Unga berättar vad i livet de ångrar mest

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Danmark.

Alla har gjort saker man ångrar. Inte bara den där gången du köpte de där spännande mockasinerna för att du fick ett plötsligt infall att piffa upp din stil lite – men riktiga saker. Jag pratar om den typ av ånger som du stänger inne – den ånger som håller dig vaken på nätterna och får dig att vilja åka tillbaka i tiden för att ändra saker.

"Ånger är vår moderna tabu," förklar psykoterapeuten och tidigare prästen Ilse Sand. "Det är så mycket press på att man ska vara perfekt och ha allt under kontroll, så det har blivit svårt att erkänna för oss själva när vi har tagit ett beslut som vi ångrar." Vilket är synd, för när vi inte känner ånger förlorar vi chansen att sona för våra misstag – eller att lära oss att inte göra om dem.

Jag bad fyra tappra själar berätta för mig om vad de ångrar mest i livet. För att prata om det kan få det att kännas lite bättre.

Fotografi av Tor Birk Trads.

"Jag ångrar att det har tagit så lång tid för mig att acceptera min kropp som den är. Jag växte upp i Kalifornien, i en miljö där alla var vackra och smala. Min pappa är kock så jag växte upp omgiven av god mat – och jag åt förmodligen alltid lite mer än jag behövde. Det var stunder då jag hatade min kropp, det var aldrig kroppen jag ville ha. Jag kände mig aldrig bekväm i mig själv, jag var inte bekväm med den jag var.

Det påverkade såklart mitt vardagliga liv – om jag inte kunde hitta de rätta kläderna att täcka min kropp med stannade jag hemma i stället för att gå ut. Om jag kände mig tjock en dag ringde jag in och sa att jag var sjuk. Jag hatade tanken av att visa upp min kropp i en baddräkt eller bikini – så jag åkte aldrig till stranden eller poolen. 2012 gjorde jag slut med min pojkvän som var otrogen mot mig och jag bara vältrade mig i självhat när jag plötsligt upptäckte ett träningspass som handlade om att ha kul och ta hand om sig själv. Jag lärde mig på något sätt genom den träningen att vara snällare mot mig själv.

Jag ångrar verkligen att jag har slösat så många år med att vara besatt av att hata min kropp. Vi hade nyligen en tävling på jobbet – du kunde skicka in Instagrambilder och tio av dem skulle hängas på köksväggen. Jag skickade in en nakenbild på mig själv, tagen bakifrån på ett badhus i Malmö. Såna bilder är inte en stor grej för de flesta, men det var en enorm seger för mig. Jag grät när jag skickade in bilden."

"Jag ångrar mitt sista telefonsamtal med min storasyster dagen innan hon tog livet av sig. Jag var för självupptagen för att ta hennes samtal seriöst. Hon hade ett tufft liv och jag gjorde det inte enklare för henne – vi bråkade om allt. Hon ringde mig på en lördag precis före midnatt. Hon bad mig sätta mig ner och lista positiva saker om mig själv. Hon sa hela tiden att jag aldrig fick glömma hur mycket hon älskade mig – men jag var så upptagen med att göra mig i ordning för en fest jag skulle på att jag inte tänkte på varför hon sa så. Jag väntade egentligen bara på att hon skulle lägga på så jag kunde gå.

Hon hade blivit inlagd på en psykiatrisk klinik några gånger tidigare, men de skrev alltid ut henne efter ett tag och jag tog det inte så seriöst. Jag var mest irriterad på att hon alltid gjorde en grej av allting. Jag ångrar att jag inte gjorde mer för att förstå hur dåligt hon mådde, jag tänker på det varje dag. Efter första gången min syster blev inlagd på ett psykiatriskt sjukhus övertalade jag till och med min mamma att inte säga upp sig från sitt jobb. Hon hade planerat att göra det för att flytta in med sin dotter och ta hand om henne.

Den kvällen, sekunden efter jag la på glömde jag helt vårt samtal. Nu spelar jag upp det om och om igen i mitt huvud. Jag vet inte om jag skulle kunna ha gjort något för att rädda henne, men om jag kunde gå tillbaka skulle jag se till att jag sa att jag älskar henne också. Jag skulle lista upp alla saker som var så bra med henne. Det hade kanske gjort skillnad."

"Jag ångrar att jag inte var en bättre pojkvän mot mitt ex. Vi kände varandra i ungefär sju år innan vi började dejta 2012. Det var en stor, seriös form av kärlek – jag var säker på att jag skulle skaffa barn med henne och att vi skulle bli gamla tillsammans.

Jag prioriterade alltid mitt jobb, till den grad att jag inte riktigt avsatte tid i mitt liv för att finnas där för henne. Hon led av en mild depression och kämpade med sina studier men när jag kom hem från jobbet – i stället för att stötta och hjälpa henne hemma för att avlasta henne lite, kände jag att jag förtjänade att ligga och chilla. Vi bråkade om det – vi bråkade om allting. En dag, mitt i en diskussion hemma hos hennes pappa om att jag inte var hemma tillräckligt mycket spårade bråket ur helt av någon anledning och vi bara gjorde slut.

Ett par dagar senare åker jag hem till henne för att hämta mina saker. Vi tog ett snabbt farväl och det var det. Jag antar att vi var båda för stolta för att föreslå att vi bara skulle försöka släppa det senaste bråket. Jag tänker ofta på henne – jag har aldrig brytt mig så mycket om en annan tjej i hela mitt liv. Om jag hade lyssnat på henne kanske vi fortfarande skulle vara tillsammans nu."

"Jag ångrar att jag aldrig studerade utomlands när jag hade chansen. Jag valdes ut till ett program i Australien tillsammans med min förra rumskompis – jag pluggade danska, han pluggade ekonomi. Vi spenderade säkert åtta eller nio månader med att organisera hela resan när han helt plötsligt hoppade av för att studera något annat. Då struntade jag i alltihop för jag orkade inte göra det ensam.

Nu vet jag att det var ett misstag. Jag har aldrig varit bra på att spontant ta mig an nya saker, men den resan hade kunnat lära mig ett och annat om att stå på mina egna ben och fatta mina egna beslut utan att överanalysera dem.

Ibland när jag försöker ta ett stort beslut eller om jag har en diskussion kan jag plötsligt känna att det finns något olöst inom mig. Att det är något som jag borde ha gjort som jag aldrig gjorde. Min gamla rumskompis åkte nyligen utomlands i sex månader som en del av hans nya studier. Han åkte ensam och kom precis hem. Nu överväger jag att åka till Sydamerika och jobba som volontär i ungefär sex månader – om jag kan få det att funka ekonomiskt."

Paul Sauer finns på Twitter och Tor Birk Trads finns på Instagram.