Foton med tillstånd av Shutterstock / Munchies

Jag festade med sumobrottare och trodde jag skulle dö

Att utmana en världsmästare i sumobrottning på en parkeringsplats är något av det mest brända jag gjort.

av Robin Black; berättat för Graham Isador
|
jan 25 2018, 4:47pm

Foton med tillstånd av Shutterstock / Munchies

Jag ligger med ansiktet nedåt i badrummet på ett hotellrum i Sankt Petersburg. Min panna har klibbat fast på golvet, och varenda millimeter av min kropp värker. I ögonvrån ser jag en pöl av mitt eget kiss som sakta rinner mot min haka. Jag försöker resa på mig men mina ben viker sig under mig. Jag ramlar ner i badkaret och kräks. Mitt försök att duscha blir kortvarigt, då jag märker att vattnet på min hud känns som att huggas med tusen små knivar om och om igen. Jag får helt enkelt lukta illa i dag, det är lugnt. Jag väljer den renaste av alla mina smutsiga tröjor från en väska och börjar stappla ner mot lobbyn. Kanske jag kan få tag på en återställare, eller åtminstone lite kolhydrater att späda ut mina skamkänslor med. Jag lämnar mitt rum och bländas av de starka lamporna i korridoren utanför. Min huvudvärk blir upphöjd i två – ett arytmiskt trumsolo som ekar inuti min hjärna. Smärtan är så intensiv att när jag ser kroppen ligga framför mig vet jag inte om det jag ser ens är verkligt.

Mitt på golvet ligger den största människa jag någonsin sett i hela mitt liv. Han måste väga upp mot 200 kilo. Han ligger på rygg med ben och armar utfläkta längs sidorna, och en stor mage kikar fram under hans t-shirt. Mannen är uppenbarligen helt däckad och varvar explosiva snarkningar med små ytliga andetag. Jag är på väg för att se om han är okej, kanske peta lite på hans mage för att försäkra mig om att han inte är en hallucination, när jag ser en ännu större kropp ligga borta vid hissen. Den ligger och vrider och vänder på sig i sömnen, och när han rullar åt sidan avslöjar han två män marginellt mindre än han själv, som en mänsklig variant av en rysk docka. Med dunkade huvud försöker jag minnas och förstå vad det är jag ser.

De fyra männen på golvet är sumobrottare. Dagen innan var den sista dagen av en sumotävling på the World Combat Games. På efterfesten drack många av brottarna kopiösa mängder alkohol. De framför mig måste ha däckat på väg till sina rum.

Någon av dem pruttar. Medan jag försöker fly från lukten så snabbt jag kan börjar jag minnas det som hände kvällen innan. Jag hade försökt dricka på samma nivå som män två gånger så stora som jag; jag hade käkat mer mat än vad jag kunde gissa skulle få plats i min kropp; och jag försökte och misslyckades med att flyta bilar på parkeringsplatsen med mina bara händer. När jag kommer till slutet av korridoren förvärras min huvudvärk ytterligare tre nivåer, och jag spyr. Jag hade försökt festa som en sumobrottare och det tog nästan död på mig.

Mitt äventyr med sumobrottarna började faktiskt som en jobbresa. Jag hade blivit anställd via ett tv-bolag att kommentera the World Combat Games. Det var ett av mina första jobb jag fick som kommentator, och jag var fast besluten att bevisa att jag var bra på det. Under månaderna som ledde upp till den här kvällen la jag ner all min tid på att studera olika typer av tävlingar. Jag tillbringade flera timmar varje dag med att lära mig exakt hur man uttalar alla tävlandes namn. Det var dagar då jag satt klistrad framför datorn och glodde på hundratals videos som handlade om olika slag och tekniker. Jag läste böcker som tog upp olika kampsporters historia, försökte göra höga sparkar i mitt vardagsrum, och jag tråkade ut min fru med att nörda sönder på jiu-jitsu-statistik. Men det var ingen som kunde ha förberett mig på exakt hur makalöst just sumo är.

Jag visste ju att sumobrottare var stora. Men du kan inte förstå exakt hur gigantiska och starka de här atleterna är förrän du träffar en rikishi i verkligheten. Under allt fett har dessa människor byggt upp sina kroppar för att vara så starka och snabba som möjligt. När en match börjar rusar sumobrottare fram, snabbt som ett pistolskott. Den här intensiva typen av brottning skulle vara nog för att krossa en vanlig människa, men de här jättarna klarar av att sätta sig emot varandra med både precision och strategi. Att titta på sumomatcher var magiskt. Alla i publiken på arenan var som berusade av upphetsning, och växlade mellan förväntansfull tystnad och öronbedövande vrål när matcherna väl drog igång. Sumobrottarna behandlades som rockstjärnor, och den allra största av dem alla var Byamba.

Byamba har krönts till världsmästare i sumobrottning två gånger. Han var med i Oceans 13. Han har varit med i America's Got Talent. VICE gjorde dokumentären 10,000 Calories a Day om honom. Om du sett sumo någon gång på tv de senaste tio åren är chanserna goda att du sett Byamba. När jag såg Byamba tävla var han oslagbar. Hans matcher var över inom loppet av ett par sekunder, och hans motståndare kastades från ringen utan några som helst bekymmer. När jag hörde mig själv kommentera hans matcher insåg jag att jag lät som ett litet barn, full av iver och glädje över att få se en mästare göra det han är bäst på. När han till slut fick sin medalj stod hela publikhavet upp och applåderade. Den kvällen hölls efterfesten på vårt hotell. Jag hade en plan: jag skulle skaka Byambas hand, gratulera honom för hans insats, och sen låta honom fira sin vinst med sina vänner. Det blev inte riktigt så.

Jag borde börja den här berättelsen med att säga att jag var väldigt full den kvällen. Kanske har jag aldrig druckit så mycket förut, vilket säger en hel del med tanke på att jag tillbringade över tio år med att spela i ett glamrockband och hängde en gång med Nikki Sixx tre dagar i rad. Trots att några små detaljer kanske var annorlunda vet jag att själva essensen av det jag ska berätta är och förblir sant. Vi kan kalla det för en onykter men faktabaserad återberättelse.

När jag kommer till baren håller Byamba en bunt korvar i en handen. I den andra handen håller han en flaska med rysk vodka. Jag närmar mig mästaren. Han pekar någonstans i min riktning. En annan tar en liten skylt från ett av borden för att skapa en slags tratt. Innan jag vet ordet av det har tratten placerats i min mun. Byamba skrattar och häller en halvliter vodka rätt nere i min hals. Det här var bara början av kvällen, och jag var redan ett vrak.

Därefter vinglar jag tillsammans med gruppen vidare till en annan del av baren. Framför mig står världens buffé upplagd: fläsklägg, surkål, grytor och berg av bröd och korvar. Byamba fyller sin tallrik och uppmanar mig att göra detsamma. Alla sätter sig ner. Det visar sig att Byamba både är ödmjuk och rolig, och jag fattar direkt tycke för honom. Han säger att med rätt team och rätt träning kan vi alla komma vart vi vill. När jag ber honom utveckla uppmanar han mig att dricka mer vodka och äta upp min mat. Jag skyfflar ner ett tiotal korvar och häller i mig åtminstone en halvliter sprit. Jag äter surkål tills vinäger börjar sippra ut ur mina porer. Med tanke på hur mycket mat och dryck jag lyckas få i mig undrar om även jag skulle kunna bli en sumobrottare. Vi bestämmer oss för att pröva teorin ute på parkeringsplatsen.

Jag har gjort massa jävligt dumma saker i mitt liv. Men att möta en världsmästare i sumobrottning på en parkeringsplats utanför ett ryskt hotell är bland det mest brända. Byamba styr upp det hela. Han meddelar mig att mannen jag skulle tävla mot inte väger mer än 110 kilo. Det är alltså, vadå, knappt 50 kilo tyngre än jag? Inga problem. Vad Byamba inte berättar för mig är att den här snubben råkar vara mellanviktsvärldsmästare i sumobrottning. Med alkohol och adrenalin som flödar genom mitt blod ställer jag mig mitt emot min motståndare, med åskådare runt omkring oss. Vi för händerna mot marken för att på börja matchen, Byamba skriker ut nåt, och sen springer jag så fort jag kan. Att springa rakt in i en sumobrottares kropp är som att krocka med ett berg. Jag puttade. Jag försökte med grepp. Jag försökte fälla honom. Inget hade effekt. Efter kanske 15 sekunder kastar mellanviktsvärldsmästaren i sumobrottning ner mig på marken och skrockar. Jag träffar asfalten hårt och känner hur mina revben får ta emot smällen. Någon ger mig mer vodka för att dämpa smärtan.

Byamba berättade för mig att jag hade gjort rätt bra ifrån mig för att vara en nybörjare. Han frågade om jag ville se hur riktiga sumobrottare gör det. Oroad att jag därmed skulle gå med på rond två skakar jag på huvudet, men ingen märker det. Sumobrottarna hade svept sina glas och började flytta runt bilarna på parkeringsplatsen, lika lätt och ledigt som en vanlig människa förflyttar en shoppingvagn. Jag försöker ge mig på en bil själv, men mina revben gör för ont för att jag ens ska vara i närheten att kunna flytta bilen. Jag letar efter mer sprit men den är slut. Allas dricka var slut. Därför går jag och sumobrottarna till närmaste raka vägen till närmsta restaurang för en påfyllning.

Även under normala omständigheter hade kaos utbrutit om 30 pers går in på en restaurang utan att ha gjort en reservation. Men när majoriteten av dessa 30 människor är sumobrottare blir det apokalyptiskt. Mat kommer från ingenstans och försvinner lika fort som det serveras. Vi sätter igång med en spontan brottningstävling och ramlar in i bord. När dryckesbeställningarna inte kommer fort nog vandrar en sumobrottare in bakom baren, tar ett ölfat, och tar med sig den ut ur restaurangen. Det sista jag minns innan allt blev svart är att Byambar börjar ta foton med personalen.

***

Min bakfylla från den kvällen varade i ungefär två veckor, den följde med mig ända från Ryssland hem till Kanada, och om jag hostar kraftigt gör det fortfarande ont i revbenen. Än i dag får lukten av vodka mig att vilja le och spy på samma gång. Minnet av kvällen är fastetsat i mitt huvud, men alla bevis för allting som hände är försvunna, inklusive min mobil som troligtvis ligger i nån gränd någonstans i Sankt Petersburg. Men jag kan säga så här: om jag hör nån säga "party like a rockstar" nu skrattar jag rätt ut. Att festa som en rockstjärna är inget jämfört med en sumobrottare.

Mer VICE
Vice kanaler