Jag fick McSparken

Vet du vad? Fuck kapitalism. Ja, du hörde rätt. Öppna ögonen och du kommer se att det enda det här systemet gör är att katapultera in de rika i positioner där de förses med oändlig makt, samtidigt som vi andra dinglar över den existentiella bajsmacka som är att bygga jacuzzis för snubbar med ölmagar och cabriolets. Jag vet inte hur du känner, men det är inte direkt drömlivet för mig.

I ett försök att sätta den kapitalistiska maskinen ur funktion bestämde jag mig för att lägga ner några månader av mitt liv på att söka jobb på snabbmatsrestauranger, för att sen försöka bli av med dem så fort som möjligt. Jag ansåg att det inte fanns något bättre ställe att börja mitt meningslösa och störiga skräckvälde på än på moderskeppet för skräpmat: McDonald's. Så jag traskade dit, beväpnad med irriterande tics, lögner om tidigare erfarenheter på Donken i Sydostasien samt min nya burgare: "McNificent".

På min första jobbdag välkomnades jag av en ung tjeckisk kvinna. Hon verkade rätt trevlig och berättade för mig att jag kunde vända mig till henne om det var något jag undrade. "Du är Kyle?" frågade hon. "Jajjamen," svarade jag med ett leende. "Du hade jobbat på McDonald's länge?" fortsatte hon. "Sen så länge jag kan minnas," sa jag. Hon ledde mig till personalrummet och sa åt mig att komma ut när jag bytt om till min jobboutfit.

Så fort jag var ute på golvet blev jag introducerad till skiftledaren och restaurangchefen. Jag märkte direkt att de tog jobbet väldigt seriöst. Jag nämnde i förbifarten hur fint det kändes att ha på mig Donkenkläder igen, innan jag gick därifrån och sa: "Okej, jag hoppar in i kassan och bekantar mig med den igen."

"Du kommer ihåg hur den funkar, eller hur?" ropade skiftledaren efter mig. "Ja, ja, ja!" ropade jag över axeln.

Jag hade aldrig någonsin stått framför en sån här kassa, men jag tänkte att jag nog kunde lista ut det på egen hand. Jag tittade upp på kön av hungriga ansikten. "Next!" ropade jag. I verkligheten är jag en 24-årig britt som bor i Brighton, så när jag pratade med personal använde jag min normala röst, men för utmaningens skull bestämde mig för att tilltala alla gäster med en fruktansvärt gnällig amerikansk dialekt, i förhoppning om att det skulle tydliggöra för alla i närheten att jag bara snackade så när jag tog beställningar.

"Hey, welcome to McDonald's, what kind of burgers can I get you here today?" sa jag med den mest outhärdliga rösten någonsin. Mannen i kön tittade på mig, tvekade ett ögonblick, och beställde sen en QP-plusmeny med en jordgubbsmilkshake.

"Okej, då ska vi se…" sa jag och tittade ner på kassan. Jag hade visserligen forskat lite kring hur företaget fungerar, men jag hade på riktigt inte en aning om vad jag höll på med. Min tjeckiska hjälp kom dock till min undsättning. Jag frågade henne med min normala röst hur man byter ut läsk mot milkshakes. Efter att hon hjälpt mig fixa beställningen tittade jag upp på mannen och skrek: "That'll be £4.49 please, thaaaaaaaaanks," med överdriven amerikanskt uttal. Jag höll mig själv road genom att undersöka hur långt jag kunde få ordet "thanks" att dras ut med varje gäst. Jag förlängde även andra ord, till synes slumpmässigt.

"Hey welcome to McDoooonaaaaald's, what kind of burgers can I get you heeere todaaay?" frågade jag nästa man medan han kikade på menyn. Jag hade tagit hand om ytterligare några kunders beställningar när skiftledaren vinkade mig till honom. Han var en ung, mörkhårig man som talade så pass monotont att jag blev genuint imponerad. Till skillnad från min röst var känsla en bristvara i hans.

"När en gäst kommer fram till disken, var snäll och bara hälsa på dem trevligt med en normal röst. Frasen du använder för att välkomna folk är inte vad vi är ute efter." Vi stod tysta ett tag och tittade på varandra, medan restaurangchefen stod och tillagade lite pommes precis bredvid oss.

"Alltså, förra året gjordes en del jätteviktig forskning kring marknadsföring. Forskare upptäckte att eftersom McDonald's är ett amerikanskt företag känner 95 procent sig undermedvetet mer bekväma när även personalen är amerikansk," svarade jag.

Vid det här laget bestämde sig restaurangchefen för att flika in. Hon var en barsk, 30-årig blond kvinna som såg ut som hon spenderat åratal med att piska frenetiskt på livet med ett ridspö.

"Du kanske gjorde det i Filippinerna," fräste hon, "men här i Storbritannien säger vi bara 'Hello, how are you?' Okej?" Med tanke på åren jag hade på bältet av att jobba i kassorna i Manila tänkte jag verkligen inte låta någon säga åt mig vad jag ska göra.

"Det är okej om du vill säga det så," meddelade jag. "Men forskning har visat att hälsningsfrasen jag använder är mycket effektivare för att få folk att komma tillbaka gång efter gång. Den måste läsas upp ordagrant – med tummarna upp och med en amerikansk accent – för att den ska ge bäst resultat. Exakt så här: 'Hey guys, welcome to McDonald's, what kind of burgers can I get you here today?'"

"Om man ändrar bara lite grann blir det värdelöst."

"Lyssna på mig," skällde hon, medan jag fortsatte överrösta henne med babbel om "vetenskap" och "forskning". "Lyssna på mig… Kyle, lyssna på mig," upprepade hon och blev mer och mer upprörd. Jag pausade en sekund för att se vad hon hade att komma med. "Det här är min restaurang och du får göra så som jag säger!"

"Okej, nu får du lyssna på mig," sa jag. Jag kände att jag lät samlad och utstrålade auktoritet. "Du har kanske inte läst på, men det har jag, och jag kommer inte låta kunder slinka undan på grund av din brist på kunskap. Att hälsa på människor precis som jag gör är oerhört viktigt."

Det gick inte riktigt hem hos henne. "Gå tillbaka till kassan," befallde hon mig irriterad. Jag lät diskussionen ligga; jag ville inte pusha henne för långt för tidigt.

[Senare fick jag reda på att hon vid det här laget gått ner och ringt min rumskompis Marcus, som jag hade skrivit ner som min "tidigare chef" i referensdelen på mitt cv. Vi kollade samtalsloggen på hans mobil och det var på riktigt bara några sekunder efter vår diskussion. Han hade givetvis gett mig en lysande recension.]

Jag gick tillbaka till jobbet.

"Hey, welcome to McDonald's, what kind of burgers can I get you here today?" sa jag högre och tydligare än tidigare. Det började komma fler och fler gäster, och medan jag hjälpte ytterligare några människor kunde jag höra restaurangchefen skrika: "KOM IGEN HÖRNI!" till personerna som var på grillen. "SNABBARE, SNABBARE!"

Det var en opassande begäran för vem som helst, så jag skrek ut "KOM IGEN HÖRNI!" jag med från kassan. Hon kom fram till mig och frågade om jag hade räknat kassan innan jag tömt ner växelpåsarna.

"Nej, det gjorde jag inte," erkände jag. "Jag litar på er villkorslöst."

"Lita inte på nån," morrade hon och lät nästan hotfull.

"Men man måste ja ha lite tillit," sa jag. "Hur skulle världen se ut om det inte fanns någon tillit?" Hon svarade inte utan gick över till grillen, så jag följde efter henne, mitt i en beställning.

"Just det, vi kommer börja med en ny burgare i dag," informerade jag henne. "Den heter 'the McNificent'. Den är jättelätt att tillaga. Det är som en Big Mac i princip, fast med fisk och kyckling och kött i den."

"Nej, vi kan bara göra det som står på menyn," svarade hon efter ett par sekunder.

"Vi gjorde den i Filippinerna," berättade jag för henne. "Den blev en riktig hit där, och är superlätt att göra. Jag går och visar alla vid grillen hur man gör den efter den här beställningen." Jag vände på klacken innan hon hade tid att smälta det jag hade sagt, men inom kort hörde jag någon skrika "NEJ, NEJ, NEJ, NEJ, NEJ" mot min rygg.

"That'll be £4.49 please, thaaaaaaanks." Jag tittade på medan min gäst tog sin fulla bricka och gick iväg. När nästa person kom fram kände jag att det var dags att börja sälja min nya produkt till alla gäster.

"Hey, welcome to McDonald's, what kind of burgers can I get you here today?" Han var en brunhårig man någonstans i 30-årsåldern. "Vill du prova vår nya McNificent? Den är inte ens på menyn än!"

"McNificent?" svarade han. "Ja," sa jag, "det är som en Big Mac fast med fisk och kyckling och kött i den.

"Fisk och kyckling och kött?"

"Ja, med ost och bröd som separerar dem. Det är tomat i också."

Relaterat: Det är ingen McNificent, men vegoburgare är också rätt gott:

Han ville inte ha den. Det var inte den intresserade reaktionen jag hade hoppats på, och en mängd andra gäster reagerade på ett liknande sätt. Jag visste dock att det bara var en tidsfråga innan ryktet om min burgare skulle börja sprida sig, så jag tänkte att det var lika bra att jag gick till grillen och visade alla hur man lagar ihop den här läckerbiten. Alla tittade upp när jag kom. "Hörni," sa jag, "vi kommer börja med en ny burgare i dag. Den heter…"

Innan jag kunde säga färdigt meningen kom restaurangchefen stampandes mot mig, rasande över att jag återigen lämnat min kassa.

"Vad håller du på med egentligen?" sa hon.

"Jag tänkte bara visa killarna hur de gör en McNificent," svarade jag, helt opåverkad av hennes vrede.

"GÅ TILLBAKA TILL DIN KASSA," vrålade hon och gestikulerade vilt.

"Det kommer inte ta lång tid, jag ska bara…"

"KYLE, TILLBAKA TILL KASSAN!" Vid det här laget var hon så arg att hon då och då bara kunde skrika ut "NEJ!" så pass högt att gästerna tog en paus i sitt ätande för att kika mot kassorna för att förstå vad all uppståndelse handlade om.

"Jag kan inte gå tillbaka till min kassa," förklarade jag. "Tänk om någon beställer en McNificent? De här killarna kommer inte veta hur de ska göra och så kommer företaget se oproffsigt ut. Är det det du vill?"

"KYLE, GÅ TILLBAKA TILL KASSAN, FOLK STÅR OCH VÄNTAR!" skrek hon.

"Det är du som gör att det blir kö," sa jag till henne. "Om du inte hade kommit hit och stört hade jag redan förklarat det och varit tillbaka på min station."

Det här verkade vara den sista droppen på gräddet på moset på toppen av isberget. Därefter hände något mycket bisarrt. Hon började skrika att någon skulle ringa polisen.

"RING POLISEN! RING POLISEN!" skrek hon, så upprörd nu att hon inte längre visste vad hon gjorde eller sa. Jag hade förstått att om hon sparkat mig och jag fortfarande var där tio minuter senare – visst, ring polisen. Men att vända sig till lagen vid det här laget i vår konversation, innan hon ens bett mig att gå därifrån, kände jag var ett aningen förhastat beslut.

"Du kan inte ringa hit polisen över en ny burgare," förklarade jag för henne. "Särskilt en så god som den här. De kommer bara tro att du blivit tokig."

"KYLE OM DU INTE GÅR TILLBAKA OCH HJÄLPER GÄSTERNA KOMMER JAG BEHÖVA BE DIG ATT GÅ HEM!"

"Jag försöker bara hjälpa er," svarade jag. "Så fort folk började höra talas om McNificent i Filippinerna…"

"OKEJ NU RÄCKER DET! GÅ HEM! DU FÅR SPARKEN!" fullkomligt exploderade hon. Hennes röst hade nått en så pass hög volym hon själv kanske inte visste var möjlig.

"Vadå, bara sådär?" frågade jag snopet. "Jag försöker bara hjälpa er. Ni är kanske inte redo för the McFuture!"

"GÅ. BARA. HEM. KYLE."

TOTAL ANSTÄLLNINGSTID: 53 MINUTER, 12 SEKUNDER.

Trappan som ledde ner till omklädningsrummen verkade ljusare och kortare än när jag gått upp för den ungefär en timme tidigare. Lättnad fyllde hela min kropp, och när jag slog in säkerhetskoden för att komma in i personalrummet mötte jag min tjeckiska vän som satt och åt en burgare på sin lunchrast.

"Varför kommer du ner hit?" frågade hon, mumsandes på sin rabatterade måltid.

"Jag fick precis sparken," berättade jag för henne.

"Va!?" Vad hände?"

"De är inte redo för the McFuture," upprepade jag. "De är helt enkelt inte redo."

"Va?"

"Ja… Men tack för din hjälp i alla fall," sa jag. "Det var jättetrevligt att träffas."

Den här artikeln publicerades ursprungligen på engelska i januari 2011.