En helkväll... på en Finlandsfärja!

Jag har aldrig i mitt liv satt min fot på en Finlandsfärja. Därför har själva konceptet en aura av mystik kring sig – vad är det egentligen med dessa gigantiska båtar som gör att så många åker på dem? Vilka är människorna som stiger ombord på dem? Hur mäter sig en båtfest med fest på fastlandet?

I jakt på svar och Sanningen bestämde jag mig för dra iväg på en kryssning. Om inget annat är det väl ett intressant socialt experiment att låsa in sig själv i ett dygn med ett gäng främlingar och obegränsad tillgång till alkohol? Lite som en väldigt komprimerad version av Big Brother.

Så en fredagskväll efter jobbet tar jag med mig vår fotograf Hampus på en 23-timmarskryssning, en så kallad "partykryssning", från Stockholm till Åbo och tillbaka till Stockholm igen. Vi är taggade, spända, nyfikna och våra förväntningar har svårt att andas på grund av att luften är så tunn där uppe i stratosfären.

Klockan sju på kvällen infinner vi oss på terminalen, och stämningen är mer än upprymd. Alla från barnfamiljer och unga par till större kompisgäng och kollegor står i klungor och skrattar, tjoar, tjimmar. Uppenbarligen är alla mer än redo att äntligen släppa den stressiga veckan som varit och ha lite kul.

Jag blir orimligt stressad och får ett behov av att omedelbart komma upp på samma nivå som alla andra. Frågan är HUR? Är det min medfödda stelhet som spökar eller är det bara det faktum att jag är tre öl bakom alla andra som får mig att känna mig utanför?

Efter att vi köat i en kvart som duktiga svenskar slussas vi ombord på båten, varpå alla ger sig av till sina hytter.

Min hytt visar sig vara sparsamt inredd med läckra färgkombinationer (sjukhustapetsbeige och eksemröd). Men alla nödvändigheter finns (säng + badrum) vilket väger upp för det. Eftersom det inte finns ett endaste litet fönster har man fiffigt nog försökt förebygga den klaustro man oundvikligen drabbas av när man kliver in i hytten genom att hänga upp en spegel där rimligtvis ett fönster borde sitta och ramat in den med ett par meningslösa gardiner.

Relaterat: Vår dokumentär om Storbritanniens ravescen

Efter cirka 70 sekunder har jag tröttnat på hytten fullständigt – vill aldrig sätta min fot i den igen faktiskt – och måste komma därifrån genast. Men vart går man nu? Vad är det första man gör på en Finlandsfärja? Vad sa du? Gå till en buffé och käka smörgåstårta och dricka nio glas tveksamt vin som man tar själv från en kran? Självklart!

Buffén är belägen i ett enormt rum upplyst med sjukligt många lampor som är starka nog att göra en blind om man tittar på dem för länge, som hundratals små solar. Dessvärre innebär det att det råder brist på mysstämning, men vad gör det när man har gott sällskap och hur mycket mat och vin och öl man kan önska sig?

Jag blir ledd till ett bord som är inklämt mellan inte två, inte ens tre, utan fyra Grabbgäng™. Redan när jag sätter mig är jag på gränsen till gråtfärdig eftersom Grabbgäng™ kan vara lite läskiga. Trots att buffén precis öppnat har de redan hunnit bygga en imponerande kopia av Cheopspyramiden med tomma ölglas.

Modigt ignorerar jag min rädsla och rör mig mot maten för att se vilka kvällens läckerheter är. Jag blir… äcklad. Medan jag går runt och tittar på alla skolmatsalsbyttor fulla med en spännande mix av färska räkor, lammgryta och pad thai tänker jag att det kanske egentligen inte är matens fel att jag vill kräkas. Det är väl mer att allting som det blir för mycket av på en och samma plats (till exempel för mycket fåglar) blir lite äckligt?

Jag tar lite av allt som är köttlöst, fyller mitt glas med kranvin (festligt) och går och sätter mig.

Jag är motsatsen till fancy och vet således ingenting om vin. I sann millennial-anda kan jag stolt meddela att jag nog aldrig köpt en flaska vin som kostat mer än 80 spänn, vilket innebär att jag inte har någon smak. Inte alls faktiskt. Med det sagt kan jag dock med säkerhet avgöra att det jag nu dricker i själva verket inte är vin utan alkoholhaltigt vatten med en hint av vindruva. Men jag gillar vatten, och man får dricka hur mycket man vill, så jag klagar inte.

Något väldigt trevligt är att det till maten bjuds på stämningsfull musik som produceras av grabbarna vid grannborden. Inga instrument finns dessvärre till hands så de får nöja sig med lite ljuv a cappella. Egentligen är kanske musik fel ord – en mer passande term kanske vore "ölinducerade hejarklacksramsor som hör hemma på ett derby". Som tur är låttexterna lätta att lära sig för den som inte är bekant med dem sen tidigare. En låt de sjunger går så här:

"Heja Sverige" (x20)

Efter en öronbedövande version av "Teddybjörnen Fredriksson" avslutar körledaren med att obefogat moona (är det nånsin befogat att moona?) alla middagsgäster. En motvillig anställd på båten tillrättavisar dem. Musikstunden är därmed över.

Efter två timmar är vår sittning över, men då har jag lyckligtvis lyckats äta mig mätt på tallriksmjukglass och hunnit dricka okänt antal glas vinvatten. Alla båtens passagerare verkar dras mot en och samma punkt längst bak i båten, så jag följer efter dem för att se vad som händer där. Det visar sig att det är där själva klubben är – platsen där jag och alla andra matkomiga och lyckliga passagerare kommer vingla runt tillsammans resten av kvällen.

Lokalen är stor med två våningar och är utrustad med en stor scen där ett coverband står och spelar härliga after ski-dängor. Några mindre danscirklar har hunnit formas, men det blir uppenbart att festen ännu är i ett väldigt tidigt skede – kvällen har ju bara börjat.

Efter att en spontan conga line formats och området framför scenen blivit fullt känner jag att det är dags för mig själv att glida in på dansgolvet, lagom till att kvällens artist ska börja spela. Det är inga mindre än finaste Rirri och Fiffi/Rirr ‘n Fiff/Piff och Puff, som ibland i vardagligt tal brukar kallas för Rebecca och Fiona. De drar igång sitt dj-set och det blir tydligt att hela kvällen har byggt upp till den här stunden; det är av den här anledningen vi alla satt och hinkade i oss vin på buffén.

Precis som ett dansgolv ska vara är det svettigt och folk (läs: jag) spiller så mycket öl överallt att dansgolvet blir som en ishockeyrink, fast en tropiskt varm sådan, som om vi befinner oss på Karibiska havet i stället för arktiskt kyliga Östersjön, där alla bara kan glida runt till ljudet av Rirr 'n Fiffs fräsiga beats. Av någon anledning händer det vid flera tillfällen under kvällen att delar av publiken brister ut i "Seven Nation Army"-slingan. Det är nåt man gör när stämningen är på topp helt enkelt.

Till slut efter att vi alla tröttnat på Bad Gals Riri and Fiffi traskar jag till båtens café som artigt nog har öppet mitt i natten. Klockan har hunnit ticka in sig på småtimmarna, och det märks på folks ansikten, inte minst mitt eget. Precis som på fastlandet vid den här tiden på dygnet en fredagsnatt myllrar människor omkring i jakt på näring. Jag beställer en pizza – i en återigen extremt väl upplyst lokal – eftersom min mjukglass-energi sedan länge är förbrukad. Alla verkar rätt redo att dra sig tillbaka till sina hytter. Festen är tydligen slut.

Morgonen därpå vaknar jag upp – knappt – och inser att jag uppenbarligen fortfarande sover och befinner mig mitt i en mardröm: båten dånar och vibrerar till den grad att jag är säker på att domedagen äntligen är kommen, samtidigt som fartyget gungar så pass häftigt att jag är övertygad om att Poseidon själv försöker dra ner hela båtjäveln i djupet, och jag mår självklart piss och ALLT DET HÄR SKER I 100 PROCENT MÖRKER EFTERSOM DET INTE FINNS ETT ENDA FÖNSTER I HYTTEN. Det här är en skräckfilm, och min karaktär är tydligen på väg att dö.

Till slut lyckas jag hitta en ljuskälla som gör det möjligt för mig att ostadigt kravla mig ut ur hytten för att försöka återfå min balans och mitt förstånd. För första gången på resan går jag utomhus och blir påmind om att jag faktiskt befinner mig på en båt, vilket man lätt glömmer när man står och dansar till Rebban och Feffan på ett mörkt dansgolv eller när man ligger i sin fönsterlösa mardrömshytt.

Klockan visar sig vara strax efter tolv, vilket innebär att vi redan är på väg hem till Sverige. Trist att man inte ens fick en skymt av Finland, men samtidigt känns det egentligen inte som att Finlandsfärjeupplevelsen handlar om själva förflyttandet från en plats till en annan, utan bara allt som händer nere i båtens mörka vrår.

Det visar sig att den här delen av resan faktiskt inte alls är nice. Vad som var dans och glada miner i går är ångest och bakistristess i dag. Det är sex timmar kvar tills vi är hemma på svensk mark igen. Vad ska man göra tills dess, nu när det inte ens går att festa?

I brist på fantasi traskar jag tillbaka till klubben. Den är helt tom bortsett från några ungar som springer runt och hjular på scenen och ett gäng 18-åringar som ligger avslagna och potentiellt döende i en soffgrupp.

Timmarna som följer är händelselösa, gråa och framför allt orimligt långa. Efter att folk har shoppat på Tax Free-butikerna vallfärdar alla tillbaka till klubben där man sätter sig och väntar, i brist på annat att göra, på att få komma hem och bli fri från sin ångest.

Klockan fyra försöker båtpersonalen liva upp alla oss halvdöda passagerare genom att kasta in en dansgrupp på scen som bjuder på en ytterst spexig show. Det värmer upp oss lite grann – tillfälligt. Sekunden de går av scenen är vi alla apatiska, sega och stela igen.

Efter showen är det fortfarande två timmar kvar, och jag inser att det inte blir bättre än så här, så jag går tillbaka till hytten och lägger mig i fosterställning och stirrar ut i luften i 90 minuter tills de meddelar i högtalarna att det är dags att förbereda sig för avstigning. Vi är räddade.

Alla trängs vid båtens utgång och nu, plötsligt, har en gnista av hopp tänts i våra ögon igen. Även om gårdagen var kul vill exakt ingen befinna sig på båten längre, vi måste ta oss härifrån nu, genast. Undantaget är kanske Rirri och Fiffi som står mitt i folkhavet med sitt crew och blastar ut godingar från gårdagen på cirka 340 decibel, till mitt och alla andras missnöje. För mig får de gladeligen ta en runda till på båten om de är så taggade, men vissa av oss vill faktiskt gå hem och gråta i duschen? Snälla, lugna ner er.

Till slut är både resan och jag slut. Helt färdiga. Och slutet kommer inte en sekund för tidigt.

Halvt levande och helt stinkande av öl på tunnelbanan på väg hem inser jag ändå att jag förstår precis varför så många väljer att åka och festa på färjorna, vilket nog alla kan göra om man tänker efter. Vem gillar liksom inte billig mat, alky, resor och fest – även om själva festen inte varar i ett helt dygn? Sen om Rebeccosaurus och prinsessan Fiona och covers på Swedish House Mafia inte faller en i smaken – nä, då kanske det är förståeligt att man inte åker på en Finlandsfärja.

Men om man som jag är en allätare både musikaliskt och dryckesmässigt – då är det egentligen inte så himla hemskt som man kanske tror att det är.

I alla fall inte en gång.

Benjamin Wirström finns på Twitter och Hampus Andersson finns på Instagram