

Den typen av tillgivenhet kan i vissa fall nästan bli äcklig, att den blir inställsam. Titta bara på Missing Richard Simmons, den andra senaste sensationen i podcastvärlden. I serien fick Dan Taberski nys om storyn att fitnessgurun möjligtvis hölls hemma mot sin vilja, och han spann vidare på det i en utsmyckad och kräkinducerande berättelse som handlade mer om att Taberski ville uppfylla sina egna fantasier och närma sig kändisskap än något annat. Romano diskuterar fallet Missing Richard Simmons och gör en koppling mellan seriens fula etik och S-Towns mer finkorniga typ av problematik. Huvudfrågan som båda måste besvara är följande: Vilken rätt har dess poddare att gräva så djupt i de personers liv som de undersöker? Har man ingen rätt till privatliv?

Men det finns en stor skillnad mellan de två populära poddarna: medkänsla. Där Taberski blev förblindad av sin egen strävan om att bli känd guidades alltid Reed av sin medkänsla. Det här är sant även när det kommer till birollerna i S-Town. Personer som ursprungligen skildras som boven i dramat får en röst och blir humaniserade, de tillåter lyssnarna att få en chans att förstå sig på dem, respektera dem och, ja, till och med känna medlidande för dem.

I och med att Reed tar sig djupare in i McLemores story (som i ett av avsnitten när de tar upp problematiken i att leva som en queer man i södra USA) har Reed alltid en avsikt att göra honom mer komplex. Han försöker förstå sig på McLemore, inte för att vi behöver förstå oss på honom – han är inte en offentlig person som ska avslöjas – utan eftersom att försöka förstå McLemores avsikter är att ge honom ett slags medlidande som han uppenbarligen aldrig fått men behövde av världen. Trots att han så ofta pratar cyniskt om världen – han pratar konstant om sin "shit town" och hur världens förstörs av klimatförändringar – visar hans handlingar och Reeds samtal med McLemore att han är en man som har en djup kärlek till människor. S-Town är den kärleken som ges tillbaka.

S-Town passar in i den långa traditionen av journalister som skriver karaktärsporträtt – också av icke-offentliga personer – så debatten kring folks rätt till privatliv är knappast ny. Vi förväntar oss att den ska finnas. Men kvalitetsjournalistik och berättande kan inte mätas i huruvida någons privatliv kränkts. Personer kränks ovillkorligen i alla dessa berättelser, även när någon har gett sitt tillstånd.

I seriens sista avsnitt läser Reed delar av McLemores självmordsbrev – möjligen den grövsta inkräktningen på någons privatliv som sker i alla sju avsnitt. Men oj vad mycket man får reda på: vad vi har fått bevittna, vad vi fått se, är fantasin av en person som älskade världen så mycket att han inte stod ut med det. Vi såg en man som levde hela sitt liv i samma skitstad, och hans ilska över sina misslyckanden var ett resultat av sin orubbliga tro om att allt skulle kunna vara så mycket bättre. Genom att ge oss tillgång till McLemores berättelse, hans personlighet och hans liv (vilket man lär sig om via personer som kände honom och det han själv haft att säga) har S-Town visat sitt värde flera gånger om. Det är en berättelse om mänsklighet som inkluderar mänskligheten när den är som värst, men den är alltid grundad i tanken om att människan är god. På det sättet är det en hyllning till McLemore. En vacker elegi. En som vi alla kan vara glada över att ha fått höra.

Corey Atad finns på Twitter.