åsikt

Into the Factorys indragna tillstånd är kulturförakt

När polisen inte ger Into the Factory tillstånd på grund av risken för “klättring i kombination med narkotikapåverkan” visar det bara att 2017 inte är mycket bättre än 2002.
2017 juli 27, 8:33am

För tio år sedan gick man på rejv eftersom det inte spelades techno på klubbar och barer i Stockholm. Elektronisk dansmusik hade tryckts underjord i början av 2000-talet av "rejvkommissionen", en kritiserad enhet inom Stockholmspolisen mellan 1996 och 2015, som gjorde razzior på fester där det spelades techno för att gripa droganvändare.

På senare år har elektronisk musik blivit lika självklar som en kall IPA på krogen. Att arrangera festival där det spelas techno, som Into the Factory, borde ju inte vara några konstigheter alls längre. Så varför måste Into the Factory nu ställas in på grund av att polisen nekar dem tillstånd?

"Säkerhetsrisken" är nog egentligen den gamla fördomen att människor endast står ut med elektronisk musik om de brukar narkotika, för några rapporter om sexuella trakasserier på liknande evenemang i Sverige hittar jag inte. Ändå är sexuella trakasserier det största säkerhetsproblemet på musikfestivaler 2017.

I pressmeddelandet från arrangören bakom Into the Factory står det att polisen inte godkänner festivalen bland annat på grund av "risken för fallolyckor, alternativt klättring i kombination med narkotikapåverkan där tanken på att flyga från höjder inte förefaller alldeles främmande."

Kanske hänvisar polisen till myten om att personer som tar exempelvis LSD får för sig att de kan flyga och hoppar från höjder? Men enligt Pål-Ørjan Johansen, psykolog som forskat på psykedeliska droger med anslag från Norges forskningsråd, är den myten "ren och skär spekulation – i dag vet vi att allvarliga skador i samband med LSD är otroligt ovanliga."

Det finns dessutom ingen statistik på att människor i Sverige tar LSD när de går på musikfestival.

Visst, det finns ett gäng rapporter om människor i Sverige som varit narkotikapåverkade och hoppat från fönster och balkonger. Men ofta är det oklart vilken typ av narkotika det rört sig om i dessa fall och i ingen av artiklarna står det att hoppen haft koppling till varken elektronisk musik eller festival. Hopparna har i de flesta fall inte ens "klättrat" för att ta sig upp till en höjd, de har rimligtvis gått upp en trappa eller tagit en hiss.

Det spelar egentligen ingen roll vilka anledningar polisen hänvisar till när de nekar Into the Factorys tillstånd. I grund och botten handlar det om fördomar och antaganden – inte helt olikt 1990-talets retorik i samband med att technoklubben Docklands tvingades stänga.

När jag pratade med några rejvarrangörer i början av året fick jag intrycket att vi kommit en lång väg sedan Docklands. De sa att polisen inte längre är som på 1990-talet – de sysslar inte med kollektiv bestraffning på fest. Det kanske stämmer när det gäller musikevenemang där det spelas pop och rock eller schlager för den delen. Men när det kommer till techno visar polisens beslut att vi inte har kommit någonstans.

Danstillståndet gick aldrig i graven, trots att politikerna tappade intresset för dess existens. Elektronisk musik som inte spelas på radio får inte spelas på musikfestival, som om det vore 21 december 2002 (när Docklands hade sin sista fest). För oss som varit på liknande evenemang som Into the Factory var tänkt att bli, är det ganska tydligt att det inte alls handlar om säkerhet, som polisen uttrycker det. Det handlar nog snarare om en form av kulturförakt.

Caisa Ederyd finns på Twitter.