Fotografier från livet som hbtq-person i Japan

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE UK.

Japan är känt för sin politiska och sociala konservatism. Familjen – i den traditionella bemärkelsen – kommer först, och till och med landets regerande liberaldemokratiska parti är inte ens särskilt liberala; de ställer sig hårt emot samkönade äktenskap. Den här typen av fördomar innebär att om man är hbtq-person i Japan kommer det med en hel del svårigheter – kanske inte den öppna homofobi som finns i andra delar av världen, men en känsla av utanförskap för homosexuella och transsexuella människor – det som enligt det japanska ordspråket lyder "pålen som sticker ut blir nedhamrad".

I en ny fotobok, Edges of the Rainbow: LGBTQ Japan, utforskar fransk-amerikanska fotografen Michel Delsol och hans fru, japan-amerikanska författaren Haruku Shinozaki, de olika nyanserna av hbtqi-personers liv i Japan. Boken följer nio människor – vilket inkluderar en präst, ett popband bestående av gaykillar som heter Apotheke samt transsexuella popfenomenet Ai Haruna, såväl som ett center som kallas Akta som jobbar med att sprida information om hiv och aids – och paret visar genom fotografier hur hbtq-kulturen börjar komma ut ur skuggorna i Japan.

Jag pratade med Michel och Haruku för att ta reda på vilka insikter de fick om den förändrade hbtq-kulturen i Japan medan de gjorde boken.

VICE: Till att börja med, vad var det som drog dig till det här projektet som fotograf, Michel?
Michel: Två av mina intresseområden sammanföll: Jag är en porträttfotograf, men jag har alltid varit intresserad av medborgerliga rättigheter och är väldigt intresserad av Japan. Jag har varit där åtminstone 15 gånger och fotograferat popstjärnor och skådespelare, även kabuki [japansk teaterform]. Så när vi blev frågade om vi ville göra det här kändes det som ett perfekt uppdrag.

Det är ett väldigt brett spann på foto-objekt som sträcker sig över hela hbtqi-spektrumet. Hur fick ni tag på alla?
Michel: Utan att gå in alltför djupt på det, vi ville ha ett spann av manliga par, kvinnliga par, människor som är intersex, människor som antingen lever celibat eller i par, en blandning av åldrar och olika arbetarklassbakgrunder, från folk med kontorsjobb och konstnärer till människor från religiösa samfund. Haruku hade många vänner så vi började med att prata med dem. Vi gjorde research på Google, och sen när vi väl var i Japan ledde en person oss till en annan. Många var aktivister och kände varandra. Deras hbtq-community är inte så stort, men det håller på att bli större och större.
Haruku: Vissa hbtq-personer sa till oss att intersex egentligen inte är hbtq, men vi ville ha med Tatsuki [en intersex-person i boken] eftersom han sa att från sekunden han föddes tänkte han alltid på vem han var, i relation till sitt kön. Michel och jag gillar inte att kategorisera folk för personerna de är, och jag tycker att den här bokens charm ligger i att människorna i den definieras av hur rika deras liv är.

Samkönade äktenskap är inte lagliga i Japan ännu. Hur pass accepterat är det med registrerade partnerskap?
Haruku: Det är inte [accepterat] nationellt. Det tillåts bara i ett par distrikt – och distrikten är mindre än städer. Till exempel i Tokyo var Shibuya och Setagaya först [2015] att erbjuda certifikat. Nästa år bör det vara möjligt att ingå i partnerskap över hela Hokkaido, vilket är Japans nordligaste ö [och prefektur]. Japan är väldigt konservativt, så det är inte så många som egentligen kampanjar för äktenskapsrättigheter än. Om man är i ett samkönat förhållande är det inte möjligt att gifta sig och svårt att skaffa barn, det känns som de är tre eller fyra steg ifrån sådan lagstiftning. Men om en partner är transsexuell kan man officiellt gifta sig, även om förhållande var samkönat från början.

Om man är trans, är det möjligt att få sitt kön juridiskt ändrat?
Haruku: Ja. I det japanska systemet får man ett register när man föds, en personlig historia, som ett brev från staden. Nu är det lagligt för myndigheter att acceptera att transsexuella ändrar det personliga id-registret om man gör operationen [könskorrigering].

Det verkar som att transpersoner är ganska accepterade i det japanska samhället, med tanke på att du fotograferade en transsexuell kändis, Ai Haruna?
Michel: Det är på väg att bli det, ja. Folk vet mycket om hennes privatliv – en 90 minuter lång dokumentär om hennes liv visades på bästa sändningstid på tv. Den dagen gick vi och "shoppade" med Ai Haruna i Harajuku, ett [område] som är populärt bland tonåringar i Tokyo, och inom fem minuter var hon omringad av fans som flockade kring henne, framför allt tonåringar. Jag tror att det faktum att hon varit med på andra tv- och radioprogram har utbildat folk och gett mer förståelse för mångfald.

Som ett exempel, mamman till ett av fotoobjekten i boken kunde bättre förstå sig på sin dotters sexuella läggning efter att ha tittat på Ai-sans program och lyssnat på andra föräldrar till homosexuella barn prata om sina liv. Hon sa att det fick henne att känna sig mindre isolerad. Även Fuyumi och Makoto [som också är med i boken – Fuyumi identifierar sig som queer och Makoto är trans] var med en gång i hennes söndagsprogram, och dagen därpå blev Makoto – som hade varit privat på sitt jobb – frågad om det var han de hade sett på tv dagen innan. Han svarade "ja" och hans kollegor behandlade inte honom annorlunda efter det.

Vilka är det generellt som är emot hbtq-personers rättigheter i Japan?
Michel: Traditionellt sett har det funnits samkönad kärlek i religiösa ordrar och samurai-ordrar, så det här har funnits i japansk kultur under en lång tid. I dag är det generell konservatism som sätter stopp. Det är inte som i västerländska kulturer där det finns stark judeo-kristen moralitet; det är mer ett socialt [problem]. Det handlar om att bryta enformigheten.

Det finns dock trygga platser. Ni fotograferade ett område i Shinjuku – är det gaydistriktet?
Ja, nattlivet för hbtq-personer är koncentrerat i området Ni-chōme i Shinjuku. Det sägs att det är den största koncentreringen av uteställen för hbtq-personer i hela världen. Det finns såklart ett par enskilda barer i andra distrikt – ett café i Shibuya till exempel – men inte ett enskilt område på det sättet. I [Ni-chōme] är det ungefär 90 procent gaybarer för män och färre barer för lesbiska. Den kvinnliga klubbägaren som vi fotograferade, Chiga, var den första att öppna en lesbisk bar i distriktet, vilket chockerade alla. Det är inte en jättestor scen för det.

Vad är det mest pressande saker som aktivisterna ni mötte kämpar för?
Haruku: Maika Muroi, en medlem i kommittén för Tokyo Rainbow Pride, anser att deras prioritet är att sätta upp informationsnätverk i skolsystemet och att legalisera samkönade äktenskap. Den ideella organisationen Akta jobbar med en utbildningskampanj i skolor om hiv och aids genom drama och musikaliska framträdanden.

Michel: Nori, managern och producent för [gaybandet] Apotheke, är inte intresserad av äktenskap eller av de flesta/alla borgerliga konventioner. Apothekes sånger är, enligt honom själv, som "en trojansk häst" i samhället, som ifrågasätter standardiseringen av kön och sexualitet och även den nuvarande politiska strukturen. Dem som vi gjorde profiler på hade olika livsstilar och kom från traditionella aspirationer om äktenskap och rörde sig uppåt mot mer radikal subversion. Men de delar alla tron och vetskapen att sexualitet och självidentifiering är politiska ämnen som är förknippade med klass, historia, ekologi, världsfred och krig. Alla är olika på grund av ålder, karaktär, slumpmässigheten i varje individuellt liv.

'Edges of the Rainbow' hittar du på Amazon.

Amelia Abraham finns på Twitter.