Alla foton av Igor Coko

Förlorad tid: porträtt från ett högsäkerhetsfängelse i Serbien

Kroaten Igor Čoko är den första fotografen som fått obegränsad tillgång till Balkans största fängelse.

|
okt 9 2018, 11:53am

Alla foton av Igor Coko

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Australien.

En man håller upp en spegel, en annan poserar med knutna nävar. En annan tittar på en klocka fasttejpad på väggen. En annan spänner bröstmusklerna och visar sina självförvållade ärr. En annan håller upp ett A4 mot sitt bröst med ultraljudsbilder. En annan betraktar röken som stiger från sin cigarett.

När vi tar bilder försöker vi fånga någonting speciellt som vi inte vill glömma. När internet blir fotograferade betonar de bilderna motsatsen: stunderna i våra liv som vi tar för givet.

"Dessa bilder är deras minnen från dagarna de förlorat inuti en bur", förklarar fotografen Igor Coko. "Ibland är det mer än bara ett fotodokument, det är ett personligt arkiv för de själva."

Igor kommer från Kroatien och har tidigare studerat både etnologi och antropologi, vilket gör att hans porträtt präglas av människans känslighet och en känsla av samhörighet som känns näst intill obefintlig i världen utanför fängelsets väggar. Hans fotografiska essä "Living Behind Bars" består av bilder som är helt och hållet tagna inuti fängelset i Belgrad, vilket är den största i sitt slag på hela Balkan. Detta är första gången en fotograf har fått fri tillgång till Serbiens interner.

Men det var ingen enkel process, berättar Igor för mig via mejl. "Man kan inte bara svänga förbi med en kamera och börja ta bilder. Det är en lång process att officiellt få tillstånd från fängelsemyndigheterna, och sedan från internerna själva."

Jag har varit på besök på fängelser sedan jag fyllde 18 och har alltid känt att medias simpla sätt att skildra interner inte varit mer än en kränkande stereotyp, som befäster idén om att en intern alltid kommer vara en "fånge", snarare än någon mitt i sin rehabilitering. Jag såg interner i besöksrummen debatera politik, visa sin barn hur man ritar och andra som brast ut i tårar när de fick reda på att en släkting blivit sjuk. De var samma människor de var innan, bara att de var på en annan plats.

Igors projekt förmedlar samma budskap, och hade som avsikt att "skildra interner som människor, att bryta ner fördomar och tabun kring dem". "Vi kan alla hamna i fängelset helt från ingenstans. Livet är så oförutsägbart. Alla interner är inte kriminella."

För att få internerna (speciellt de på högsäkerhetsavdelningen) att lita på honom testades Igor för att de kunde se att han verkligen var på deras sida. "Jag umgicks med dem länge innan jag fick börja ta foton", berättar Igor. "Man måste leva som en del av deras liv, respektera deras behov som människor, bygga upp någon slags empati, eftersom det är deras hem och på deras regler."

Innan han publicerade fotoserien jobbade Igor i tre år på ett kreativt rehabiliteringsprogram för Belgrads interner. Konstprogrammets syfte var att främja sociala, intellektuella och kreativa aktiviteter för personer som sitter i fängelse. "Det är väldigt viktigt att förändra deras liv till något positivt, så de kan tillbringa tid i fängelset med en känsla av mening."

Majoriteten av bilderna är från den ökända avdelningen 5-1, där några av de serber som begått de mest allvarliga brotten är inspärrade 22 timmar om dagen. "Sektionen 5-1 är en högsäkerhetsavdelning med tio celler och ungefär 120 interner", berättar Igor. "Rehabilitering genom konst var ett viktigt initiativ för att de skulle kunna röra sig mot att bli flyttade till en mer öppen avdelning på fängelset."

Jag frågar Igor vad det vackraste han såg på avdelning 5-1. Han berättar om en dramatisering av Dostoevskys kortroman Anteckningar från källarhålet, som blev så pass populär att man lät den spelas på flera olika institutioner. "Sex interner var med i den här pjäsen, som man uppträdde med 17 gånger för internerna på olika fängelser i Belgrad och runt om i Serbien."

Pjäsen togs emot så pass väl att fängelsemyndigheterna tillät internerna att uppträda med pjäsen en sista gång för allmänheten. "Första gången i Belgrads historia tilläts interner från 5-1 att lämna högsäkerhetsavdelningen för att uppträda på en fritidsgård inför 500 personer i publiken. De gjorde en teaterpjäs för att visa upp sina förmågor, att de är mer än vår bild av en intern", säger Igor. "Plötsligt såg offentligheten dem som viktiga och visade respekt, utan deras kriminella historia i åtanke."

Igors bilder blir tidlösa, och de personliga tragedier som presenteras är lätta att relatera till. De har på sig hörlurar, de tränar, de läser tidningen och tittar på film. Igor menar att även fast hans bilder är väldigt talande i sig var det hans förmåga att hålla deras konversationer och uttalade berättelser privata som gjorde att internerna kunde lita på honom.

Till sist frågar jag om Igor kan berätta något han fick höra som träffade honom hårdast. "En av dem sa att vara en intern är något man måste lära sig genom 'livets skola'. Hur man överlever. Hur man håller sig oskadd. Hur man finner en plats för sig bland andra typer av interner från alla möjliga delar av samhället."

Mer VICE
Vice kanaler