Skillnaden mellan skolan i Eritrea och skolan i Europa
Yonas (mitten) vinner ett pris på skola i Eritrea. Foto: med tillstånd av Yonas Gebrehiwet

FYI.

This story is over 5 years old.

Nya Grannar

Skillnaden mellan skolan i Eritrea och skolan i Europa

Efter flytten till Schweiz tog det ett tag innan jag kunde se skillnad på folk. I början såg alla med ljus hy likadana ut för mig.

Den här artikeln är en del av vår serie Nya Grannar i vilken unga flyktingar från Europa är gästredaktörer på VICE.com. Läs vår introduktion här.

–––

Yonas är 20 år och kommer ursprungligen från Eritrea. För närvarande bor han i Rheineck i Schweiz.

Om man föds i ett land där man inte riktigt har en chans att få ett bra liv utan en universitetsutbildning blir man tvungen att anstränga sig i skolan. Därför var jag väldigt ambitiös i skolan i mitt hemland Eritrea. Min föräldrar brukade säga: "Du måste lära dig saker annars kommer det aldrig bli något av dig!" Det satte press på mig vilket resulterade i att jag pluggade flitigt i alla ämnen. När jag flyttade till Schweiz för fem år sen, vid 15 års ålder, visade det sig att det här blev till väldigt stor nytta för mig. Det enda jag var tvungen att lära mig från grunden var språket och kulturen.

Annons

Jag var ett nervvrak under min första skoldag i Rheineck. Jag var visste att allt den dagen skulle kännas helt nytt för mig. Till exempel tog det ett tag innan jag kunde se skillnad på folk. I början såg alla med ljus hy likadana ut för mig, särskilt med tanke på att jag träffade så många nya varje dag.

Jag var också förvånad över hur små klasserna var med bara 15 elever i varje. I Eritrea var jag i en klass med över 60 elever. Det gjorde att vi exempelvis inte kunde få utskrifter, eftersom skolan inte hade råd med det, så vi var tvungna att skriva ner allt som de skrev på svarta tavlan för hand. I Schweiz fick jag även mer egentid med min lärare och med färre studenter var klimatet i klassrummet mycket lugnare.

Hemma i Eritrea gick jag i skolan halva dagar, fem dagar i veckan. Jag hade hela eftermiddagen fri att göra färdigt mina läxor på. Under den halvdagen i skolan lärde vi oss bara teoretiska ämnen. Vi hade knappt någon idrott, ännu mindre hemkunskap och slöjd.

Ett nyare foto på Yonas av Ladina Bischof.

Det kan vara svårt att ta sig till skolan för många barn i Afrika. För vissa elever i Eritrea kan det ta en till två timmar att ta sig till skolan med bil eller till fots. Jag hade tur som bodde fem minuter från skolan. I Schweiz är det inga problem att ta sig till skolan. När elever bor långt bort tar de bara en buss eller cyklar dit. Min promenad till skolan tog exakt dubbelt så lång tid i Schweiz som i Eritrea.

Redan från första skoldagen i Schweiz var jag tvungen att bemöta stereotyper om Afrika. De flesta antog att jag inte bodde i ett riktigt hus i Eritrea. Till och med efter att jag visat dem bilder på min hemstad kunde de fråga: "Finns det riktiga hus i Afrika?" Det var tröttsamt att behöva förklara samma sak om och om igen.

Annons

Det var inte jättelätt att skaffa kompisar heller. Jag var duktig i skolan, vilket gjorde de andra lite avundsjuka, och det fanns en viss konkurrens där. När jag bara hade gått i skolan i sex månader gav vår mattelärare oss en uppgift och jag var den enda som kunde lösa den. Eleven som var bäst på matte hatade mig för det och försökte gadda ihop sig med de andra och vända dem mot mig.

Den största skräcken låg i att försöka skilja på högtyska och schweizertyska. Jag kände mig värdelös i flera månader. Jag trodde inte jag hade lärt mig någonting eftersom jag inte förstod ett ord av vad folk sa i sociala sammanhang.

Att lära mig språket var också svårt. Den största skräcken låg i att försöka skilja på högtyska och schweizertyska. Det känns knäppt nu men det tog sex månader för mig att fatta att folk pratade med schweiziska dialekter utanför skolan (där vi uppmanades prata högtyska). Jag kände mig värdelös i flera månader. Jag trodde inte jag hade lärt mig någonting eftersom jag inte förstod ett ord av vad folk sa i sociala sammanhang. Det var så frustrerande; det fanns inget jag ville mer än att bemästra språket så fort som möjligt.

Jag hade även stunder när mina klasskompisar snackade på bruten och långsam tyska med mig med flit, eftersom de trodde att det skulle hjälpa mig förstå. Men de hjälpte mig inte att lära mig språket – jag var tvungen att säga till dem rakt ut att de var tvungna att prata normalt med mig om de ville att jag skulle lära mig alls.

Nu har det gått fem år sen jag först kom till Schweiz. Nuförtiden strävar jag efter att uppmärksamma eritreanska flyktingars situation i Schweiz. Och utöver att skriva artiklar och bli intervjuad jobbar jag som textilingenjör på ett företag som ligger ett par kilometer från där jag gick i skolan. Men resvägen till jobbet tar ändå mindre än tio minuter med tåg.

Skriv under UNHCR:s namninsamling som uppmanar regeringar att se till att människor på flykt får en säker framtid här.

Klicka här om du vill stötta Schweizerische Flüchtlingshilfe, en välgörenhetsorganisation som hjälper flyktingar i Schweiz.