Jag besökte Skandinaviens första mukbang-restaurang

Den här artikeln publicerades ursprungligen på MUNCHIES. 

Jag har inte ett skit att säga, tänkte jag efter tio minuter. Vad fan höll jag på med? Jag pratade inte ens med någon. Jag satt för mig själv i ett hörn på en liten restaurang i Stockholm, pratade med en tyst publik jag inte kunde se och visade upp sex olika sorters dumplings jag åt med sås av plommon och ingefära. Det var något parafiliskt över det. Jag var en exhibitionist som uppträdde för en okänd mängd avancerade pervon.

Jag var på en mukbang-restaurang i Stockholm där jag hade placerats framför en kamera-och-mikrofon-utrustad surfplatta. "Mukbang" är en kombination av de koreanska orden för "äta" och "sända" och populariserades i Sydkorea under 2010-talet. Det är ätarunderhållning; folk som livesänder sina måltider. Vem som helst kan bli mukbang Broadcast Jockey (BJ) med en kamera, en internetuppkoppling och en mun.

Tanken på att livestreama min lunch tilltalade inte mig. I hela min introverta, lutherska svenskhet föredrar jag att äta i tyst anonymitet, utan att visa eller förklara för någon vad jag håller på med. Hur skulle det här experimentet överhuvudtaget kunna fungera med den skandinaviska mentaliteten?

Mukbangs appellation har diskuterats på bred front. Enligt en teori är det resultatet av urban isolering i kombination med ett ökat intresse för gastronomi. Ensamma människor finner tröst i att titta på andra ensamma människor som trycker i sig en jävla massa käk. Vilket kanske inte är så konstigt. Att äta tillsammans har bevisligen både mentala och fysiska hälsofördelar. Det är ett naturligt tillfälle att koppla av och stärka relationer.

På de grunderna har mukbang potentiellt möjlighet att slå igenom i Norden. Vår höga andel ensamhushåll är en grogrund för ensamhet och vi hatar att umgås med människor vi inte känner.

Svenska dumplingkedjan Beijing8 säger sig vara den första restaurangen i världen att ha fasta mukbangstaioner. Vid ett fåtal bord i deras lokaler i Göteborg, Stockholm och Helsingfors har surfplattor installerats som låter besökarna livesända sig själva på deras privata Facebook-konton. Enligt Magnus Leydner, vd på Beijing8, hade omkring 20 personer 'mukbangat' de första tre dagarna i Göteborg och Stockholm.

Jag kom in på Bejing8 vid lunchtid och jagade bort två medelålders män som ockuperade de rosa stolarna och bordet som var mukbangstationen och stod ut mot bakgrund av betongväggarna och resten av det ljusa trämöbelemanget. På grund av en specifik begränsning i sändningsapplikationen var jag tvungen att överge surfplattan på väggen till fördel för en smartphone. Jag kände inte att jag hade mycket talang för BJ:ande, men jag försökte minnas vad jag hade lärt mig av att titta på mukbang på internet: Ät högljutt och gör uppskattande ljud. Glöm inte att sörpla, rapa, smaska och babbla.

Strukturen på mukbang är enkel. BJ:n visar upp all mat och äter den långsamt medan hen pratar om helt personliga saker. Vissa entusiaster hävdar att en mukbang måste innehålla ett jävelberg med mat. I ett fåfängt försök att tillfredsställa eventuell publik med den typen av passiv matfetisch beställde jag en dubbel lunch med 24 dumplings av varierande sort, tillsammans med ris, nudlar och vitkål.

För mig har smak alltid varit sekundärt till mängden mat, så jag var säker på att jag skulle kunna tömma hela korgen med dumplings jag hade fått och bli alla ensamma, hungriga svenskars storslagna förkämpe.

Relaterat: Munchies undersökte mukbang på plats i Seoul, Sydkorea:

När jag väl var live brände jag snabbt igenom allt jag hade förberett att säga, utan att prata mycket om maten eller notera hur den smakade. Jag glömde de kritiska munljuden och ingenting gjordes i maklig takt. Sen hände det. Jag tappade min aptit. Jag hade ingen. Det blev en existentiell kamp. Efteråt mindes jag nästan ingenting – jag misstänker att det var mycket upprepningar och rent osammanhängande rövarspråk – men jag var glad att vara offline.

Näst på tur var Hedvig Ahlgren och hennes tyske polare Jonas Hermann, båda 26 år och studerande vid Kungliga tekniska högskolan. De hade heller aldrig gjort det här tidigare och var nya till mukbangfenomenet. Det är antagligen därför de var så muntra. "Jag trodde det skulle vara konstigare, att det skulle kännas mer obekvämt att prata med mig själv framför en skärm," sa Hedvig. "Jag känner mig ansvarig att underhålla. Nu har jag Jonas med mig men jag kan tänka mig om jag gjorde det själv, då hade jag varit mer underhållande än ett vanligt lunchsällskap."

Jag hade uppenbarligen missförstått något om mukbang. "Vi underhåller oss själva också och det gillar jag," sa Jonas. "Du känner faktiskt människorna som kommenterar så det känns mer socialt än man förväntar sig. Jag tror att det skulle vara stelare att sända för människor som jag inte kände. Allvarligt talat tror jag att Sverige är ett svårt land att implementera det här i. Jag vill inte säga något fel, jag älskar Sverige, men jag tror att svenskar kanske är lite mer introverta av naturen än [människor i] andra samhällen. Å andra sidan är Sverige väldigt progressivt och framåt, så kanske inte."

Ja! Exakt så. Att bara glo på baksidan av en telefon gjorde att jag inte kunde se kommentarerna. Dessutom är jag för svensk. Jag är knappt med på stående ovationer i tron om att jag kommer vara oansenlig och gömd i min bekvämlighetszon om jag håller mig sittande. Resultatet av att växa upp i en kultur som har svårt att förstå obekanta sociala beteenden och är kraftigt influerad av jantelagen.

Förlåt mukbang, det mig det är fel på, inte dig. Du är saltet i såret på vår skandinaviska dåliga stämning, men kanske är det egentligen att livestreama våra middagar det vi behöver för att komma ut ur skalet. Kanske det bara krävs en ärlig dos sprit, detta universalmedel mot oönskad självmedvetenhet, för att vi ska våga hänge oss åt erotiskt smaskande och obscent frosseri.

Ge mig en flaska akvavit och ett tråg Janssons frestelse så kan ni få nordisk mukbang på en helt ny nivå.

Theo Hagman Rogowski finns på Twitter.