En helhelg på Summerburst

Jag kom in på festivalområdet mitt i en spellista mellan dj:s, men någon hade glömt att sänka volymen. Eller jag trodde det hyfsat länge tills jag såg att någon stod och rattade med ena örat i en hörlur. Just då var det inte uppenbart vad skillnaden är på en trött dj och en färdig låtlista med crossfade mellan spåren.

Klockan 16 speglade den peppiga musiken, med ett basljud inspirerat av någon som spyr i en toalett, inte stämningen på gräsmattan. Dansen var för seriös för tidigt och volymen var för hög för att man skulle kunna prata. Teckenspråk och fyllesång var enda effektiva kommunikationen. En typ av tillställning där man kunde vänta sig en flock grabbar med solglasögon och hala frisyrer sjunga The White Stripes-låten "Woo wo-wo-wo woo woo".

Den här snubben gestaltade situationen exemplariskt där han under flera timmar stod orörlig på behörigt avstånd från scenen; förmodligen för att skydda sin koordinerade outfit från eld, rök och stänk av upphetsning. Bland alla midjelånga svarta jackor var han en av de rejvigaste på plats.

"Are we gonna get fucked up? Fuck yeah!" ropade R3hab för att illustrera hur dj:s allt mer liknar spinningledare. ("Kom igen! Ska vi bli helt sönderknullade av den här uppförsbacken? Ja det ska vi!") Musiken på spinningpass är dessutom densamma som på EDM-festival, bara storleken på PA-systemen skiljer sig. R3hab spelade sedan mer av samma sak som rullat de senaste tre timmarna.

Efter fyra timmar kändes Summerburst gammalt och "Woo wo-wo-wo woo woo" har redan samplats av både Seeb och Zedd. Hela torsdagseftermiddagen var en lång uppvärmning för kvällens två huvudnummer: Steve Aoki och Ingrosso /\ Axwell.

"My name is Steve Aoki. Everybody fucking screeeeeaaaam!" Hmm… Det där ser lika lamt ut i text som det lät när Steve Aoki skrek det i början av sitt set. Innan dess hade publiken lyssnat på Aokis remix av Kenji Kawais Utai IV: Reawakening, med inslag av rytmiskt mässade "A-o-ki". Hans gig förkroppsligar den hyperkommersialiserade EDM-scenen – inte så mycket ett musikaliskt framträdande som en uppvisning av dj:n, mot bakgrund av gigantiska videoprojektioner på honom och hans musik på ogubbigt hög volym.

Som många andra stora dj:s behöver Aoki inte göra särskilt mycket i sitt bås. Hans utrymme att mixa är begränsat på grund av att ljud och bild ska synka och setet är mer eller mindre identiskt med hur det såg ut tidigare i år. Aoki sprang omkring, skuttade, viftade och busade; sprutade konfetti, kastade bakverk med imponerande precision och skrek sitt eget namn. Ingen brydde sig om att han inte presterade något musikaliskt på plats.

Man är där för "the drop" och förhoppningen att få Aokis massiva cum shot i ansiktet i form av en gräddtårta. Det var några av de mest underhållande 75 minuterna jag haft som nykter. Jag hade så jävla kul att jag var tvungen att gå hem.

På vägen hem funderade jag mycket på vad folk gör på en festival som Summerburst. Dans är viktigt. Jag tror att det är lite vad rave går ut på. Jag identifierade några varianter som säkert har officiella namn som jag inte bryr mig om att leta upp.

Sveriges nationaldans. Alla kan den. Håll tillbaka och gör ungefär som alla andra medan du väntar på en låt som är värd att offra din anständighet för.

En uråldrig dans som funkar till alla former electro. Digga lagom hårt medan du tar distinkta steg i slumpmässig riktning. Rör inte mer på armarna än att du kan hålla ditt burkvin utan att spilla.

En dansrutin som i sig själv säger "Yeeeeeeeah!" Hoppa eller stå still, men veva, veva, veva. En variant är att peka mot scenen för att försäkra alla andra i publiken att du har koll på läget, vet var ljudet kommer ifrån och vem som är ansvarig för det.

Precis som frijazz är den här dansen improviserad i stunden och helt omöjlig att förstå för alla utomstående.

EDM-versionen av mosh pit – snällare, mjukare, mysigare. Kanske utvecklad med hänsyn till de som har tagit MDMA och bara vill gnida sig lite mot mänskliga kroppar.

På fredagen funderade jag på att ta med en improviserad eldkastare till festivalen. På ett ställe som Summerburst kunde den vara behändig. Elda upp benhåren på överentusiastiska fyllon i pissoaren, för deras eget bästa. Eller tända en strategiskt distraherande brasa för att obemärkt slinka in backstage och stjäla allt Justin Biebers snask. Jag försökte tejpa fast den på innerlåret och dra över ett par slappa jeans, men bedömde att ingen ordningsvakt skulle gå med på att jag led av ett mycket svårt fall av pungbråck och släppa igenom mig.

Ja, Justin Biebers stundande närvaro var lördagens stora svarta hål. Hans fans var många och destruktiva. De som inte stod utanför backstage för en chans att brotta ner honom och sno hans skor hade intagit strategiska positioner vid Main Stage. Uttråkade beliebers som höll för öronen längst fram vid scenstaketet sabbade all feeling för Deadmau5, som var bokad drygt två timmar före JB. Deadmau5 koncept skiljde sig från den hittiga, bass drop-orienterade massan och funkade extra dåligt i grådaskigt, svenskt dagsljus. Han tog tidigt av sig sitt råtthuvud för att röka cigg och se bitter ut och uppmanade trötta barn att gå och lägga sig.

Vi får se om Deadmau5 återhämtar sig. I en "Ask Me Anything" på Reddit från 2015 berättade Rob Swire från Pendulum att spela innan Beyoncé på Glastonbury 2011 "to a crowd full of parents and their kids waiting to sing 'Crazy in Love', staring at us with blank faces" dödade viljan att fortsätta och bandet lades på is. (Pendulum återförenades sommaren 2017).

Åskguden Tor diggar inte konkurrensen från Biebers gudomliga status – eller Håkan Hellströms brist på fantasi på Stockholm stadion – och fläkte ut sig fullständigt tio minuter innan konserterna. Beliebers pallar asså typ inte att Tor ska hålla på, och ovädret förändrade ingenting. För egen del kan bara Meshuggah få mig att genomlida rånkigt väder bland 15 000 superkåta tonåringar. Dessutom…

… så jag gick.

Summerburst kan vara Sveriges minst pretentiösa festival. Alla vet vad de får; ett dj-set på den här nivån låter exakt som originalproduktionerna. Det är vad folk vill ha. Och oskäligt dyr alkohol och några nya ansikten att göra veven för. Intrycket att en dj kan ersättas av ett usb-minne var bestående, men jag var antagligen en av få som inte visste det innan festivalen satte igång.

Theo Hagman Rogowski finns på Twitter.

Tidigare festligheter i helhet:

Studenten i Malmö!

Valborg i Uppsala!

Klubben i Kiruna!