Varför snear vissa på svamp?

Den här artikeln publicerades ursprungligen på Tonic.

Nyligen var det en student från Singapore som trippade på svamp på ett hotell i Bali; han hoppade från femte våningen och dog. Nyheten tog även upp en incident för ett år sen när en 23-årig bankanställd föll 26 våningar efter att tagit svamp.

De här tragiska händelserna liknar varandra; en snabb Googlesökning visar att det här har hänt flera gånger över åren, och ofta används det för att svartmåla drogen. Som en källa till polisen berättade för New York Post efter förra årets dödsfall: "När man tar den här svampen börjar man hallucinera, och i vissa fall om man tar tillräckligt mycket kan de få en att tro att man kan flyga som Stålmannen."

Det går inte att förneka att svamp kan få en att se saker som inte är där, på samma sätt som det inte går att ifrågasätta det faktum att människor dött eller blivit allvarligt skadade när de varit påverkade av psilocybin, det aktiva ämnet i de här svamparna. Men enligt the Global Drug Survey som kom ut i maj i år är svamp den säkraste av alla droger som används rekreationellt. Av de 120 000 som var med i undersökningen hade 12 000 brukat svamp 2016, men endast 0,2 procent av dem behövde söka vård som en följd. Den här siffran är fem till sex gånger lägre än med substanser som LSD, kokain, MDMA och alkohol, och tre gånger lägre än marijuana.

Så, kommer svamp få dig att trippa så hårt att du tror att du kan flyga, eller att du kan gå över ett övergångsställe oskadd medan bilarna susar förbi, eller är det i själva verket säkrare att käka några toppisar än att sätta sig på en bar?

Sanningen är att det i själva verket beror på individen och situationen i vilken de tar drogen. Enligt de flesta som forskar kring psykedeliska droger löper människor med schizofreni och bipolär sjukdom i släkten större risk för att ha en allvarlig, negativ reaktion till hallucinogena droger.

När man började titta närmare på det här på 50- och 60-talet var forskare väldigt intresserade av att ta reda på hur hallucinogena ämnen är kopplade till schizofreni och psykos. Enligt The Guardian fick cirka 40 000 patienter mellan 1950 och 1965 genomgå någon form av LSD-terapi för att behandla deras neuros, schizofreni och psykopati.

Relaterat: Svamp i Mexiko:

Darrick May, en forskare som studerar hur psilocybin kan användas inom psykiatrin samt psykedelisk skadereduktion, anmärke att hallucinogener som LSD och DMT ursprungligen kallades för "psychotomimetics", eftersom de ansågs vara kapabla att imitera effekterna i en psykotisk eller schizofren episod.

May menar att det senare har blivit motbevisat, men att han och hans kollegor fortfarande är oerhört försiktiga när de intervjuar individer för sin forskning kring psilocybin. Han berättar även att det inte finns bevis för att det ska finnas en direkt koppling mellan en schizofren episod och hallucinogena ämnen, och att man inte förstår sig på hur psilocybin påverkar hjärnan tillräckligt bra för att man ska kunna undersöka mekanismerna i hjärnan som är involverade i psykotiska episoder med psilocybin.

Bob Jesse, som är en av forskarna bakom den nya studien om dåliga trippar på psilocybin, upprepar vad May hade att säga. Det är den största studien som gjorts av det här slaget, med cirka 2000 frivilliga som själva berättat om sina tuffa erfarenheter med psilocybin i online-enkäter. Trots djupgående frågor kunde studien inte komma fram till demografiska faktorer, eller bakomliggande psykisk ohälsa, som skulle kunna kopplas direkt till dåliga trippar.

"Dessa incidenter sker så pass sällan att vi inte riktigt vet vilka faktorer som tydligt bidrar till att de inträffar," säger May. "Man vet bara att folk med schizofreni kan ha långdragna och sämre reaktioner." Men han och hans kollegors erfarenheter av att ha jobbat med psykedelisk skadereduktion på festivaler som Burning Man antyder att det är bättre att ta det säkra före det osäkra.

"I de fallen då vi inte känner till [en patients] historia," säger May, "kan någon som haft schizofreni själv eller inom familjen komma till Burning Man eller något event, ta en psykedelisk drog och få en psykotisk episod som inte tar slut. Så i våra studier sållar vi bort människor som har haft psykos eller schizofreni. Det är ett av de viktigaste stegen."

Tyvärr kommer kopplingen mellan svamptrippar och psykiska sammanbrott troligtvis förbli otydlig inom den närmsta framtiden. Som the Global Drug Survey poängterade – det är väldigt sällsynt att folk blir inlagda på sjukhus för giftiga nivåer av psilocybin. De flesta dödliga incidenter tycks vara resultatet av farliga omständigheter, negativa reaktioner baserade på föreliggande problem med psykisk ohälsa, eller att man blandat psilocybin med andra substanser.

Att undersöka negativa reaktioner på ett vetenskapligt sätt är dessutom svårt, eftersom labbmiljön minskar sannolikheten att individerna ska ha en dålig tripp. "I dagens studier från laboratorier får särskilt utvalda en dos psylocybin under konstant övervakning av kompetenta 'guider' eller 'övervakare' som är där för att de ska känna sig trygga, och hjälpa till om en av individerna börjar känna sig orolig," säger Jesse. "Det man dock för närvarande vet inom vårt område är att den som har lidit av schizofreni eller bipolär sjukdom bör inte ta en psykedelisk drog."