Annons
festligt

En helkväll i Kiruna

Sökandet efter värme i en kall, kall stad, på Royal Diner.

av Theo Hagman Rogowski
2017 04 10, 10:59pm

Efter tre års kritisk partyanalys har min kollega Clive Martin kommit fram till att man kan lära sig mer om ett samhälle genom att studera hur folk festar än med någon annan metod. "Att gå på klubb är primitivt, det är sexuellt, det är politiskt – det är människan inställd på att slåss eller knulla och är därför ett mycket effektivt sätt att utröna vad vi handlar om. Det är mänskligheten i det vilda. Det är förmodligen anledningen till att Freud drog så mycket ladd."

Clives idé låter ganska rimlig... eller? Kanske mer som ett försök att rättfärdiga tre års arbetsrelaterade bakfyllor. I sann vetenskaplig anda bestämde jag mig därför för att pröva teorin och se om festande verkligen kan ge oss antropologiska insikter om oss själva. Förutsättningarna i Sverige tycks optimala – omåttligt supande är ett fundament i svensk social kultur.

Eftersom jag är ny på området kändes det självklart att åka till en isolerad plats i ett område så typiskt svenskt att till och med folk som flyttat dit från andra delar av landet upplever fullkomlig alienation: Kiruna.

Här arrangerade Royal Diner den enda nattklubben en fredagskväll i slutet på mars. Utifrån vimmelbilderna såg jag framför mig hur jag skulle hamna i en tyst kukmätartävling på toaletten med någon övervintrad fjälljägare – vilket förvisso hade passat mig bra. Jag har alltid haft talang för individuella tävlingsmoment och höjer mig under press. "Kom hit i morgon i stället, då är det fullt här. Ingen går ut på fredagar längre," sa en av klubbarrangörerna i telefon och skyllde på stadsomvandlingen.


Relaterat: En helkväll på betydligt varmare breddgrader – Ibiza:


En uppgiven pr-person väcker samma obehag som alkoholiserade småbarnsföräldrar och samtalet med Royal orsakade svår nervositet och paranoida fördomar som plågade mig innan klubbkvällen: I den avskilda glesbygden förutsätter överlevnad att ingen är anonym. En suspekt främling hotar hela orten och kan väcka en typ av xenofobisk ondska som inte setts i storstadskommuner sedan Stockholms blodbad. Jag hoppades att ingen skulle misstänka mig om jag bara satt i ett hörn och frenetiskt knappade på min telefon; bara ytterligare en nörd från gruvan som gör sitt bästa för att inte verka eljest.

Men inne på Royal sköljde ett helande rött skimmer över mig, ackompanjerat av en dansremix på en Madonnalåt som jag inte hört på radio sedan 00-talet och inte ens minns titeln på. Jag förstod direkt att det här var en fristad för alla som ville vara sig själva för en stund – full inkludering, ingen är konstig, alla är bäst.

Det var inte bara musiken som skvallrade om drömmar från en svunnen tid. Väggarna var klädda med diverse amerikanska retromotiv – uppmaningar om att akta sig för lösa kvinnor som sprider syfilis och att lägga sin röst på en renrakad man. Utöver skepparkransen och den långa blicken in i framtiden hade den här mannen inga politiska ambitioner.

Den blygsamme DJ Christoffer dirigerade dansgolvet med minimalistiskt kroppsspråk. Redan innan klockan ett såg han ut att hålla på att somna över mixern. Antagligen hade han tagit hand om barn hela dagen och råkat somna under nattning. Han var typen av dj som sedan länge lagt ner fist pumps och skutt för att meditera över låtvalen och kolla sin mejl. Musiken i centrum!

Dansgolvet hade utrustats med ett kinky tillbehör som skulle kunna finnas på en lekplats i ett red-light district: Någon slags variant av en bur som ingen ville förknippas med och en metallpåle några tjejer behandlade med samma vördnad som en midsommarstång. Ett minst sagt progressivt grepp, ringdans kring strippstång är en logisk utveckling av en tradition vissa betraktar som en fruktbarhetsrit.

På tal om red-light district: Royal har sitt eget. Det är svårt att tänka sig att försäljning av något eller någon pågick här. I huvudsak satt dansskygga män i korridoren, som i en stor kläckningsmaskin och lät sig värpas av det röda ljuset medan de stillsamt smakade på alkoholhaltig dryck. Jag såg aldrig dem kläckas men hoppas att de kom ut pånyttfödda, med nya ambitioner, för att aldrig sitta i den där skumma delen av klubben igen.

En snabb undersökning visade att åldersspannet sträckte sig från 18 år och noll dagar till den här bartendern. Barpersonal med lika lång livserfarenhet skulle ha svårt att hitta ett gig på Östermalm i Stockholm, men inte på Royal. Här behöver man inte vara ung och slick för att hälla upp bärs och blanda screwdrivers.

Trots att han blir både mjukt framföst och kamratligt indragen kan inget övertyga en äkta skeptiker att någonting är så kul som det påstås.

Förrän han inser att han redan är jävligt full och att allt är lugnt för snuten är här och Bernard Shaw var en jävla sopa och hej och hå å' en flaska med rom!

Det krävs en viss typ av självsäkerhet för att glida in på klubben i mjukiskläder och badmössa och slänga sig med könsglosor på amerikanskt teckenspråk. Hans storhet tycktes avskräckande, för han satt för sig själv, söp och utstrålade bekvämlighet som bara kommer med övertygelse, ålder eller Tramadol. Ensamheten verkade inte besvära honom. Han var nöjd med de små sakerna i livet, som att lyckas köra en ölflaska genom vagina-tecknet.

Ibland har du bara gett dig fan på att dansa tryckare och hångla. Då spelar det ingen roll om resten av dansgolvet försöker tackla tarmarna ur varandra till Katy Perry, eller att du står i ett utrymme så hårt utsatt för rök och strobbar att det liknar en midnattsräd av Nationella insatsstyrkan, eller att dina myndiga barn vinglar fram och ber dig om 500 spänn för att "sova över hos en kompis".

I toalettkön anklagade en av de här damerna min kollega för ogrundad rasism mot norrmän. En annan gjorde en ansats att visa brösten men misslyckades. Turismen i Kiruna växer år för år och utifrån mina erfarenheter är det enbart positivt för stadens nattliv. Turisterna som super ner sig och gör bort sig är vitala i ett litet brukssamhälle, 35 mil från närmaste tätort, där återhämtningstiden från sociala missöden kan vara lång.

Har man en dragning till uniformer kan det kännas dystert att bo på en liten ort. I synnerhet sedan den allmänna värnplikten sattes i vila och patrullerande polis blivit sällsynt. Poliser kommer inte ens alltid till brottsplatser längre, så för den som är riktigt sugen hjälper det inte att göra inbrott eller att vifta med en farlig kniv i en folkmassa. Då gäller det att ta sig till ställen där man vet att de dyker upp, som den här tjejen gjorde. Hon var helt ointresserad av allt annat på stället än den distraherade konstapeln. Man tar vad man får.

I sin anspråkslöshet och varierande publik är Royal Diner som klubb betraktat ett bra alternativ – tillika det enda stället som tar emot Kirunabor som inte redan supit bort synen en timme efter midnatt. Det kanske inte verkar så kungligt där en fredagsnatt som namnet antyder – om man inte är helt såld på spelautomater, fylle-blackjack och tio år gammal dansmusik – men kraven på "kul" förändras drastiskt så snart man passerar polcirkeln.

Theo Hagman Rogowski finns på Twitter.

Tagged:
Party
Features
sverige
fest
Kiruna
kul
nöje
åsikt
resa
underhållning
VICE Sverige
helkväll
royal diner