Islamiska staten

Bloggaren som tog sig an IS på egen hand

"Jag var såklart rädd för att IS skulle få reda på var jag var och döda mig, men mest var jag rädd för alla hemska saker de skulle göra mot min familj."

av Moustafa Saadoun; illustration av Lisa Raneva
2017 11 14, 2:30pm

Illustrationer: Lisa Raner

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Arabia

När IS tog över staden Mosul i norra Irak i juni 2014 bestämde sig en lokalinvånare för att starta en blogg för att försöka se till att människorna i Mosul och i närliggande områden förblev informerade om allt terrorgruppen hade för sig. Personen lanserade sajten Mosul Eye där hen antecknade IS beslut, rörelser och planer omkring Mosul, ibland fick hen dessutom information genom att prata direkt med IS-soldater ute på gatorna. Blogginlägg har handlat om allt från dagliga rapporter om situationen i staden till uppdateringar om offensiver och detaljerade redogörelser om IS strategi.

Hemsidan fortsatte publicera inlägg under hela den tre år långa ockupationen av Mosul. Det ryktas att vissa av inläggen ska ha hjälpt den irakiska militären att få nys om några av organisationens högkvarter. Men i takt med att hemsidans popularitet växte ökade även antalet dödshot som skribenten fick ta emot – vanligtvis via mejl och kommentarer på blogginlägg. Det eskalerade till den punkt då hen kände sig tvungen att fly från Irak, strax innan staden frigjordes i juli 2017.

VICE Arabia pratade med grundaren av Mosul Eye, under löfte om anonymitet, om varför hen startade bloggen, hur det känns att vara en av IS måltavlor, och vad som kommer hända nu.

VICE: Vad fick dig att starta Mosul Eye?
Ain Al Mosul: Dagen då IS ockuperade Mosul kändes alls så mörkt och dystert. Vid det laget använde jag redan min personliga Facebooksida för att lägga ut nyheter och information, så jag bestämde mig för att ta det ett steg längre genom att starta bloggen och försöka dokumentera allting som hände i staden. Kort efter att jag började blogga var det en mängd personer som försökte komma i kontakt med mig, men jag svarade aldrig, då jag var rädd att de var IS-soldater som försökte få tag på mig.

Varifrån fick du modet att sköta en sån här blogg?
Om jag ska vara ärlig såg jag mig aldrig som en sån person som skulle vara modig nog att göra nåt sånt här. När jag började höll IS på att sprida så mycket falsk propaganda om hur stadens invånare hade välkomnat dem och att under deras kontroll levde alla i fred och välstånd. Det enda jag ville var att hjälpa människorna i staden genom att ge dem sanningen. Ju mer fokuserad jag var på mina uppgifter, desto lättare var det för mig att fullfölja det.

Var fick du din information från?
Jag brukade bara gå runt utomhus och anteckna hur IS-soldater behandlade människor – fast jag tog aldrig med ens en penna eller mobil för att dokumentera det jag såg. Jag memorerade allt och skrev ner det när jag kom hem.

Pratade du personligen med några IS-soldater?
Ja, ibland när jag såg dem på marknaden eller på andra offentliga platser. Jag kände mig oftast bekväm med att börja diskutera religion och politik med dem, eftersom jag vet mycket om deras ideologi. Fast en gång blev samtalet lite hetsigt när de frågade mig om jag hade svurit trohet till deras ledare, Abu Bakr al-Baghdadi. Om jag hade sagt ja hade de kanske bett mig göra något för att bevisa min lojalitet, men om jag hade sagt nej hade de kunnat döda mig. Som tur var lyckades jag undvika frågan genom att byta samtalsämne.

Har det varit nära att du åkt fast?
En dag efter jag snackat med några IS-soldater rusade jag hem och bloggade om en specifik händelse de hade berättat för mig. Några dagar senare såg jag dem igen, och de bad mig förklara hur den informationen hade hamnat på hemsidan. Jag förnekade allt, att jag inte ens visste vad det var för hemsida eller vem som skulle kunna ligga bakom den. Sen berättade de exakt hur de gjorde för att försöka få tag på personen som hade sidan. Det var väldigt obehagligt.


Relaterat: Utlänningar som kämpar mot IS i Syrien


Vad gjorde de för att försöka få tag på dig? IS hade tillgång till personlig information om internetanvändare i Mosul, visst?
Ja – och återigen, jag hade väldigt tur. IS tvingade internetleverantörer att ge dem privat information om deras kunder i staden, för att de skulle kunna övervaka allas aktivitet. Men jag hade en vän som faktiskt ägde en internetleverantör. Jag betalade honom dubbelt upp för min internetuppkoppling för att han inte skulle ge dem information om mig.

Hur påverkade det här dig personligen?
Jag var såklart rädd för att IS skulle få reda på var jag var och döda mig, men jag var mest rädd för alla hemska saker de skulle göra mot min familj, som inte ens visste om att jag hade bloggen. Så fort nån kom och knackade på dörren var jag rädd att det var IS. Jag försökte alltid vara beredd på det värsta.

Vet du om du någonsin direkt eller indirekt hjälpte säkerhetsstyrkorna?
Jag brukade få meddelanden från personer som sa att mina inlägg hjälpte Iraks militär att hitta IS-soldater och deras högkvarter. Jag var såklart glad att höra att informationen jag la ut användes för att hjälpa människorna i Mosul, men om jag ska vara ärlig var min avsikt aldrig att göra mer än att bara dokumentera vad jag såg – jag är varken journalist eller underrättelseagent.

Vilket var det mest meningsfulla inlägg du la ut som du tror hjälpte i kriget mot IS?
Jag var en av de första som skrev om deras organisations struktur och hierarkierna de etablerat inom organisationen. Deras system blev kartlagt vilket försvagade dem.

Till slut var du tvungen att fly från Irak. Är du tillbaka där nu?
Jag skulle helst inte vilja säga var jag befinner mig, men ja, jag bestämde mig för att lämna landet efter att ha blivit direkt hotad av IS precis innan Mosul frigjordes. Jag lyckades fly via Syrien med hjälp av några turkiska människosmugglare, efter att ha betalat dem 1000 dollar [8420 kronor].

Vad har du för framtida planer för bloggen?
Personligen skulle jag vilja se att den förblir aktiv, men kanske att den förändras till att börja dokumentera Mosuls kulturella återuppbyggnad och hur unga människor i staden hjälper till med det. Eller så kommer jag kanske sluta vid något tillfälle och återgå till mitt normala liv.