Blackface

Om att vara svart i Europa och konfrontera Zwarte Piet

I vita miljöer finns det alltid ett hot mot svarta människor.
Tari  Ngangura
berättat för Tari Ngangura
2017 december 28, 10:28am
Foto: Wikipedia Commons

Frågan “Woher kommst du?” [“Var kommer du ifrån?] är en fråga jag brukade få svara på konstant, med människors missnöje med mitt svar som den mest synliga reaktionen. Min mamma är vit, min pappa är svart och jag föddes i Oldenburg, Tyskland. Jag växte upp där och kände hela tiden hur folk stirrade på mig när jag gick ut på allmänna platser, hypermedveten om blickarna som följde mig.

När jag var sex år gammal lekte jag i en klätterställning på min förskola (där jag var den enda icke-vita personen) när en grupp på tre eller fyra vita pojkar, som kanske var två år äldre än mig började spotta i mitt hår. Jag berättade för min lärare vad som hade hänt men hon orkade inte gå igenom varje klass för att ta reda på vilka pojkarna var så det gjordes aldrig riktigt något åt situationen. Jag kommer ihåg att jag desperat ville se ut som de andra tjejerna och ha deras hår. Runt samma tid som spotttincidenten sa en klasskompis att om jag skulle ta en ordentlig dusch och skrubbade mig riktigt hårt skulle min hud bli ren. Det ledde till ett samtal mellan läraren och mina klasskompisars föräldrar, men mer än så blev det aldrig. Jag vet att min mamma var väldigt upprörd över vad tjejen sa till mig, men trots allt var jag ett lyckligt och självsäkert barn.

Foto med tillstånd av skribenten.

När jag flyttade till Wiesbaden var jag återigen ensam svart, men runt omkring mig fanns människor från andra delar av världen. Folk från Nepal, Afghanistan, Marocko, Turkiet, Italien, Iran och Kosovo, så vita barn var minoritet. Jag blev mobbad av den anledningen att jag var en av de bästa på läs- och skrivförståelse i min klass. Jag började göra medvetna misstag så att jag skulle bli mindre mobbad för att jag var smart. Det var i Wiesbaden som jag verkligen konfronterades med det faktum att jag var svart. Jag brukade få läxhjälp efter skolan och minns hur jag kallades för mopphuvud och fick dra ur tuggummi och spottloskor ur mitt hår. Jag visste att jag var annorlunda men jag uppfattade aldrig mig själv som svart. Jag kunde inte relatera till de svarta referenser jag hade. Jag var ingen invandrare, ett av mina modersmål är tyska och jag kom från en högre socioekonomisk klass än de andra barnen i min omgivning. Jag såg heller inte riktigt ut som min pappa, som är svart, och det var en stor lättnad för mig. Jag fann en tröst i att veta att jag hade den vita sidan inom mig.

Min barndom slutade med att jag lämnade Oldenburg. Eller slutade och slutade. Jag vet att min barndom förändrades när jag flyttade till Wiesbaden.

Jag hittade bilden på mig och den lilla tjejen i blackface för några år sedan, som togs när jag fortfarande bodde i Oldenburg. Det här var en händelse som jag hade glömt bort. När jag var ungefär fyra år hade vi ett kalas på förskolan och jag ville klä ut mig till något. Min mamma hade läst The Star Talers för mig och jag gillade verkligen bilderna i boken, så jag klädde ut mig till huvudpersonen. Min mamma sydde en tyllmantel och en helvit klänning täckt i stjärnor till mig. Jag kommer ihåg den dagen som speciell eftersom jag hade mitt hår utsläppt, vilket jag aldrig hade annars. Min mamma var alltid rädd att jag skulle få löss. Jag kommer inte ihåg så mycket från den här tiden eftersom jag var väldigt ung, men jag kommer ihåg att jag inte mådde bra när jag såg tjejen i blackface.

Fotografiet bekräftade alla mina funderingar och känslor om rasism och gav mig en kontext som jag behövde för att prata om öppen rasism i Europa. Varje gång jag hade försökt att lyfta samtalen om hudfärg med mina vänner brukade de säga att jag såg saker på fel sätt och att det inte alls var så som jag trodde. För två år sedan flyttade jag till Holland där jag fick se Zwarte Piet [Svarte Petter] med egna ögon.

Varje år under veckorna fram till jul, från tidigt november till slutet av julhelgen, kommer hundratals Zwarte Piet ut på gatorna i Holland, Aruba, Curaçao, Belgien och Luxemburg för att fira Sinterklaas [Sankt Nikolaus] och föra vidare en över 400 år gammal europeisk tradition. Enligt folktro var Zwarte Piet från början en djävul i fångenskap som brändes och det var på 1800-talet som han blev känd som en svart man iklädd likadana kläder som morerna.

Nuförtiden pluggar jag på universitetet i Holland och en gång diskuterade vi Zwarte Piet under en lektion. För det mesta är det vita studenter från Nederländerna och Belgien som försvarar “traditionen”. De säger att barn får veta att Zwarte Piet är svart endast på grund av att han kommit genom en skorsten. Men om det bara är sot varför har han ett afro? Varför har han stora ringar i öronen? Och varför målas hans läppar med rött läppstift utanför konturerna så att läpparna ska se större ut?

Som en svart person född i Europa känner jag till användningen av tradition för att dölja uppenbar rasism extremt bra. Första gången jag såg en Zwarte Piet-parad var förra året och det var det vidrigaste jag någonsin sett. I paraden fanns det dem som ser löjliga ut, som försöker vara roliga. En Zwarte Piet kom fram till mig och försökte få mig att skratta och jag knuffade bort honom. Det var en parad av blackface.

Det är ironiskt att jag hittade det här fotografiet för fem år sedan, en månad innan jul, samtidigt som jag började analysera hudfärg och bredda min förståelse för relationer olika hudfärger emellan.

När jag tittar på fenomenet Zwarte Piet ser jag nederländska koloniala rötter. Och i kontexten Holland, ser jag en rädsla för att förlora makten att kontrollera narativet som är skapat på grund av kolonialism. Problemet med anti-svart rasism i Europa är att det aldrig på riktigt var institutionaliserat på samma sätt som i Sydafrikas apartheid och USA:s Jim Crow-lagar.

Ironin i det här fotografiet från min barndom är också att även om jag aldrig någonsin kände mig otrygg på förskolan så visar bilden att i vita miljöer finns det alltid ett hot mot svarta människor. Jag går på ett av de internationella programmen på Haag universitetet, en plats där det är meningen att jag ska känna mig säker. Men det faktum att studenter där kan skydda traditionen och är så angelägna om att klä ut sig i blackface visar att jag inte heller är säker där och att hotet alltid är närvarande.

Annons