Hur det är att vara ung och gå med i Jehovas vittnen

Av Sophia* berättat för Hanniel Larsson. Illustrationer av Mikaela Saletti

Som Jehovas vittne känner jag mig såklart oerhört besviken på Rysslands beslut att förbjuda vår religion. Samtidigt känner jag mig lugn. Beslutet är inte helt oväntat eftersom Jesus säger att vi ska vara på vår vakt mot människorna. Det står i Bibeln att "de ska överlämna [oss] åt lokala domstolar." Och det är precis vad som händer just nu.

I dag sätter man människor i fängelse för att de begår brott och dödar. Samtidigt sätter man Jehovas vittnen i fängelse för att vi gör motsatsen. Vi vägrar vapen och vi vägrar ta andra människors liv. Ändå är det vi som blir stämplade som extremister. Det är befängt. Att förbjuda en organisation som enligt mig bara är fredssökande, och att kalla oss extrema, är ju extremt i sig. Det är kränkande.

Jag växte upp i Malmö. Jag visste ganska mycket om Jehovas vittnen innan jag gick med, eftersom min pappa är ett vittne. Innan han träffade min mamma vände han sig till Bibeln för att finna svar. Mina föräldrar skilde sig när jag var fyra, så jag minns inte mycket från när de var tillsammans, men jag kommer ihåg att pappa brukade prata om Gud. När jag var liten firade vi påsk och jul som de flesta andra.

Efter skilsmässan bodde jag hos mamma på heltid. Det var inte förrän jag var runt elva som jag blev övertygad om att Gud finns. När jag började sjuan började jag studera Bibeln. Mamma tyckte inte om det och försökte begränsa mig. Hon ville inte att jag skulle bli ett vittne, så jag läste i smyg.

När jag började gymnasiet kom jag in i en helt ny värld. Jag var helt oförberedd på andra ungdomar som festade, rökte och drack. Det existerade inte i min värld. Jag hängde med och stängde av det jag kände innerst inne. Under hela min gymnasietid var det som att jag la ett lock på mitt samvete och det jag kände för min tro. Den fanns alltid kvar i hjärtat, men mitt fokus låg på annat – jag levde precis som en "vanlig tonåring".

Efter studenten kändes livet tomt. Jag saknade något. Jag kände att det bara var min tro på Gud och Bibeln som gjorde mig lycklig på riktigt. Jag började så smått studera Bibeln igen. Samtidigt var jag i ett förhållande med en som inte var troende alls, så det skar sig. Det var självklart en jobbig period och början på en lång process när jag började söka efter svar. Jag ifrågasatte hur jag skulle kunna leva enligt de gudomliga principerna i Bibeln och samtidigt leva det liv jag levde.

För mig har det alltid varit solklart att vi är skapade [av Gud]. Du behöver bara titta ut! Alla byggnader till exempel, de är fantastiska konstruktioner. Vi har gjort dem. Men om vi kan bygga så fantastiska hus, vem har då skapat oss som skapat husen? För mig har det alltid varit en slående tanke. Jag fastnade för logiken Bibeln erbjuder, som de flesta andra religioner inte kan. Jehovas är inte flummiga, de visade mig att man kan få alla svar genom att studera Bibeln.

Jag är 21. Det var en omställning att bli ett vittne. Jag suttit ner med mina nära vänner och förklarat. De flesta visste redan om att jag var på väg åt det hållet. En del ifrågasatte mig. Men för mig var det solklart: Bibeln är den skrift som har svar på frågor. Vi är fortfarande kompisar, men vi delar inte samma värderingar längre. Det är svårt ibland att umgås när man tycker så olika. Att vara ett vittne är ju en livsstil. Jag ville inte göra samma saker som vi brukade göra innan, det livet tillhörde inte mig längre, så det blev ganska naturligt att vi gled isär.  Mitt gamla liv och att festa på det sättet som jag en gång gjorde var inte intressant för mig längre. Vi kan också dansa och festa, men det är på ett annat sätt. Jag dricker fortfarande eftersom det inte är fel att dricka. Många i Bibeln dricker, men i måttliga mängder och inte i berusningssyfte.

Mina vänner vet att jag inte firar jul, påsk eller födelsedagar. De flesta har vant sig vid att jag inte längre grattar dem på födelsedagar och att jag inte förväntar mig något när jag fyller år. Om det ändå är någon som vill ge mig en present ser jag ju inte på det som om jag fått en påse bajs. Av respekt för den som gett mig gåvan tackar jag och förklarar senare så taktfullt jag kan vad mitt ställningstagande innebär och att jag älskar presenter vilken annan dag som helst.

Bibeln handlar inte bara om regler, det finns en anledning till att vi inte firar födelsedagar. Det behövs inte en specifik dag för att fira någon jag tycker om, det gör jag när jag vill och när det kommer från hjärtat. Jag vill fira mina vänner för att jag vill, inte för att jag måste. Vi kan äta tårta på andra dagar eller så kommer jag och överraskar med en present när som helst. Det är faktiskt mycket roligare så än att ha alla dessa fasta dagar med alla måsten som följer med.

Relaterat: Vårt reportage om moderna exorcismer:

Min mamma tycker att det är fruktansvärt att jag inte skulle ta emot blod, vilket är helt naturligt när man inte förstår varför. Det främsta skälet enligt Bibeln är att blodet är heligt för Gud eftersom det representerar livet, och Gud har skapat allt liv.

Det gör mig naturligtvis väldigt ledsen att folk tror att vi är en sekt, för det stämmer inte överhuvudtaget. Det kan jag personligen intyga eftersom jag levt större delen av mitt liv som icke-religiös och sedan döpt mig som ett vittne.   Vi har inte brutit oss loss från någon annan religiös grupp; alla våra läror bygger på Bibeln och inte på något som någon religiös ledare har skrivit. Vi arbetar hårt för att ha ett positivt inflytande på andra precis som Jesus uppmanade sina efterföljare att göra. Även om vi inte är politiskt aktiva lever vi ett vanligt liv som alla andra. Du kan träffa oss på arbetsplatsen, i skolan, i affären och på gymmet. Vi tycker om människor och är inga enstöringar. Jag är ett vittne och det är utan tvekan det bästa beslut jag har fattat i mitt liv.

*Sophia heter egentligen någonting annat.