Hur i helvete kan 'Crocodile Dundee' fortfarande vara Australiens mest populära film?

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Australien. 

Crocodile Dundee. Om den skulle raderas från våra minnen – vad skulle resten av världen ha kvar att beskriva Australien med? Inte ens "shrimp on the barbie" skulle ha någon betydelse utan Paul Hogan (skådespelaren som är filmens huvudrollsinnehavare) och Paul Hogan i sin tur betyder ingenting utan Crocodile Dundee.

I och med att det är 30 år sen Australiens största film någonsin kom ut är det kanske dags att kika på den från ett nytt perspektiv. Och det mest orättvisa sättet att se på filmen skulle såklart vara att kritisera den genom ett modernt filter. Så ta på ett par dömande glajjor så kör vi.

Redan 20 sekunder in i filmen blir det tydligt att filmen inte är gjord för en australiensisk målgrupp. Den är gjord för amerikaner. Den är noga genomtänkt och utformad för att bli en stor hit. Alla australienska referenser är övertydliga och pinsamma – dialektalt snack förklaras noggrant. Däremot är alla amerikanska referenser självklara och man antar att publiken redan är bekant med dem. (Vilket sorgligt nog stämmer lika mycket för publiken i Australien såväl som i USA; tack vare kulturöverföring känner en Sydneybo förmodligen till mer om New York än om Australiens outback.)

Crocodile Dundees struktur är virrig, som att alla scener är separata sketcher som satts ihop till en film, vilket kanske är passande med tanke på att Hogan, regissören Peter Fairman och manusförfattarna Ken Shadie och John Cornell var alla med och gjorde sketchprogrammet The Paul Hogan Show tillsammans. Den berömda "That's no knife!"-scenen som blivit fullständigt uttjatad av populärkultur kommer från ingenstans och har ingen betydelse för det som händer varken före eller efter. "Hey, let's go to New York!" är den listiga plot-twisten som gör att de hamnar i New York. Det är verkligen bara scen efter scen som alla är lika osammanhängande.

Filmen spelar väldigt mycket på att Mick (Hogan) ska vara "Bambi på hal is," men det hela överdrivs något genom att man gör karaktären till en jävla grönsak så fort han stiger ur planet i USA. Han kan ju inte ens gå i en rulltrappa! Jösses, hur gör man, ska man stå i den? Åh nej, nu är vi snart uppe, bäst att jag börjar gå baklänges av någon anledning!

Alla slags vertikala transporter visar sig vara för mycket för Mick, då han även stöter på problem i form av en hotellhiss. Han är alldeles förundrad av en tv eftersom det är andra gången i sitt liv han ser en. Han försöker promenera på gatorna i New York men han går hela tiden in i folk för det är människor överallt. Tydligen kan denna begåvade skogsmulle från bushen inte navigera sig runt konkreta objekt, eftersom, jag vet inte, stan är helt enkelt så himla konstig.

Hans idioti når sitt klimax när Sue (Hogans kärleksintresse) upptäcker att Mick har sovit på golvet i stället för sin säng. Jag tar det som tecken på att sängen var alldeles för mjuk, i stället för att Mick skulle vara så otroligt puckad att han inte vet vad en jävla säng är. (Som ett sidospår: Rod Ansell – den krokodiljagande bushmannen som Hogan och filmstudion insisterar att karaktären INTE är baserad på – ska en gång ha varit på ett lyxhotell och sovit på golvet. Så filmen får godkänt för riktighet men förlorar flera poäng för att de stulit någon annans livshistoria.)

Sue (Linda Kozlowski) får utstå en hel del sexism, både avsiktlig och oavsiktlig. Hennes karaktär jobbar som journalist, så man antar att hon är utbildad och kvalificerad tills det visar sig att hennes chefredaktör även är hennes pojkvän, och hennes utgivare råkar vara hennes pappa. Det är oklart varför de här detaljerna inkluderades i filmen, då den enda funktionen de fyller är att tala om för oss tittare att hon inte fick sitt jobb på grund av hennes meriter.

Men sexismen stannar inte vid manusförfattarna utan sipprar även in i själva karaktärerna. En utekväll går Mick nästan hem med en kvinna från en bar som han snart får reda på i själva verket är en man. Vi är redan ute på farligt vatten när Mick bestämmer sig för att försäkra sig om det genom att gripa tag i hennes skrev. Vanligtvis skulle jag bli rasande över sånt här, men i och med att Donald Trump nu är president har det här beteendet legitimerats, så det är väl lugnt. Mick upprepar övergreppet på en kvinna på ett konstgalleri då hon har lätt maskulina drag, och alla andra skrattar bort hans övergrepp som australiensiska tokigheter. Kanske vi kan lägga till Crocodile Dundee under 1984 och Mannen i det höga slottet på listan över verk som förutspått 2016/2017.

Micks dumhet och filmens underliggande sexism kolliderar när Mick stöter på en prostituerad som tydligen är så charmerad av honom att hon erbjuder sig att "ge [honom] en gratis". "En vadå?" frågar korkade Mick. Vid det här laget har hans kroniska dumhet förlorat all sin charm – om det ens var något charmigt med den från första början. Tydligen uppfann New York sex tillsammans med de mest genomskinliga sätten att uttrycka det på.

Generellt accepterar vi att om en film är mer än fem år gammal är risken att den har rasistiska inslag som vi i dag inte finner passande. Dundee är såklart inget undantag. I en specifik scen får vi bevittna en slags konstig meta-rasism.

Mick själv ger form åt den uttjatade tropen som handlar om en vit man som vuxit upp i en aboriginstam. I västvärlden älskar man att använda den här idén, eftersom det tillåter författare att ge sin huvudkaraktär alla karaktärsdrag av en vis vilde utan att behöva göra karaktären mörkhyad. Mick må vara en bonnig vit man men han har fortfarande nytta av sin aboriginska vishet. Det är en win-win, förutsatt att man är en hemsk person.

Det största problemet uppstår när vi upptäcker att Mick har magiska krafter. När han håller upp tummen och lillfingret och gör shaka-tecknet (vilket vi får anta att han lärt sig i den där okända aboriginska stammen han kom ifrån, det vill säga hawaiianerna) och låter som en katt som blir dränkt kan han få djur att somna. Det här är farligt nära den vidriga tropen om the Magic Negro och jag är inte säker på om det faktum att Mick är vit på något sätt gör saken bättre. Det framhäver snarare det hela, och det fyller ingen funktion i berättelsen utöver att få Mick att verka mystisk.

Det som stör mig är egentligen inte att filmen gör karikatyrer av australiensare, utan mest att de gör en fetisch av oss. Vad som är ännu värre är att det är vi som gör det mot oss själva. Vi driver med oss själva för att få de coola kidsen att skratta, och det är lite obehagligt att se.

Relaterat: Några användbara australiensiska uttryck:

Men det är det här som gjorde filmen så populär. Den var noga utformad för att tilltala amerikaner och med tanke på att det här inte direkt var ovanligt på 80-talet betyder den här prestationen ingenting. Delarna jag störde mig på – "komiska" kulturella stereotyper, den märkliga dramaturgin och egentligen varenda replik – är vad som gjorde att andra tyckte om den.

Den är citatvänlig, okomplicerad och den har ett lyckligt slut – såvida du inte tror på kärlekshistorien mellan en affärskvinna från New York som är van vid nepotism och en tokig bushman som inte förstår sig på sängar, för i så fall är väl det här slutet lika deppigt som i Titanic.

Jag började titta på filmen och förväntade mig att jag skulle se kontraster mellan 80-talets Australien och landet som det är i dag, men jag såg väldigt lite av Australien i den här filmen. Bara en förvrängd stereotyp av hur vi tror att andra ser oss. Vilket är okej om du bara vill tjäna pengar på det, men som ett kulturellt betydelsefullt verk är det bara förvirrande.

Lee Zachariah finns på Twitter.