husdjur

Min pappa försökte tämja en varg

När jag tänker tillbaka på tragedin ser jag förbi min pappas sken av att vara en alfahane och ser en man som ville ge sina pojkar en barndom han själv inte hade.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE USA

När jag var fyra år köpte min pappa en varg. Vi valde att kalla den Dusty och byggde en liten inhägnad i ett hörn av vår basketplan till honom, framför garaget. Våra liv var rätt annorlunda från det vanliga förortslivet redan innan vargen kom in i bilden: pappa ägde stora landområden och sex huskies och hans hobby var att tävla med hundspann. Ju äldre jag och mina storebröder blev desto fler hundar köpte han, och våra liv kretsade kring sporten.

Annons

Han hade en dröm om att träna en varg till att dra en släde. Drömmen gick aldrig i uppfyllelse, och nu när jag tänker tillbaka på tragedin ser jag igenom min pappas fasad av att vara en alfahane. Jag ser bara en man som ville ge sina pojkar en barndom han själv inte hade.

Dusty och skribenten. Alla foton med tillstånd av skribenten

Samma dag som jag träffade Dusty bet han mig. Det var våren 1985. Mina brorsor, TJ och Aaron var åtta och sex år gamla, och pappa hade samlat oss i trädgården hemma hos mamma för att leka med valpen. Mamma bodde på en kulle med utsikt över en flod med en brant backe som sluttade ner mot den. Tre månader gammal vinglade Dusty runt och föll ner i gräset, men när han väl kom igång jagade han en. "Spring inte!" varnade min pappa mig. Utan att lyssna på honom försökte jag fly från Dustys tänder, men han var snabbare, och snart hade han huggit tag i min rumpa. Mamma tröstade mig – hon trode på sin ex-mans lögn om att valpen var en halvschäfer. Pappa brydde sig inte lika mycket om mina tårar.

"Jag sa åt dig att inte springa," sa han.

När jag har berättat för folk om min pappa föreställer de sig en stor skogshuggare, vilket var långt från sanningen. Han var en renrakad mattelärare på 172 centimeter. Efter att han pensionerade sig krympte han några centimeter och tappade det mesta av sitt hår. En gång när jag själv blivit vuxen såg jag hans fötter dingla över soffkanten och tänkte, Är det här mannen som tog nackgrepp på mig när jag gjorde något dumt på en baseballmatch som barn?

Annons

Jag avskyr att jag var rädd för honom som barn. På den tiden kändes han stor och stark. Alla hundar lydde honom, till och med vargen var hans vän. Dusty blev dock den första i familjen att stå upp mot honom. Hans uppror började på en tävling. Pappa satte honom tillsammans med andra hundar, men när Dusty fick dra släden var han snabbare än alla dem tillsammans. Men till skillnad från våra huskies, som instinktivt ville springa, travade Dusty fram, och efteråt rev han alltid sönder sin sele i bitar. Till slut gav pappa upp efter att Dusty dragit med sig en hel grupp hundar ut i skogen när han jagade efter en fågel. Därefter blev Dustys liv begränsat till den stora inhägnaden på basketplanen, där pappa lekte med honom varje morgon.


Relaterat: Hundarna som är bland världens främsta idrottare


Jag gick på dagis när Dusty bet mig igen. Pappa och en av hans många flickvänner stod inne i garaget när jag lekte på den snötäckta basketplanen. Jag stack in handen genom Dustys staket. Han sniffade på den och bet tag i min hand. Jag slet mig loss, men handsken var kvar i hans mun. Det blev ingen skråma, men jag kände trycket från hans kraftiga käke. Chockad och rädd gick jag in i garaget. Jag pratade snabbt och fick ofta skäll för att jag avbröt vuxna. Rädd för att göra pappa arg stod jag tyst och väntade på min tur för att få prata. Till slut tittade han ner på mig.

"Var är din handske?"

"Dusty har den."

Annons

Pappa sprang in i Dustys inhägnad och drog ut handsken från vargens mun. Han skällde på mig för att inte ha sagt till direkt, tejpade ihop den och tvingade mig använde det paret tills han köpt ett nytt. Det var inte den enda gången han fixade något Dusty tagit sönder med silvertejp. Jag brukade skämta om de här anekdoterna, men det var en incident som var för obehaglig att driva om.

Det var sommaren 1988. TJ, Aaron och jag spelade basket på garageuppfarten. Vi hade precis blivit färdiga med en match, och pappa hade sprungit in i huset för att hämta lite Pepsi åt oss. Nu hade Dusty blivit tre år gammal (vid det här laget stod han lika lång som jag) och strök sig mot staketet. Jag stack in mina fingrar genom metallstängslet och kliade honom i pälsen. Efter incidenten med handsken var jag rädd för honom, men uppenbarligen hade jag inte lärt mig min läxa. Han var så vacker. När han ylade mot månen var det som att titta på ett konstverk, och jag ville att han skulle älska mig som han älskade min pappa. Jag skulle ha nöjt mig med att han lät mig klappa honom genom staketet, som han tillät mina bröder att göra – ibland slickade han till och med dem. Men vargen gillade inte mig på det sättet.

Jag var rädd för vargen och ville att han skulle älska mig, vilket i princip även var hur jag kände för min pappa.

Dusty stelnade till, och innan jag hann reagera låg jag på marken. Det var en 15 centimeter stor glipa mellan staketets botten och asfalten, och min fot hade stuckit in i hans inhägnad. Dusty hade bitit tag i min sneaker och började nu våldsamt slita in mig i sin inhägnad. Vi ägde 14 huskies på den tiden, och deras inhägnader var utspridda runt omkring Dustys. Hundarna skällde oroligt, och Aaron tog tag i mina armar och försökte dra mig bakåt. Dustys huggtänder gick genom min sko och jag skrek. Jag insåg att han skulle äta min fot.

Annons

Pappa förvarade en spade vid garageporten. Han använde den som en sopskyffel för att samla in barr på basketplanen. TJ hämtade spaden, sprang tillbaka och slog Dustys huvud med den genom staketet. Vargen hoppade tillbaka med min sko, och jag flög bakåt och ramlade med Aaron under mig. Dusty flydde in i ett hörn och började gnaga på min Nikesko. Pappa kom ut, tappade alla Pepsiburkar, och sprang in i Dustys inhägnad. Han knäade vargen i halsen och slog honom i huvudet tills han släppte skon. Våra huskies blev tystare och tystare för varje slag. Några joggade runt i cirklar, tydligt upphetsade av uppståndelsen. Med skon i handen backade pappa ut ur inhägnaden. En husky skällde.

"Nej!" Pappas ansikte var illrött. "Inte skälla!"

Hunden gnydde och blev sen tyst. Där stod jag, halva strumpan avdragen, för chockad för att kunna prata. TJ förklarade vad som hade hänt för pappa, och medan han frenetiskt tog själv i håret befallde han att jag skulle gå in i garaget. Jag följde med honom till en arbetsbänk längst in. Han tände en lampa, tog fram en rulle silvertejp och började reparera skon. Han muttrade något om priset på Nikeskor. Jag började gråta, eftersom jag kände att jag gjort något dumt. Pappa sa åt mig att sluta.

Det var inte att han var känslokall. Han kramade oss och pussade oss och sa att han älskade oss varje dag. Men han ryggade ifrån känslomässig sårbarhet. Så istället för att tycka synd om mig försökte han göra attacken till en läxa. "Hur många gånger ska jag behöva säga till dig att vara mer uppmärksam på din omgivning?"

Annons

Dagen därpå utökade han stängslet för att stänga glipan vid marken, och efter det betedde sig alla som om jag aldrig blivit attackerad. Jag blev livrädd för vargen och längtade efter dagen då den skulle försvinna. Men sen kunde han börja yla oavbrutet när jag stod och sköt på korgen, och då fylldes mitt hjärta av kärlek – både för djuret och min pappa. Jag var rädd för vargen och ville att han skulle älska mig, vilket i princip även var hur jag kände för min pappa.

Jag pratade aldrig om hur attacken påverkade mig, jag var för rädd. Nu tror varken mina bröder eller pappa att det var traumatiskt. Så fort jag tar upp det i dag himlar de med ögonen. Jag var med om andra våldsamma incidenter i min barndom; en gång såg jag en hund få sina inälvor utslitna av en annan hund. Men mina bröder och pappa vägrar oftast att prata om allt sånt. När de väl pratar om det skiljer sig deras minnen starkt från mina, och ibland minns de inte ens händelser som fortfarande är så klara för mig i mitt huvud. Oftast slutar de här samtalen med att jag får höra att jag borde "släppa det" och "bara gå vidare".

Dusty vände sig mot pappa eftersom han var ett vilddjur i en bur, men ett tag tyckte jag pappa var cool som brottades med en varg och lät den gnaga på hans arm medan han stirrade den i vitögat,

Min pappa är en bra människa innerst inne, och stundtals har han även varit en jättebra pappa åt oss. Mina bröder försöker få mig att uppskatta den sidan av honom mer. Han lärde oss om vikten av att ta ansvar och hårt arbete. Han lärde oss att älska naturen och driva med varandra. Han uppmuntrade oss att titta på nyheterna och läsa tidningen, och han åkte forsränning med oss och ibland åkte vi ut och red tillsammans. Han lärde oss spela poker, och när jag var liten och tittade på medan han rakade sig brukade han löddra min kind också och skrapa den med baksidan av en kamm. Bzzzt!

Annons

Men även de fina stunderna hade en hypermaskulin skugga över sig, och de negativa stunderna väger tyngre än dem på grund av att jag och min pappa aldrig riktigt kommit överens. Nu pratar vi knappt längre med varandra. De senaste tio åren har han varit helt likgiltig mot mig, eftersom jag inte lever upp till hans bild av hur en vuxen ska vara. Jag har haft massa olika jobb och lägenheter, och jag är i 30-årsåldern och pluggar fortfarande på universitetet utan pengar. Han tycker jag är självisk. Jag är puckad nog att tro att han kommer ändra sig, plötsligt bli mer öppensinnad och börja visa villkorslös kärlek. Jag försöker inse att det här är den han är, och att han gör sitt bästa.

Jag försöker hålla mina problem med pappa under ytan. Några av mina nära vänner vet inte ens om Dusty och hundarna. En gång hävde jag dock ur mig allting, på min första och enda OKCupid-dejt med en tjej som hade jobbat med vargar i en nationalpark. Hon hette Laura, och vi möttes på en sunkig bar som luktade billig öl.

"Hur gammal var vargen när han flippade?"

"Fyra," svarade jag förvånat. De flesta brukar fråga saker som, Hur dog han? Är det ens lagligt att äga en varg? Men de här frågorna kom senare för Laura. Jag berättade att Dusty hade attackerat Aaron och TJ också efter gången då jag nästan drogs under staketet, men han bet aldrig dem.

"Rätt vanligt beteende bland vargar," sa Laura. "Gå upp i flockens hierarki."

Annons

Hon frågade mig om jag eller mina egna bröder hade egna hundar i dag. Jag hade inte en, har fortfarande inte det, och min ursäkt jag gav henne var brist på pengar. Men sanningen var att jag inte stod ut med tanken på att se ännu en hund dö. TJ har en bichon frisé och en bichon havanais. Aaron köpte två irländska varghundar, vilket det känns som han gjorde bara för att TJ köpte så små. Jag erkände för Laura att jag älskar att brottas med dem i trädgården. Det påminner mig om hur pappa brukade leka med Dusty.

"Brottades din pappa med vargen?" frågade Laura skeptiskt. "Herregud! Inte konstigt att vargen attackerade alla. Din pappa är en idiot."

I åratal gick jag efter ett annat narrativ, som handlade om att min pappa var en tuffing man skulle vara lite rädd för. Dusty vände sig mot pappa eftersom han var ett vilddjur i en bur, men ett tag tyckte jag pappa var cool som brottades med en varg och lät den gnaga på hans arm medan han stirrade den i vitögat, precis som Ethan Hawke i White Fang.

Jag kommer aldrig glömma morgonen när Dusty bet pappa. Efter att ha gett mat åt hundarna släppte pappa ut Dusty på basketplanen, som också var inhägnad, för att äta och leka. TJ, Aaron och jag tittade på från hundgården. De lekte och brottades som vanligt, men helt plötsligt blev det på riktigt. Dusty bet tag i pappas hand. Pappa hoppade bakåt och viftade med fingret mot vargen.

"Det är inte så vi leker!"

Annons

Dusty reste ragg och morrade. Pappa sprang till garaget och tog samma spade som TJ hade använt för att befria mig två år tidigare. Han vände sig snabbt och slog mot Dusty, som nu hade honom i ett hörn. Hundarna började skälla upphetsat. Pappa försökte slå med spaden för att komma bort från hörnet men Dusty höll honom kvar. Jag kramade en av hundarna och började gråta. Aaron skrek åt mig att hålla tyst, och jag försökte hålla tårarna inne. TJ sprang in i huset och kom tillbaka med två stora köttbitar. TJ kastade in den ena i Dustys inhägnad. När vargen tittade dit sprang pappa ut från hörnet. Dusty vände sig om följde efter pappa. TJ hängde över staketet och viftade med den andra köttbiten i luften, medan Aaron slog på ett av hundarnas skjul. När Dusty vände sig om igen kastade TJ in köttet, och Dusty sprang in i sin inhägnad efter det. Pappa stängde grinden om vargen och låste den. Dusty fick aldrig komma ut därifrån igen.

Senare, när pappa var ovanligt öppen med mig, erkände han att han inte borde skaffat Dusty. Men han sa samtidigt att han inte ångrade det beslutet.

Dusty. Foto med tillstånd av skribenten

"Jag älskade verkligen honom," sa pappa för att rättfärdiga det. "Han var så vacker."

I hans röst kunde man höra den lilla pojken inom honom. Hans barndom var mycket värre min egen, med en väldigt kontrollerande mamma och strikta regler. Han fick aldrig ha en hund som barn. Pappa slutade prata med sina föräldrar när jag var liten, och det var sällan att han ens pratade om sin mamma. Han kritiserade dock ofta sin pappa för att han brydde sig mer om jakt och fiske med sina vänner än att tillbringa tid med sin son.

Annons

Pappa tänkte att han blev bättre än sin egen far genom att göra draghundsport med mig och mina bröder. Hans avsikter var goda, men han uppmärksammade aldrig sitt eget känslomässiga bagage. En vanlig person hade inte köpt en varg och känt att det var befriande. En vanlig person hade hajat till och tänkt: Vad ska jag göra om jag inte kan tämja vargen?

Efter basketincidenten försökte pappa hitta ett nytt hem åt Dusty. Han ringde zoon och nationalparker, men ingen ville ha vår varg. Deras vargar skulle inte acceptera honom, vilket skulle vara en dödsdom för Dusty. Precis som alla andra människor som köper exotiska husdjur försökte min pappa hitta en lösning. Han ville inte döda Dusty, men att hålla honom inlåst i en bur var tortyr, och pappa hade en mardröm om att vargen tog sig ut och attackerade någon. Till slut, nästan två år efter att Dusty bitit honom, blandade pappa ut en hög dos sömnmedel i hans mat och kastade det över staketet. Dusty åt upp allting, gick runt ett tag som om han vore full, la sig sen ner på sidan och blundade. Han andades långsamt i någon minut innan han dog.

Mina bröder och jag stod på rad bredvid pappa medan vi såg på Dustys livlösa kropp. Pappa började gråta.

"Det här är det jobbigaste jag någonsin gjort," sa han och torkade en tår.

Gavin Jenkins finns på Twitter.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på engelska i juni 2015.

Mer från VICE:

En storebrors skuld

Min mormor förgiftade oss

Jag följde med min pappa till AA för att förstå hur han blev nykter