Politikernas ton har hårdnat och Amnesty oroas över utvecklingen

Det här är en debattartikel. De åsikter och synpunkter som framförs är författarens.

För en månad sen mördades en hemlös, rumänsk man i Huskvarna. En 16-åring har häktats på sannolika skäl misstänkt för mordet. Flera andra ungdomar tros ha varit inblandade. När statsministern bemötte detta hemska dåd gick han snabbt över till att prata om vikten av att få stopp på tiggeriet. Med de orden skuldbelade han offret och flyttade fokus till tiggerifrågan istället för att fråga sig hur detta kunde ske.

Hur hamnade vi här? Och varför har det blivit så vanligt att utsatthet bemöts med hårda tag, strikta lagar och inskränkningar av rättigheter?

Under de senaste åren har många politikers ton förändrats. Den har hårdnat. Blivit annorlunda. Från att ha pratat om öppna gränser, jämlikhet och solidaritet, benämns människor och grupper istället som problem och hot.

Under flera år har Amnesty och andra organisationer larmat om den allt hårdare tonen i media och offentlig debatt gällande just den grupp som mannen i Huskvarna hörde till. Men förskjutningen sträcker sig längre än så. I årets valrörelse har vi hört bostadsområden beskrivas som krigszoner, människor som ber om pengar som kriminella och personer på flykt som ett hot mot den svenska välfärden.

Historien visar hur politikers retorik bidrar till människors uppfattning om ett Vi och ett Dom.

Historien ger oss också vittnesmål om hur farlig denna världsbild är och hur många som mördats, torterats, förnedrats och diskriminerats. Just på grund av en sådan uppfattning.

Exemplena är många, bara under 1900-talet. Under 30 och 40-talets förintelse mördades miljontals människor för att de var judar, romer, funktionsnedsatta, hbtqi-personer eller oliktänkande. På 90-talet mördades tusentals människor i Bosnien för att de var muslimer. I Rwanda mördades nästan en miljon människor på grund att de var tutsier. Och - just nu pågår en etnisk rensning av muslimska rohingyer i Myanmar.

Därför är vi på Amnesty rädda. De senaste årens utveckling - i världen och i Sverige - oroar oss. När grupper ställs mot varandra och ett språk som gör skillnad på människor breder ut sig riskerar vi mycket. Vi vet exempelvis att hatbrotten ökar i takt med ett sådant språk. Studier visar att hatbrotten ökade markant i USA i samband med Trumps presidentkampanj och i Storbritannien i samband med folkomröstningen om Brexit. I båda de valrörelserna användes ett starkt polariserande språk där de grupper som beskrevs negativt var de vars utsatthet ökade. Vid flera av attackerna användes till och med direkta citat från politiker.

Även i Sverige märker vi av konsekvenserna. En fotbollsspelare som gör ett misstag utsätts för rasistiskt hat. Kvinnor i slöja attackeras i lokaltrafiken. Flyktingboenden sätts i brand. Hakkors klottras på både synagogor och moskéer. Personer som tigger blir förnedrade, spottade på eller i värsta fall mördade. Detta är ett människorättsproblem.

Vi är många som är oroliga över utvecklingen vi ser och för det samhälle vi håller på att skapa. Ett samhälle som är rasistiskt, polariserat och kallt. Där bara vissa av oss räknas och får våra rättigheter tillgodosedda. Som människorättsorganisation är det därför vårt ansvar att larma om utvecklingen och påminna våra politiker att stå upp för människovärdet och våra rättigheter.

Visst blåser det kallt i både vårt land och i vår omvärld men tillsammans kan vi förändra. Vänd din oro till engagemang och omvandla din frustration till kämpaglöd. Börja idag. Visa vad du står upp för. Det tänker i alla fall iallafall vi, och många andra, fortsätta göra.

Anna Lindenfors, generalsekreterare för Amnesty International Sverige.