Berättelser inifrån ett av Brasiliens mest ökända fängelser
Alla foton av João Wainer
Foto

Berättelser inifrån ett av Brasiliens mest ökända fängelser

Filmskaparen och fotografen João Wainer berättar om när han fotade på fängelset som under sin tid var störst i Latinamerika.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Brasilien

Man kan sammanfatta filmskaparen och fotografen João Wainers karriär med tre viktiga saker: Filmen Pixo (2009), starten av TV Folha 2011 och hans dokumentation av ett fängelse som demolerats i São Paulo, Carandiru – som en gång i tiden var den största straffanstalten i hela Latinamerika.

Kort efter att Wainer klev in på Carandiru för första gången 1998 fick han komma in i Amarelão ("det gula"), vilket var området där interner vistades som blivit dödshotade och var för rädda för att gå någon annanstans. Det var trångt och ohälsosamt. "Jag minns att till och med mina linser blev suddiga på grund av hur varmt det var där," berättade han.

Annons

Relaterat: Carmelo Anthony utforskar Rio och stadens favelas


I Brasilien är Carandiru kanske mest känt som platsen där det skedde en massaker den 2 oktober 1992 som resulterade i att 111 interner miste livet; även demoleringen av fängelset den 8 december 2002 var en stor händelse. Men Wainers har andra minnen från platsen, som en modeshow när transsexuella interner gick på en catwalk och tog emot stående ovationer. Eller dagen som slutade med att interner hotade att starta upplopp. "Jag var aldrig rädd när jag var där. Aldrig," säger han.

Vi snackade lite med Wainer om hans tid på Carandiru.

En fånge på Carandiru. Alla foton av João Wainer

VICE: Minns du allra första gången du klev in på Carandiru? När var det?
João Wainer: Ja, det gör jag. Jag åkte dit 1998 med Folha de S. Paulo [en dagstidning i Brasilien]. Jag gick in med en reporter för att besöka Amarelão. Jag hade ingen aning om att jag skulle komma att tillbringa så mycket tid där.

Vad var ditt allra första intryck?
Det var väldigt läskigt – särskilt eftersom vi gick till en av fängelsets läskigaste delar den första dagen. Jag minns att en i personalen skulle driva med oss. Vi kom dit, och det luktade vidrigt. Jag minns att mina linser blev suddiga på grund av hur varmt det var där. Och internerna får aldrig se solen, får aldrig gå därifrån. Så den här vakten öppnade dörren och sa: "Hörni, det är lugnt om det är någon av er som vill gå ner där." Ingen av oss rörde sig såklart. Han skrattade bara.

Annons

Amarelão var också platsen där männen som hamnat i allvarliga bråk bodde. Även folk som blivit hotade bad om att få vistas där. Om jag inte misstar mig var det på fjärde våningen i paviljong fem – paviljong fem var den säkra delen. Där bodde även transsexuella interner. Men på fjärde våningen såg man aldrig solen.

Interner på Carandirus paviljong fem

Mellan vilka år fotade du på Carandiru?
Jag var där från 1998 till 2002, när det revs. Precis efter första gången jag var där mötte jag [skådespelerskan] Sophia Bisilliat och vi gick ihop med [journalisten] André Caramante och [fotografen] Maureen Bisilliat. Vi började jobba mer systematiskt. Jag började åka dit två till tre gånger i veckan.

Jag skulle precis fråga om det. Fick du idén till din bok Aqui Dentro ["Här inne"] (2002) under dina första besök?
I början tänkte jag inte i de banorna. Sophia jobbade med ett projekt som hette "Fängslade Talanger" som innebar att hon gav konstlektioner till internerna. Ur det projektet föddes 509-E [en rapgrupp] och massa andra coola saker. Det var bara Sophia och jag. Sen två år senare kom André och Maureen in i bilden och de var redan då var inställda på att göra en bok.

Jag läste att ni kunde gå runt i fängelset utan övervakning.

Jag läste att ni kunde gå runt i fängelset utan övervakning.
Jag brukade komma till jobbet på Folha klockan fyra på morgonen. Sen åkte jag till Carandiru klockan åtta och åka därifrån tre på eftermiddagen. Sen åt jag något snabbt och stannade på jobbet till midnatt. Det gjorde jag ungefär tre gånger i veckan. Sophia var väldigt respekterad där, vilket öppnade upp många dörrar. Vi kunde få ackreditering som tillät oss att bara gå rätt in. Vi behövde inte övervakas eller så. Det var mycket frihet.

Annons

"Om man skulle tänka på vad varje person gjort för att hamna där skulle man inte kunna ha en enda ordentlig konversation."

Hur var din relation till internerna? Var de någonsin fientliga?
Nej. Jag kom alltid bra överens med dem. Jag åkte dit med Sophia, som man visste var någon som jobbade på ett projekt för att hjälpa alla i fängelset. Så det faktum att jag var där med henne fick dem att se mig från ett annat perspektiv. Hon hade arbetat på fängelser i många år. Och jag tror nyckeln till att vi klarade oss bra i den miljön – att leva, snacka och ha en bra relation till internerna – var att vi inte dömde någon. Vi är varken poliser, advokater, åklagare eller något sånt. Jag var inte där för att döma någon utan för att försöka få förståelse för själva platsen, människornas lidande och se vad som försiggick där. Om man slutar döma andra blir allting enklare. Om man skulle tänka på vad varje person gjort för att hamna där skulle man inte kunna ha en enda ordentlig konversation.

En fotbollsmatch på Carandiru

Minns du någon särskilt jobbig dag när du blev rädd?
En gång var vi där inne och såg början av ett upplopp. De hade haft en fest och ville skicka runt korgar med mat, men vakterna tillät inte det. Då började internerna göra uppror. Alla gick ut på gården där några av ledarna möttes. De bad oss stanna inne och förväntade sig att fängelset skulle bli oroligt. Det blev nästan det, men till slut bestämde sig de för att inte göra någonting.

Annons

Om någonting hade hänt, tror du att du hade skyddats eller inte?
Vi hade varit helt skyddade eftersom allt vi gjorde hade vi kommit överens om i förväg med fångarna och ledningen. Så jag var aldrig rädd när jag var var där. Aldrig.

Vad menar du med "ledningen"?
Personalen. Vi hade en deal med personalen och med ledarna bland internerna också. Jag kände mig väldig trygg där. Allting var liksom rakt på sak. Inget skitsnack. Jag lärde mig mycket där inne. Jag har aldrig berättat det här förut, men en av de viktigaste saker jag någonsin lärt mig var där med Mr. Valdemar. Han jobbade för fängelset och vi blev ganska bra vän med honom när vi jobbade man de transexuella internerna. Vi organiserade till och med en modeshow där, vilket var fantastiskt. Sen fick jag reda på att det var en transexuell person där som opererat sig, vilket blev en jättestor hemlighet.

Paviljong 5

Va?
Hon hade opererat sig i Marocko och sen aldrig uppdaterat sina dokument från när hon identifierade sig som man. Så hon greps med sina gamla dokument och blev förd till ett fängelse för män, och det var aldrig någon som kollade om hon opererat sig. Jag tyckte det var intressant och ville täcka den storyn. Jag började med att intervjua henne och bara snacka med henne. Då blev Mr. Valdemar väldigt arg på mig. Han sa, "Minns du inte vår deal? Hade du sagt till mig att du skulle jobba på den storyn?" Jag svarade att det inte varit del av vår deal. Då frågade han mig varför jag hade börjat jobba med det utan att komma till honom först. Han skällde på mig i evigheter och förklarade för mig att i fängelset kan man inte bara göra en deal med någon och sen göra något helt annat. Man måste göra som man sagt att man ska göra. Om jag ville skriva om henne var jag tvungen att snacka med honom först i stället för att göra som jag gjorde.

Annons

Carandiru demoleras

Jag bestämde mig för att ge upp den idén. Jag skulle kunna ha gått vidare med det, men då skulle jag aldrig ha kunnat komma tillbaka till fängelset. Och det var precis i början av min tid där också. Det var mest på grund av att jag inte ville förstöra min relation med Mr. Valdemar som jag släppte den storyn, vilket slutade med att jag fick en hel bok i stället, utan den specifika storyn. Det var en rätt tuff läxa jag lärde mig. [Brasilianska journalisten] Caco Barcellos sa en gång till mig: "Om jag planerar att täcka något som kommer förstöra en persons liv, då kommer jag säga till hen att, 'Det här kommer förstöra ditt liv.' Även om du sen gör som planerat kommer den personen respektera en eftersom man var ärlig." Jag ser att det är många journalister som bara hittar på skit, som säger en sak men gör något annat. Jag lärde mig mycket när det kommer till det.

Sjukavdelningen på Carandiru

Vad fick du för relation till ledarna av PCC [ökänt brasilianskt fängelsegäng]?
När vi började med vårt arbete där hade PCC faktiskt inte så mycket makt. Efter ett tag kom de in och så fick vi börja förhandla igen. Eftersom vi kom dit före dem hade de hört talas om oss och visste att vi var okej, men det var rätt nervöst att behöva handskas med dem. Det var några månader då vi inte kunde jobba medan vi väntade på att få deras stöd. Men efter det blev allt ännu mer avslappnat än det var tidigare. Det var en intressant situation. Vi hade redan fått deras stöd då, och en dag därefter fotade jag i paviljong 8 – men sen var det en av killarna som inte lät mig fota på en av våningarna. När det var dags för mig att gå hem frågade han som styrde och ställde om allting hade gått bra, och jag nämnde att det var en kille som inte lät mig fota i ett område, men att det inte var en stor grej. Han ballade ur och bad någon att hämta killen i fråga, skrek på honom framför mig och sa till killen att han skulle bli min assistent. "Nu får du hjälpa honom. Allt han säger ska du göra," sa ledaren till killen. Senare blev jag och den killen vänner. [skrattar]

Annons

Bilderna på fängelsecellerna är ganska chockerande. För många män, kläder, plastpåsar och knappt några sängar och utrymme.
De var förmodligen tillfälliga celler. I de bodde man inte så länge. När någon hamnade i en vanlig cell fick man en liten madrass. Men den tillfälliga cellen var riktigt hemsk alltså. De var läskiga. Men de är inte lika läskiga som de polisstationer jag varit på några gånger. Vid ett tillfälle jobbade jag på en artikel om överfulla fängelser i staten Espírito Santo, och då besökte jag det mest chockerande fängelse jag någonsin sett i hela mitt liv. Carandiru kom inte ens i närheten av det här. Internerna fick ligga i lager på varandra när de skulle sova.

En tillfällig cell på Carandiru

Okej. Jag tänkte på en specifik bild med en tv och en antenn gjord av en läskflaska.
Det var definitivt en tillfällig cell.

Du nämnde lukten. Finns det en viss lukt som påminner dig om Carandiru?
Ja. Det var för många män på ett för litet utrymme. Det var dock väldigt förvånande hur rent det var. De tog alltid stolthet i hur rent de höll det. Tänk dig 8000 män som bor tillsammans. Jag minns även att det var en slags ånga i luften – en ånga som man märkte av så fort man var på en plats med mycket folk. Den speciella lukten av rengöringsmedlet de använde och maten. När maten kom var den rutten, så de var alltid tvungna att skära bort de dåliga delarna innan de kunde laga den. De fick rutten mat. Interner har såklart inget att säga till om. Så all mat som annars skulle kastas skickades till dem. De sköljde allt och lagade allting tillsammans, och kunde krydda maten med saker deras familjer tagit med, som de också använde för att byta till sig saker där inne.

Annons

Minns du vilken utrustning du hade på den tiden?
Jag hade en Nikon F4 och Fujifilm 800 ASA.

"Postkontoret i Carandiru"

Det är en bild på en man som skriver brev på en skrivmaskin. Vem var det?
Han tog hand om alla brev; han var i princip brevbäraren. Han tog emot breven och levererade dem till alla i fängelset.

Satt han själv i fängelset?
Han var en intern som bara hade som uppdrag att distribuera breven där.

Fick transpersonerna vara i separata celler? Hur var din relation med dem?
De sågs på som avskum. Ingen brydde sig om dem. Den första gången de behandlades väl var när de organiserade en modeshow. Då fick de stående ovationer.

Scrolla ner för fler foton av João Wainer