Jag försökte enbart äta insekter i en vecka och det gick åt helvete
ΜΑΤ

Jag försökte enbart äta insekter i en vecka och det gick åt helvete

Jag åt bara gräshoppor, maskar och spindlar. Det var fruktansvärt.
9.5.18

Om du skulle käka en köttbit på 500 gram konsumerar du indirekt 7707 liter vatten. Det mesta av vattnet används för att bevattna de sex kvadratmeter stora område med majs eller säd som krävs för att ge mat till 0,5 kilo kött från en kossa. Och visst, en stor biff med pommes, bea och sallad är inte fy skam, men det är samtidigt ett otroligt ineffektivt sätt för att tillgodose sitt proteinbehov. Speciellt med tanke på att jordens befolkning ökar med 83 miljoner varje år – och alla dessa vill och behöver få i sig protein.

Annons

Men det finns en lösning. Dietister kallar det för entomofagi, vilket kortfattat betyder att käka insekter. Det sägs att en diet som främst består av småkryp skulle kunna förse världens växande befolkning med samma proteiner, fetter, aminosyror, vitaminer och mineraler som boskap, utan att det tär lika mycket på våra naturliga tillgångar.

FN ligger till stor del bakom det här initiativet och satte entomofagi på kartan när de publicerade sin rapport “Edible insects: future prospects for food and feed security” 2013. Rapporten laddades ner 2,4 miljoner gånger på bara ett dygn. Som du kanske minns var det inte helt sällan att man hörde någon säga saker som “tydligen kommer hamburgarna i framtiden vara gjorda av gräshoppor” det året.

Men nu, fem år senare, är vi fortfarande inte där än. Världens ekosystem är i mycket sämre skick samtidigt som ytterligare en halv miljard människor har fötts. Det är dock i princip ingen som faktiskt äter insekter, vilket har fått mig att undra: Vore det faktiskt en hållbar lösning?

Jag bestämde mig för att försöka ta reda på saken.

Förberedelse

Jag började med att klicka in mig på en sajt som heter Edible Insects, en onlinebutik som specialiserar sig på insektskost. Jag köpte hem gräshoppor med basilikasmak för 33 kronor, proteinpulver gjort på syrsa för 99 kronor, rostade syrsor för 99 kronor, chapulines (en slags gräshoppa) för 39 kronor, två ätbara fågelspindlar för 66 kronor, salt gjort på gräshoppa för 112 kronor, mopane-larver för 66 kronor och svartmyror för 33 kronor. Totalt gick det här insektskalaset på 547 kronor.

Ett annat företag jag vände mig till var Karma3 som jobbar för att bidra till att vår matkonsumtion inte försämrar miljön. De var vänliga nog att ge mig ett halvt kilo av deras fluglarver helt gratis. Jag frågade företagets vd James Sackle hur han skulle tillaga larverna. “Jag rekommenderar att man har dem i en sallad eller liknande eftersom de är lite knapriga”, sa han. “Eller att man strösslar dem över en pasta.”

Måndag

Under min första måltid fick jag lära mig att syrsor smakar som jord. Jag drack en proteinshake gjord på mitt syrspulver, och att klunka i mig den kändes som att jag hällde ner sand i min hals. Efter två klunkar gegga hällde jag ut resten av smoothien i diskhon och gick till jobbet på tom mage, uppgiven och hungrig.

När det var dags för lunch var jag vrålhungrig och bestämde mig att prova på hela insekter snarare än malda. Jag gjorde en simpel wok som jag hällde ner ett gäng larver i, typ som Sackle hade rekommenderat mig att göra. “De är knapriga och smakar lite som karamellpopcorn”, lovade han. Jag pushade mig själv att försöka äta så mycket som möjligt, men larverna var minst sagt svåra att få i sig. Jag lyckades ta två stora tuggor innan jag brast ut i tårar, ensam i personalrummet.



Plötsligt slog det mig att jag hade tänkt helt fel.

För sanningen är att jag är rädd för insekt. Det är nästan en fobi. När jag var sju år gammal blev jag övertygad om att om jag inte täckte mitt ansikte medan jag sov skulle en tvestjärt eller spindel krypa in i mitt öra och lägga ägg. Jag sov därför med en hand över örat i åratal. Nu gör jag det inte längre, och jag äter bara veganskt och har inga som helst problem med att döda en spindel. De är bara så fula och håriga. De är onaturliga och jag hatar dem.

Annons

Och nu skulle jag plötsligt tillgodose hela mitt proteinbehov från insekter i en hel vecka.

Jag insåg att jag behövde lite hjälp på traven, så jag kontaktade Arnold Van Huis, världsledande expert på entomofagi och en av författarna av den tidigare nämnda FN-rapporten. Jag berättade för Van Huis om min insektsfobi, och han berättade för mig att de flesta faktiskt är mer mottagliga för att äta insekter när man inte ser dem. “Man har gjort flera studier på konsumenters attityder och de hänvisar till att man exempelvis kan gömma insekterna i bröd, nudlar eller pasta”, berättade han för mig över Skype.

Men utmaningen enligt Van Huis skulle vara för mig att byta ut mina vanliga proteinkällor, som tofu och baljväxter, med insekter. Han rekommenderade mig att inte göra insekten till snacks utan försöka inkorporera dem i min vardagliga kost.

På kvällen värmde jag upp min oätna lunch. Min larvwok var faktiskt inte så hemsk. Deras hårda kroppar gav ett visst tuggmotstånd som påminde om schalottenlök. Jag kunde dock bara äta upp hälften, för det kändes obehagligt att se deras små ögon som tittade upp på mig. Jag blev även paranoid över att en liten larv skulle fastna mellan mina tänder. Jag gick och la mig och kände mig misslyckad.

Tisdag

Jag vaknade och kände mig deppig. Det var sex dagar kvar på min diet, jag var hungrig, och samtidigt kände jag mig på något sjukt sätt arg på mig själv för att jag var hungrig. Jag ville inte äta, men jag bestämde mig för att jag åtminstone kunde gå och käka lite insekter som tillagats av proffs.

Jethro Canteen är en restaurang i Melbourne som serverar insekter, och jag blev imponerad över deras kreativitet när jag satt där och åt mina nötiga syrsor och hummus gjord på macadamianötter i min frukostbowl.

Annons

Zarbos berättade för mig att de från början serverade syrsorna som en av huvudingredienserna i en av deras sallader, men den sålde inte så bra, vilket ledde till att de började sälja den som en sidorätt. Märkligt nog märkte Zarbos att barn under tolv verkligen gillade syrsorna. “Vi märkte att barn verkligen var öppna för det, kanske för att insekter inte blivit inpräntade i deras hjärnor som något dåligt”, sa han.

Den kvällen såg jag på min middag som om det hela vore en tävling. Om en tolvåring kunde käka insekter borde väl jag också kunna det? Så jag ölpanerade några fågelspindlar, och även om de här djuren var de mest obehagliga att titta på var deras kroppar läderartade och gav ett härligt tuggmotstånd, och jag kunde faktiskt tycka att det smakade gott.

Inte en enda av mina rumskompisar kunde stå ut med att se mig äta spindlarna, vilket var lite störigt. Alla de äter kött dagligen, men de tyckte spindlar var helt vidrigt. Varför?

Onsdag

Det hade gått två dygn, och jag var redan less. Alla dagar började likadant med att försöka peppa mig själv till att äta en insektsfrukost, bara för att sedan knappt kunna få i mig den och sedan gå runt och vara arg hela dagen.

Jag började dagen med ännu en proteinshake. Men den här gången hade jag i två skedar Greensect, vilket hade spirulina och kanel i sig. Återigen kunde jag bara dricka hälften. Frustrerad undrade jag vad det egentligen var som hindrade mig från att dricka upp den? Varför kunde jag inte få mig en jävla smoothie? Jag hade varit vegan i fem år men jag kunde inte få i mig en simpel syrs-shake?

Kanske jag bara behövde nån som höll mig i handen. Jag tjatade till mig så att min pojkvän skulle käka syrsburgare med mig, gjorda på grönsaker och syrsor. Och även om burgarna var rätt mosiga fick synen av min pojkvän som åt en McSyrsa mig att känna mig trygg. Jag hade fått i mig halva burgaren när han plötsligt började må illa. Inom kort mådde jag likadant.

Att inte kunna äta upp all mat jag lagat gjorde även mig upprörd som vegan rent etiskt. Innan jag påbörjade dieten brukade jag i princip slicka rent tallriken och besticken när jag var ute och åt. Nu däremot stod jag och hällde ut smoothies värda hundra kronor ner i diskhon utan att bry mig alls. För mig som djurälskare och som gladeligen berättar för någon varför man inte ska äta kött kändes det här helt orimligt.

Torsdag

Noma, en av världens bästa restauranger som ligger i Köpenhamn, är känd för att servera en rätt med hummer och levande myror. Så jag försökte ge mig på en rätt som var så nära det jag kunde komma: svartmyror med Vegemite på rostat bröd. Min rumskompis smakade lite och blev chockad av att det faktiskt var gott. Att se Brad käka massa myror kändes fint.

Jag åt upp mina mackor och kunde inte hjälpa att jag kände mig lite stolt. Dieten handlade inte längre om kvaliteten på insekterna, utan hur jag kunde få ner dem i min mage. Och de var äntligen där!

Jag skippade lunchen, fortfarande full av självförtroende, och bestämde mig för att satsa på middagen i stället. Men den kvällen när jag skulle laga tacos med gräshoppor upptäckte jag ett blont hårstrå i den slutna förpackningen. Jag var redan äcklad, och de här gräshopporna (som var väldigt stora och bruna och otäcka) kändes nu misstänksamt ohygieniska. Så precis som det gjort tidigare byggdes allt jobbigt upp igen och jag bröt ihop i köket.

Vad som är intressant är att Van Huis hade sagt till mig att insikter är otroligt mycket säkrare att äta än boskap. Grisar är mycket mer som människan, förklarade han. “Om de har patogener innebär det att deras patogener kan vara farliga för människor.” Så jag påminde mig själv att gräshoppor är för långt ifrån oss biologiskt sätt för att kunna bära på farliga patogener för oss, och tvingade därefter i mig en tortilla. Men sen spydde jag upp den och fortsatte att grina.

Fredag

Jag tyckte inte alls att mitt lilla experiment var kul längre. Några citat från min matdagbok lyder: “Jag hatar alla”, och: “Jag vill inte att nån ska titta på mig eller fråga mig varför jag äter de här jävla skitsakerna”, och värst av allt: “Jag önskar jag vore död.” Jag kände mig självmordsbenägen och dum, även fast jag var medveten om att det bara handlade om att jag inte fick i mig tillräckligt med mat. Men även fast jag förstod det förändrade inte det hur jag mådde.

Traumatiserad från kvällen innan struntade jag i frukost och cyklade till jobbet. Mitt synfält började bli suddigt. Marken under mig började försvinna. Jag fick inte i mig mat och min kropp hade hamnat i svältläge; jag hallucinerade. Jag såg Studio Ghibli-aktiga genomskinliga moln svävandes ovanför mitt styre.

Annons

Den eftermiddagen gick jag till min doktor. I väntrummet råkade jag skriva ner mitt mobilnummer istället för mitt efternamn, och min pojkvän och mina rumskompisar hade märkt att jag var blek och såg ut att må dåligt. Jag frågade min läkare Lisa Whitmarsh om jag skulle dö. Hon sa att jag inte skulle dö, men hon gav mig en varning. “Om du fortsätter med den här dieten under en längre period kan det orsaka allvarliga skador.” Hon sa att skadan var relaterad till min viktnedgång (jag hade gått ner ett kilo på fyra dagar) och att jag var impulsiv och frusterad eftersom jag inte hade någon energi.

Jag lärde mig att det spelar absolut ingen roll hur näringsrik en insekt är om du inte kan äta den. Jag upptäckte även att det var enklare för mig att svälta än att äta insekter.

Lördag

Jag sköt upp lunchen och valde istället att äta nåt som skulle kännas lite kul: en skorpionklubba. Banansmaken var god, men jag tittade på klubban och undrade hur ont det gjorde för skorpionen att begravas i smält socker.

Tidigare i veckan hade jag snackat med en expert på matpsykologi och attityder kring mat, amerikanen Mathew Ruby. Han sa en sak som verkligen träffade mig: “Så vitt vi vet lider inte insekter speciellt mycket, men om vi har fel, har vi fel gånger exakt hur många liv? Hur många mer insekter måste dö för att bidra till ett kilo mat?



Ett argument som talar för köttindustrin är att en slaktad ko ger mat åt drygt tio personer. Men om vi vill tillfredsställa vår hunger med insekter måste vi döda tusentals. För mig känns det här som en etisk fallgrop.

Men det var en lördagskväll och min rumskompis hade bjudit hem folk på middag. De åt vanlig spaghetti, medan jag försökte äta min pasta ihop med en tomatsås spetsad med lite larver. Det var en isolerande upplevelse att äta den helt själv. En av gästerna försökte uppmuntra mig med att larverna såg ut som kapris, men det slutade bara med att jag grät. Jag försökte övertala mig själv att det kanske så här det var för den allra första veganen att äta tofu, men en av mina kompisar påminde mig om att tofu inte är knaprig på samma sätt som en torkad larv.

Söndag

Det var nu den sjunde och den sista dagen på min diet. Jag hade inte direkt blivit bättre på att få in insekter i min matlagning. Med den insikten kom jag fram till att världen är helt utan hopp. Om jag inte kunde äta insekter, hur stor chans skulle det vara för en mer konservativ kontorstyp att låta entomofagi vara en del av ens kost? Extremt liten.

Jag ringde upp min pappa som blev vegan på 90-talet. Han påminde mig att det var även svårt när han började sluta äta köttprodukter för 20 år sen. Veganism var relativt nytt på den tiden, berättade han för mig. “Men insekter kanske är bästa steg. Man skulle verkligen kunna påverka folks attityder om vad de konsumerar och hur sakerna de äter produceras.”

Det var sista dagen, och jag såg det som min uppgift att inte låta resten av insekterna dö helt i onödan. Så jag lagade en favorit från när jag var liten: bananpannkakor… med insekter. Medan jag stod och stekte reflekterade jag över veckan som gått. Mina konservativa grekiska farföräldrar förstod sig inte på dieten, vilket inte min veganska pappa gjorde heller. Jag var faktiskt inte säker på om jag förstod mig på den själv, vilket jag antar var varför jag avskydde pannkakorna.

När jag skrapade av dem ner i soptunnan mindes jag vad Van Huid hade sagt om att insekter ses som äckliga: “Det är absolut en kulturell fördom”, sa han. “Men det handlar bara om att utbilda allmänheten, och det är viktigt att göra insekter tilltalande till befolkningen.”

Jag hade inte lyckats med det överhuvudtaget. Men nu när var jag säker att insekter inte var framtidens mat kände jag mig väldigt glad över att äta nåt föråldrat, som inte toppenbra för miljön, men samtidigt så gott. Jordnötssmör på bröd. Utan insekter.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Australien.