Vad har LSD och svamp för medicinska fördelar egentligen?

LSD har varit olagligt i Sverige sedan 1966 och i USA sedan 1967. Det är bara på senare år som man börjat undersöka de medicinska fördelarna med hallucinogena droger mer utförligt. Det här är delvis tack vare professor David Nutt, som har ägnat större delen av sin karriär till att forska i just det här. Han har publicerat över 400 uppsatser, 27 böcker och åtta myndighetsrapporter på ämnet, och arbetar också med att framställa en syntetisk sprit med målet att lindra bakfyllor.

Nutt forskar tillsammans med The Beckley Foundation – en brittisk icke-statlig organisation som grundades 1998 av Amanda Feilding. I sina studier fokuserar han främst på att undersöka hur LSD och psilocybin (a.k.a. svamp) skulle kunna användas vid behandling av exempelvis depression och beroendeproblem. Det är inte speciellt förvånande att Nutt gång på gång blivit kritiserad rätt hårt av media på grund av sitt arbete. 2009 blev han sparkad från posten som Storbritanniens politiska chefsrådgivare i drogrelaterade frågor, efter att han offentligt hävdat att ecstasy och LSD är mindre farligt än alkohol. Ett par år senare föreslog Nutt att orsaken till finanskrisen låg i bankmäns koksvanor.

Förra året bjöds professor Nutt in av Nätverket för Psykadelisk Vetenskap för att hålla föreläsningen The New Psychadelic Revolution in Psychiatric Medicine vid Karolinska Institutet i Solna. Morgonen därpå satt jag ner med professorn för att diskutera framtiden för psykedeliska droger vid behandling av psykisk ohälsa.

VICE: Kan psykedeliska droger trigga den kreativa delen av hjärnan?
Professor David Nutt: Psykedeliska droger förändrar alla möjliga dimensioner av din hjärna – aspekterna som påverkar dig visuellt, spirituellt och det som hjälper dig förstå dig på ditt liv. Jag tror inte att psykedeliska droger kan göra oss alla till Picasso, men de kan hjälpa oss se att det finns olika sätt att tänka på och hjälpa oss att lösa problem.

Kan de hjälpa vid kronisk smärta?
Jag försöker uppmuntra smärtforskare att studera psykedeliska drogers effekter. Jag tror att LSD skulle kunna vara nästa genombrott i smärtterapi. Hjärnprocesserna vid kronisk smärta liknar processerna vid depression, så jag tror att LSD måste undersökas för sin effekt vid kronisk smärta.

Om vi skulle börja behandla människor som har beroendeproblem eller depression med psykedeliska droger, hur tror du att det rent praktiskt skulle fungera?
Jag föreställer mig att du skulle gå till en klinik för att få din behandling – en singeldosterapi som skulle kunna bidra med djupgående förändring som varar i flera månader. Och om folk skulle få ett återfall i sitt beroende kanske de behöver göra det igen. Gällande depression kan folk känna efter hur långt de kan gå utan att lida av ångest och när depressionen börjar göra sig tillkänna igen kan man också komma tillbaka.

Du kan använda psykedeliska droger vid upprepade tillfällen, men effekten avtar. Du bygger upp tolerans för det, även om du ökar dosen. Vi är inte säkra på varför, men det är en av anledningarna till varför det inte är beroendeframkallande. Det är inte något som folk börjar begära, som det kan vara med kokain.

Relaterat: Hur svampförbudet i Holland banar väg för tryffelindustrin:

Det här är droger som har varit förbjudna under så lång tid, hur svårt kommer det vara att övertyga världen att de funkar som medicinska behandlingsmetoder? 
Det är inte magi eller ett gäng hippies som har kul – vi har vetenskapen bakom oss om hur psykedeliska droger fungerar. Den enda anledningen till varför folk inte vill att de ska användas som medicinsk behandling är för att de inte vill motbevisas. Folk säger att psykedeliska droger förstör din hjärna. Jag säger: "Nej, de stänger av de delar av hjärnan som är överaktiva i en depression." Det borde räcka. Vad finns det att inte tro på?

Innan förbudet trädde i kraft på 60-talet gjorde man tester med LSD och såg på det som en lovande medicinsk substans. Varför fortsatte inte den forskningen i någon form efter att det förbjöds?
Det var svårt av flera anledningar. För det första finns det inga pengar i det. Även om du kunde finansiera det behöver du rätt tillstånd och bli godkänd på flera punkter, vilket kan ta åratal. Och själva drogen blev extremt dyr. Vi får LSD:n till vår forskning från Tyskland. Tyskarna behöver ett tillstånd för att producera och exportera, vi behöver tillstånd för att importera och någon annan behöver tillstånd för att transportera. Så i slutändan betalar vi 1500 pund [cirka 16 300 kronor] per dos av LSD. Det är absurt.

Dessutom finns det en stigma som vidmakthålls av politiker och media. Resultatet är att det inte har skett en enda studie på LSD i USA sen förbudet. Det var en schweizisk studie som undersökte dess påverkan i livets slutskede – förhoppningsvis kommer det fler.

Vad har varit det största hindret genom åren?
Det största hindret har varit regleringar. Det tog oss nästan tre år att komma förbi regler för att ens påbörja våra studier. Om jag forskade kring heroin hade det bara tagit sex månader. Det är galet att psilocybin betraktas som farligare än heroin. Det är inte logiskt alls.

Myndigheternas anledningar till varför de inte finansierar den här typen av forskning är ganska smart. De säger: "De här drogerna är inte beroendeframkallande, och vi finansierar forskning om beroende." Eller så hävdar de att studier kring rekreationella droger kanske uppmuntrar användning. Så det är nästan omöjligt att finansiera – alla våra pengar kommer från välgörenhet och crowdfunding.

Hur ser du på framtiden?
Jag hoppas att lagar och regleringar ändras så att jag kan jobba med dem utan att det är så jäkla dyrt. Det skulle vara jättebra att få med Skandinavien, eftersom ni har varit bra på just hjärnforskning. Det finns ingen forskning i Sverige för närvarande men det är därför jag är här – för att uppmuntra [till det].

Tror du att din forskning kommer accepteras om tio år?
O ja, kortare än tio år. Jag tror att psilocybin kommer användas för att behandla folk i USA om fem år. Men jag tror att LSD är för politiskt känsligt för att det ska hända någon gång snart.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på engelska i december 2016.