Berättelsen om självmålet som slutade med ett mord

Man snackar mycket nuförtiden om hur hårt stressade och pressade fotbollsspelare är som spelar på elitnivå.

Medan spelarna själva sliter och kämpar på planen står resten av världen vid sidan om och gormar om allt annat än fotboll, typ Raheem Sterlings tatuering av en pistol. En frispark kan ligga till grund för att folk tycker det är okej att skicka hat och rasistiska påhopp på Instagram. Ibland tänker man att det inte skulle kunna vara så mycket värre, att det omöjligt skulle kunna råda en mer hetsig och negativ stämning kring fotbollspelare.

Kanske är det därför man lätt glömmer bort hur hårt pressat ett lag var under VM 1994. På den tiden var spelare inte ens i närheten av att få lika bra betalt som idag. Men pressen som Colombias landslag spelade under då var minst lika hög som den kan vara på ett landslag idag. Colombia – ett land som inte förrän nu verkar komma på fötterna igen, efter en flera årtionden lång konflikt som bottnat i kokainhandeln.

Pablo Escobar – som sägs ligga bakom morden på 500 poliser, tusentals kriminella, domare, politiker och minst en sportdomare – hade varit död i sex månader när världsmästerskapen drog igång 1994. Men inbördeskriget mellan regeringen och droggängen fortsatte leva vidare. Med så mycket pengar som drogkartellerna hade var det kanske oundvikligt att de skulle få ett stort inflytande inom fotbollsvärlden. Men det var nog ingen som förväntade sig att de skulle göra något så grymt och meningslöst som de gjorde den sommaren.

En annan Escobar var kapten över Colombias landslag, nämligen Andrés Escobar. Det skulle vara nästan oförskämt att diskutera hans död utan att först sätta honom i en sportslig kontext – detta även för att tydliggöra exakt hur bra Colombias landslag hade kunnat vara om spelarna inte konstant fruktade för sina liv.

Av de 26 matcher som spelades inför VM förlorade Colombia bara en. Genom hela kvalrundan släppte de bara in två mål. Och i deras sista kvalmatch förintade de praktiskt taget Argentinas landslag, som hade Fernando Redondo, Diego Simeone och Gabriel Batistuta i spetsen, med 5-0 i Buenos Aires. På grund av hur bra de spelade den matchen fick de efteråt en stående ovation från argentinarna på läktarna. Det vill säga fansen till det lag de precis slagit sönder och samman, vilket kanske är den finaste komplimangen en fotbollsspelare kan få.

Colombia hade även många fantastiska spelare: Freddy Rincón, Carlos Valderrama och Faustino Asprilla var några av de största namnen. Men egentligen var laget som helhet den riktiga stjärnan och vad som tog dem till VM 1994. Deras ledare var Andrés Escobar – en lågmäld man som var djupt troende och älskade sin familj. Han arbetade aktivt på sin fritid för att försöka skapa fred i sitt hemland.

"Det är svårt att hålla fokuset uppe, men jag blir motiverad av de saker jag har att se fram emot", sa en 27-årig Escobar inför mästerskapet. Efter VM planerade han att flytta till Italien och spela för AC Milan som hade vunnit både Champions League och Serie A. "Jag försöker läsa lite ur Bibeln varje dag. Jag har två foton som bokmärken: ett på min döda mamma och ytterligare ett på min fästmö." Hans nära och kära berättar om en man som ansåg att fotboll kunde vara räddningen för Colombia.

Den här bilden av Andrés Escobar är en som delas av Michael Zimbalist, som tillsammans med sin bror Jeff regisserade den djupgående dokumentären The Two Escobars, som handlade om dessa män, okända för varandra, vars liv kom att kopplas samman i hur de återspeglade det colombianska samhället.

"Än idag upplever många colombianer att omvärlden har en negativ uppfattning av dem", berättar Zimbalist. "Colombias landslag 1994, med Andrés som lagkapten, försökte förändra den negativa bilden. Och jag tror det fortfarande är så än idag, inte bara i fotboll utan för alla colombianer. Personligen känner jag inte till något annat folk som jobbat så hårt för att förändra hur folk utomlands uppfattar dem."

Dessa uppfattningar präglas fortfarande av vad som hände efter att Colombia spelade mot värdnationen i deras andra gruppspelsmatch i USA 1994. De hade förlorat 3-1 mot Rumäniens landslag, som hade visat sig vara förvånansvärt bra. På den tiden gick det inte att direkt se klipp på Youtube på de bästa spelarnas fantastiska prestationer, men den rumänska spelaren Gheorghe Hagi fick självmant tittare över hela världen att klistra sig sig framför tv-rutan.

Han gjorde en av sommarens snyggaste mål i den öppningsmatchen, en sjuk lobb från sidlinjen som svävade in ovanför Colombias målvakt Oscar Cordoba. Det var en blandning av Hagis och den rumänska målvakten Bodgan Steleas skicklighet och colombianska nerver – mer om det senare – som gjorde att Rumänien tog hem en förvånande seger. Det innebar samtidigt för Escobar att matchen mot USA var en han inte riktigt hade råd att förlora.

VIDEO: Hur man smugglar kokain i Colombia

När man tittar på klippet idag är det svårt att inte fundera på vad Escobar tänker på när han ligger på gräset på Rose Bowl Arena i LA i 34:e minuten, efter att han precis råkat sparka in amerikanska mittfältaren John Harkes passning i sitt eget mål. Var han överhuvudtaget medveten om hur dyrt det här självmålet skulle kosta honom i slutändan? Det var något som åtminstone hans nioåriga brorson hemma i Medellín hade klart för sig. "I det ögonblicket sa han till mig: 'Mamma, de kommer döda Andrés'", berättar försvararens syster i The Two Escobars. "Jag svarade: 'Nej hjärtat, folk blir inte dödade på grund av misstag. Alla i Colombia älskar Andrés.'"

Colombia pepprade amerikanska målet med bollar, men inget gick rätt för dem förrän 90:e minuten när Adolfo Valencias äntligen slank in. Vid det laget låg de redan under med 2-0, och de hade ingen chans för en comeback. Colombias gyllene generation hade förlorat igen och skulle få åka hem efter en tapper, men i slutändan meningslös, 2-0-vinst mot Schweiz i sista gruppspelsmatchen.

På många sätt var hemma det sista stället de spelarna ville vara på. Många var upprörda över resultatet i första matchen mot Rumänien och inte bara av sportsliga skäl, utan även eftersom många hade satsat pengar på den. När spelarna kom in på sina hotellrum efter matchen hade deras tv-apparater blivit hackade, och visade nu hot och skällsord istället för det vanliga välkomstmeddelandet. Försvararen Luis Herrera fick berättat för sig att hans bror omkommit i en bilolycka, och Colombias tränare, Pacho Maturana, informerades att om han lät den erfarna mittfältaren Gabriel Gomez spela skulle hela laget mördas.

Det var under dessa omständigheter som Colombia förberedde sig för den där viktiga andra matchen mot USA – omständigheter som tycks vara långt från de bästa. "De var under så mycket press mentalt – på den tiden var mordhot inte bara tomma ord", förklarar Zimbalist. "Folk mördades hemma i Colombia i oroväckande takt. Man kan föreställa sig hur svårt det skulle bli att prestera om ens familj levde under hot."

De flesta skulle ha svårt med de simplaste uppgifter om de fått reda på att deras familj skulle skjutas – tänk då att man i det läget ska gå och försöka vinna ett helt världsmästerskap. Men när Andrés till slut kom hem från USA var han fast besluten att inte låta Colombias utslagning ta ner honom. Han skrev ett öppet brev till Bogotá-tidningen El Tiempe, i vilket han uppmanade landet att enas mot ilskan och våldet. "Livet slutar inte här. Vi måste gå vidare… Oavsett hur svårt det är måste vi resa oss upp igen", skrev han.

Tio dagar efter sitt självmål i matchen mot USA bestämde sig Andrés för att gå ut offentligt för första gången sedan hans hemkomst och träffa några vänner på baren El Indio i Medellín.

Herrera varnade honom från att gå dit. Maturana gjorde detsamma. Vid något tillfälle under kvällen följde en grupp på fyra män efter Andrés ut på parkeringsplatsen, ropandes skällsord efter honom. Lagkaptenen ska ha blivit upprörd och kört över till gänget i sin bil, och insisterade att det aldrig var hans avsikt att råka sparka in bollen i sitt eget mål. Han bad dem att försöka vara förnuftiga. Sex kulor senare föll Andrés ihop i förarsätet av bilen. Ambulanspersonal anlände till platsen men kunde inte rädda hans liv.

"Vi var såklart medvetna då om att det hade hänt", säger Terry Phelan som var vänsterback åt Irlands landslag under mästerskapet. "Att skjuta någon till döds på grund av ett självmål… behöver någon verkligen mista livet för det? Jag minns att jag pratade med Carlos Valderrama om det för några år sen, och han började gråta när jag tog upp det – han sa att det fortfarande var känsligt för honom. Man bara frågar sig själv: 'Varför?'"

Det är en rimlig fråga, och en som fortfarande inte och kanske aldrig kommer bli ordentligt besvarad. De flesta antog att motivet hade att göra med förlorade pengar i en vadslagning. Många tror det här än idag – rapporter från ögonvittnen till polisen tyder på att fordonet som gärningsmännen flydde i ägdes av Pedro och Juan Gallón, två bröder som hade jobbat under Pablo Escobar innan de gick vidare till den rivaliserande kartellen Los Pepes. Men bröderna Gallón frikändes, och det var istället deras livvakt Humberto Castro Muñoz som fick avtjäna elva år av ett 43 år långt fängelsestraff efter att han erkände sig skyldig.

En av Pablo Escobars undersåtar, en man vid namn Jhon Jairo Velásquez Vásquez, har dock alltid påstått att bröderna Gallón kom undan med mutor, och att de betalade en summa på 27 miljoner kronor till rätt personer inom rättsväsendet för att sätta dit Muñoz. Vásquez hävdar även att mordet inte skedde på grund av förlorade pengar. "Andrés misstag var att han sa emot de killarna", sa han i en av många intervjuer han gjort om sin relation till Escobar. "Gallón-bröderna hade så stora egon efter att de tog ner Pablo att de inte skulle tillåta att någon pratade emot dem, inte ens Andrés. Det hade ingenting med en vadslagning att göra – det var ett bråk, inget mer än det."

Olika påståenden om lönnmördare från droghandeln och det colombianska rättsväsendets tvivelaktiga pålitlighet gör det svårt att få ett konkret svar på exakt vem det var som avlossade skotten den sommarnatten i mitten på 90-talet i Medellín. Kanske det inte spelar så stor roll. Om man tänker på rollen som Andrés verkade vilja ha i samhället på den tiden kanske det inte vore viktigast för honom att hans mördare fängslades, utan att se att det land han älskade befriades från det inbördeskrig som har skördat och förstört miljontals människors liv.

"Vår avsikt var att göra en film om vem som mördade Andrés Escobar, men det vi hade i slutändan var ett övergripande porträtt av ett land – jag tror det är det som Andrés liv och död har kommit att handla om; något mycket större än frågan om vem som tryckte på avtryckaren", förklarar Zimbalist. "Andrés var en glimt av hopp under en mörk period, och på grund av det han representerade skakade mordet på honom verkligen upp hela landets mentalitet. Jag vet inte om man någonsin kommer kunna få ett avslut känslomässigt på mordet, eftersom det var en sån chock för hans lagkamrater, hans vänner, hans familj och hela landet. Jag antar att om någon skulle dömas för mordet skulle vissa kunna sova bättre om natten. Men det som skulle betyda något för Andrés och resten av Colombia är att se landet utvecklas i en positiv ny riktning."

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE UK.