Teckenspråkets dag lärde mig om hur det är att leva som döv

Jag är ganska säker på att jag aldrig fått lära mig varken om teckenspråk eller dövas historia i Sverige under min skoltid. Tråkigt och märkligt, känner jag, med tanke på att ungefär 30 000 människor i Sverige har teckenspråk som förstaspråk.

I går, den 14 maj, firades Teckenspråkets dag i Sverige. Dagen firas till minne av ett beslut som riksdagen fattade den 14 maj 1981 då man erkände teckenspråk som ett officiell språk för döva (Sverige var för övrigt det första landet i världen som gjorde det här). 1981 var ju inte direkt länge sen, två Star Wars-filmer hade kommit ut innan det beslutet togs.

I hopp om att lära mig mer om dövhet och teckenspråk åkte jag till Dövas Hus i Stockholm, vilket var en av flera platser i Sverige där Teckenspråkets dag firades. Väl där kände jag mig rätt dum. Det hade varit mer respektfullt att komma dit med en tolk i stället för att anta att det skulle "räcka" med skriven kommunikation. Som tur var fick jag hjälp av Emilia Svedman som fanns på plats, som studerar till att bli teckenspråkstolk. Jag pratade med några människor om deras persontecken, vilka de vanligaste fördomarna mot döva är och vad för typ av diskriminering det finns mot döva i Sverige.

Mitt personliga tecken är tecknet för vågigt hår. Inte för [att jag har] det i dag! Vi firar främst den här dagen för vår skull, den är lite som vår egen nationaldag. Om 14 maj infaller på en vardag brukar vi stå vid olika tunnelbanestationer och dela ut flygblad till hörande som handlar om teckenspråk. Vi har gjort det tre år i rad. Men i år är det på en söndag så vi har andra aktiviteter planerade. Eftersom det är till minne av dagen då teckenspråk blev erkänt av riksdagen är det här något som vi i dag bara firar i Sverige. Men i [lördags] var det till exempel danska teckenspråkets dag.

Det finns en del fördomar mot döva. Det är många som tror att vi inte kör bil till exempel, men det gör vi. Vi kan göra allt som hörande kan. På mobilen ringer vi varandra med videosamtal och hemma har vi olika tekniska hjälpmedel. Om det ringer på dörren blinkar en lampa, vi har vibrationer under kudden som väckarklocka och om man har en bebis har man ett särskilt babylarm.

Mitt persontecken är [ett nyp i kinden] för när jag var liten tyckte mina föräldrar att jag hade så söta, gosiga bebiskinder. När jag började på dövskolan senare trodde alla det var för att jag gillade fläsk, men det gjorde jag verkligen inte, så jag bytte till [tecknet för "n"] som fick stå för Niclas. Två, tre år senare pratade jag med några kompisar om persontecken och jag berättade om mitt tidigare tecken, vilket de tyckte det var bättre och mer originellt än bara ett "n", så då tog jag faktiskt tillbaka det gamla tecknet.

Jag har personligen inte upplevt diskriminering på grund av att jag är döv som tur är. Men fördomar finns ju. Ett exempel är begreppet "dövstum". Trots att vi talat om att det är föråldrat återkommer det. Jag läste en artikel om döva i fredags och i rubriken stod det "dövstum". Men hallå?! De tror att vi inte kan använda rösten, men det kan vi ju. Det finns ju döva som pratar också, så det är väldigt olika.

Mitt persontecken kommer från när jag var sju år och började på dövskola. Jag växte upp med en hörande familj och de var väl sådär på att teckna. Men på dövskolan var det jättemånga döva barn, och en döv förälder frågade om jag hade ett persontecken – en typisk kulturfråga bland döva – men jag visste inte vad det var så jag kunde inte svara. Då gav han mig [mitt persontecken], vilket är tecknet för långa ögonfransar. Jag har märkt att det finns andra som har det persontecknet, men då brukar jag säga att jag var först!

I dagens samhälle finns det mycket audism – jag vet inte hur mycket ni vet om audism, men det är som en motsvarighet till rasism eller sexism. Det är den hörande normen som gäller och de hörandes sätt som ska styra och ställa över de dövas liv. Som tolktjänstutredningen [i vilken man undersöker förslag på en nationellt samordnad tolktjänst] – att den aldrig blir färdig och tar jättelång tid, trots att den började för flera år sen har det inte hänt någonting. I dag är det landstingen som betalar själva för tolkar, vilket betyder att det inte är självklart att man får tolk på alla ställen.

Mitt persontecken är [tecknet för hängslen]. Tidigare tecknade jag det lite mer inåt mot kroppen, men sen har det ändrats till att vara mer utåt. Det finns strukturer i samhället, som med hörselnormen. Vi döva är ju en minoritet och har andra normer än majoriteten. Ofta är det okunskap som får oss att känna oss diskriminerade. Jämfört med förut har i alla fall mycket förbättrats, folks attityder är bättre och folk är mer respektfulla. Ibland kan arbetsgivare undvika att anställa döva för de tror att det kommer bli dyrt, men det är inte rätt. Vi måste ju också ha rätt att utvecklas i arbetslivet och göra karriär.

Trots att Sverige var först med att erkänna teckenspråk som ett språk har andra länder gått om oss i efterhand. I USA är det självklart att en tolk ska finnas på plats vid exempelvis katastrofer eller om någonting hänt, då kommer det alltid en tolk i tv-sändningar och tecknar. I Sverige kan det ta jättelång tid vid sådana händelser för en tolk att komma, om det ens kommer någon överhuvudtaget. När [lastbilsattacken] hände i april fanns det ingen tolk på plats förrän fyra timmar senare, och hen berättade bara korta sammanfattningar om vad som hade hänt. Det handlar egentligen inte om att det är brist på tolkar utan mer om vem som bestämmer.

Mitt persontecken är [ett "m"] för att jag har två "m" i mitt namn. Det är egentligen inget persontecken, det följer ju bara bokstäverna. När jag fick mitt tecken var det viktigt att det följde ens [skrivna] namn, men nu i dag är det mer kopplat till ens personlighet, så var det dock alltså inte när jag växte upp. Det är lite tråkigt tecken, men det är för sent att ändra nu.

Teckenspråket är ett väldigt rikt språk, det är bra för när jag reser kan jag kommunicera med hörande och döva från andra länder lättare med kroppsspråk, vilket inte hörande kan på samma sätt. Jag måste dock alltid planera mitt liv, vilket kan vara lite jobbigt. Även på sjukhus har det hänt att man väntat länge utan att det kommit någon tolk. Ser man att det kommer en döv patient ska man direkt beställa dit en tolk så man inte själv behöver påpeka [att man behöver det] för att kunna kommunicera. Jag är ju medborgare i det här landet och jag tycker det ska vara naturligt att jag får tillgänglighet till mitt språk.

Mitt persontecken är tecknet för Stålmannen, eftersom jag älskade honom när jag var liten. Jag föddes hörande, sen tappade jag hörseln efter att jag fick hjärnhinneinflammation när jag var ungefär fyra år, så jag använder två språk. Därför påverkas jag personligen inte så mycket av diskriminering, jämfört med en kompis jag har som bara använder teckenspråk. Men [om hen blir diskriminerad] säger folk ifrån, att det inte är okej, att det finns en bättre lösning.

Jag har två barn, sju och nio år gamla, som är döva, vilket är något de ärvt av mig. De har hjälpmedel, CI [cochleaimplantat] och hörapparat. Ofta brukar man börja med hörapparat, men om det inte fungerar kan man använda CI, vilket innebär att man opererar in ett implantat i hörselnerven, och det gör oftast att man hör bättre.

Ett stort tack till Stockholms Dövas Förening och Emilia Svedman som hjälpte oss att tolka under dagen.

Benjamin Wirström finns också på Twitter.