Annons
skräck

Legenden om flickan som dog i Odessas katakomber

Jag undersökte det mystiska dödsfallet där en tjej vandrade in i en underjordisk tunnel för att aldrig någonsin komma ut igen.

av Mike Pearl; illustration av Penelope Gazin
2017 10 05, 2:49pm

Det närmsta man kan komma Kung Minos dödliga labyrint (eller den i filmen Labyrinth med David Bowie) i verkligheten är ett nätverk av tunnlar under staden Odessa i Ukraina. Det är också platsen där den tragiska berättelsen om Masha utspelade sig. Masha var en oskyldig tjej som var ute och festade och bestämde sig för att tillsammans med några vänner ge sig ner i det underjordiska nätverket av tunnlar under staden för att sedan gå vilse och aldrig någonsin komma tillbaka.

Men trots att man pratar om legenden om Masha på internet som om den vore fakta finns det i själva verket väldigt lite bevis för att det skulle vara sant. Som med de flesta saker som har med Odessas katakomber att göra är det bara grottutforskare från Ukraina som hävdar att de vet exakt hur det ligger till.

Enligt ett foruminlägg från 2009 på Urban Exploration Resource (UER) skrivet av utforskaren Eugene Lata – som var den som tog Mashas berättelse till den engelsktalande världen – börjar historien på nyårsdagen (eller möjligtvis nyårsafton) 2005. Det var dimmigt ute och temperaturen låg runt noll. Masha var ute med en stor grupp vänner för att festa, förmodligen även för att bli full. Man vet inte om gruppen faktiskt hade varit elever på Odessa's School Number 56, men enligt referenser till artiklar om Masha i ryska medier var det vid skolan de hittade ingången till katakomberna.

Det skulle visa sig vara en dålig idé. De enda ukrainare som faktiskt har något att göra där nere är de som arbetar i gruvorna i katakomberna för att gräva upp kalksten. Men det har aldrig stoppat folk från att göra liknande upptäcktsfärder som Masha tydligen gjorde. Det finns berättelser om vinproducenter och svampodlare som går ner i tunnlarna regelbundet för att lämna sina produkter där för att antingen lagra eller odla grejer – eftersom man kan tänka sig att ingen utomstående kan hitta dem så långt ner under marken.

Vi vet inte med säkerhet vad Masha letade efter när hon gick ner i katakomberna med sina vänner. De skulle kunna ha letat efter skatter. Det finns rykten om att det någonstans under School 56 finns en (något mindre) kopia av Titanic i äkta guld. Eller så kanske de letade efter lik. Det finns ett annat rykte om att det någonstans nere i katakomberna finns lik av mördade judar från andra världskriget. Det finns också bevis för att nazistsoldater avrättats där.

Alla foton av Wikimedia Commons-användaren Полищук Денис Анатольевич

Katakomberna är långt ifrån lätta att ta sig runt i, särskilt om man är alkoholpåverkad som man kan anta att Masha kanske var den kvällen. Enligt uppskattningar sträcker sig tunnlarna upp mot 250 mil – lite längre än sträckan från Kiruna till Berlin. Det näst största nätverket av katakomber ligger i Paris, och det är bara en femtedel så långt som det i Odessa.

Det är såklart inte säkert att vistas där. Vissa delar av tunnlarna blir med jämna mellanrum översvämmade med grundvatten. På en del ställen hålls taket upp med ostadiga balkar och i några sektioner har ventilationssystemet helt tagits ur funktion. De är också en ganska lämplig plats om man vill mörda någon. 2015 blev en kille i 20-årsåldern dömd för att ha mördat sin tonåriga flickvän i katakomberna med en yxa. 2011 hittade man av en ren slump en man som mördats i katakomberna. Han hade legat död där i tre till sex månader.

Men att mördas och få sitt lik dumpat i katakomberna är rena solsemestern jämfört med vad Misha råkade ut för, enligt legenden.

Tonåringarna sägs ha tillbringat hela natten i tunnlarna. På morgonen gav de sig ut i den kalla morgonen för att ta sig hem och komma in i värmen. Men av ren glömska eller grymhet lämnade de kvar Masha bakom sig i katakomberna.

Om hon hade gått iväg på egen hand, kanske för att hitta en avskild plats att uträtta sina behov på, kan man tänka sig att det är möjligt att hon råkade komma så pass långt bort att vännerna inte kunde höra hennes skrik. Kanske bytte vägen hon gick på riktning, vilket ledde till att hon till slut glömde bort vägen hon kom från. Det är inte osannolikt att hon, i ett förmodat berusat tillstånd, glömde att strö brödsmulor på marken.

Om det inte fanns grundvatten i området runt School 56 – och inte heller gömda vinflaskor eller svamp – fanns det inget hon kunde äta eller dricka. Det skulle inte heller ha funnits någonstans för henne att värma sig, eftersom det området inte är djupt nog för att bli mycket varmare än den kyliga vintertemperaturen på markytan.

Det skulle ha varit kolsvart. Men även om man haft en ljuskälla och en karta över katakomberna skulle det ha varit svårt att ta sig ut för en oförberedd, eftersom de kartor som faktiskt existerar är ett enda virrvarr av snirkliga streck som går hit och dit. Även om man antar att Masha skulle haft med sig en ficklampa eller lykta skulle den ha dött efter ett par timmar. Det skulle ha gjort det ännu svårare att fortsätta söka efter värme och vatten.

Om hon hade tur dog hon snabbt av kylan. Om det var för varmt för att förfrysa, och om hon rörde på sig mycket i sin kamp för att överleva, skulle det inte ta mer än två dygn innan vätskebristen blev allvarlig. Hon skulle drabbats av symptom som yrsel och kramper, och till slut, runt tredje dagen, skulle hon hamna i en oåterkallelig koma – inte för att hon själv skulle ha märkt hur lång tid som passerat. Hon skulle inte ha klarat sig mer än en vecka.

"Hennes vänner försökte inte leta reda på henne under tiden hon var där inne," skrev Lata och antog att de var rädda.

I april 2005, ungefär fyra månader efter nyårsafton började ett rykte spridas bland grottutforskare att man hittat ett lik i katakomberna, skrev Lata i ett inlägg på UER 2009. Det mest berömda fotot – ett som Lata berättade för VICE i ett mejl att han varit med och tagit – visar tre uttryckslösa killar, förmodligen i början av tonåren, som ser ut som de precis stött på liket i en trång sektion av katakomberna. I fotot går det inte att identifiera Masha – det enda som går att se är att det rör sig om en människa. Hen ligger på sidan, benen ihopkurade som om hen sover, medan den övre delen av kroppen börjat brytas ner och blivit svår att särskilja från katakombernas gula kalksten.

Två år gick och ingen hämtade liket, menar Lata. Han hävdar att en text skriven av en vän till honom som, enligt Lata, är en "berömd journalist" skickades till regeringen. Det är oklart vad journalisten skrev, men Lata hävdar att myndigheter därefter tog tag i saken och avlägsnade liket inom loppet av ett dygn.

Kostya Pugovkin, som identifierade sig som en veteran i Ukrainas antiterroristmyndighet i Odessa, menar att det var han som personligen tog ut liket från fotot ur underjoden. Hans minnen skiljer sig dock från Latas.

Enligt Pugovkin hade en annan person försvunnit 2004: Janis Stendzenieks, sonen till en tidningsägare vid namn Armand Stendzenieks. Pugovkin berättade för oss att pappan erbjöd en pengasumma till den som hittade hans son, och några som han kallade "grävare" – kroppsarbetare – hade tipsat myndigheterna om ett lik tre till fem kilometer från ingången till katakomberna.

Pugovkin säger att han drevs av tanken att få en prissumma och kröp ner i gångarna för att till slut komma över vad han kallade för en "skelettsoppa". Resten av processen var inte direkt något man skulle se i CSI. "Jag virade in det i ett lakan och drog ut det," berättade han för VICE via en översättare. "Det var svårt att komma till toppen av schaktet – det var kanske nio våningar – nivåer – med rangliga stegar mellan dem."

Han berättade att han drog med sig kroppen till rättsläkarens kontor, nästan åtta kilometer från ingången som Masha skulle ha gått in i. Han hävdar dock att när Armand Stendzenieks bad om att liket skulle dna-testas matchade det inte med sonen. Den okända personen var inte av något värde alls, sa Pugovkin. "Grävarna drog slutsatsen att det var en satanist som hade gått vilse."

"De säger att de var en tjej," fortsatte han.

Men enligt katakombernas officiella hemsida är berättelsen om Masha en lögn. "Utöver den ursprungliga fotografen," står det i ett inlägg, "finns det inte en enda person, varken civil eller kriminalare, som kan bekräfta berättelsen. Vi tror bara det är någon som driver och att liket [på bilden] var fejk."

Det skulle vara ett konstigt skämt i så fall, och inte roligt överhuvudtaget.

Lata säger att han var där när fotot togs, men att han inte kan spåra fotots ursprung. "Vi var fyra stycken där den dagen när dessa foton togs," skrev han, "och jag vet inte riktigt var de här killarna är nuförtiden." Vad som är märkligt är att Lata berättade för oss att personen som är ansvarig för den officiella hemsidan för katakomberna – samma person som kallar honom för lögnare – är "en av de mest erfarna utforskarna av Odessas katakomber som finns, och min bästa vän." Eftersom organisationen har hand om att starta utredningar om katakomberna "föredrar de nog att hålla sig borta från allt det här, precis som jag," föreslog Lata.

Det kanske är ett foto på ett lik som aldrig riktigt kommer identifieras och som – om det är på riktigt – förevigar den sista stunden i någons liv. Oavsett om den personen var en oskyldig nyårsfirare, en satanist eller en full ukrainare som tog för många steg in i mörkret får det onekligen ens fantasi att skena iväg, eftersom det framkallar exakt den där mardrömsliknande, ensamma döden som vi alla är så rädda för. Fotot bevisar att helvetet finns här på jorden, och det ligger ungefär nio våningar ner under staden Odessa.

Till och med efter historien om Masha fortsatte Lata utforska katakomberna. Han berättar om sina resor ner i underjoden fulla av spänning och äventyr. I ett inlägg från 2010 hävdar han att han brukade ta turer ner i katakomberna och i vissa fall vara där i över en vecka, att han fyllde sin "katakombväska" med mat, campingutrustning, dykutrustning och verktyg för att kunna göra egna kartor under längre vistelser.

Under 2012 började han låta allt mindre som internets ambassadör för katakomberna. I hans sista inlägg skrev han att hela stället i princip var kartlagt och att det inte fanns mycket mer att utforska. Sen la han till att en liten pojke precis försvunnit i en olycka och att man inte hittat honom än. Han skrev även att det var fem utforskare som gick vilse eller dog i tunnlarna det året.

"Därför ber jag er verkligen att inte försöka gå runt i katakomberna i Odessa. Det kan vara väldigt farligt," skrev han. Han laddade också upp några foton från sin senaste vistelse i underjorden.

Den här artikeln publicerades ursprungligen på engelska i oktober 2015.

Jules Suzdaltsev hjälpte till med den här artikeln.

Mike Pearl finns på Twitter

Tagged:
Odessa
Ukraina
katakomber
vilse
myter
tunnlar