Jag låtsades vara en ung Josef Stalin på Tinder, och det gick förvånansvärt bra

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Tyskland

Det känns som att det går bra för mig och Sofia på vår Tinderdejt. Vi dricker öl, vi delar vår kärlek till böcker och vi blir båda irriterade över sättet amerikaner tar för mycket plats på dansgolvet. När hon erbjuder mig en cigarett, struntar jag i min plan att sluta röka.

Trots detta har jag absolut ingen chans med henne, för vår dejt är resultatet av ett experiment. Så vitt hon vet är jag Josef Stalin.

Det är otroligt vad för slags beteende heta människor kan komma undan med på dejtingappar. Men gäller den här regeln också för en av de mest kända diktatorerna från 1900-talet? Jag funderar över detta medan jag undersöker en tändsticksask som en vän köpte till mig i Georgien, födelseplatsen för den före detta sovjetiska härskaren Josef Stalin, en man som enligt rykten ska ha sagt att "Ett dödsfall är en tragedi, en miljon dödsfall är statistik."

På ena sidan av asken är Stalin avbildad som han är i historieböcker: runt ansikte, Tom of Finland-mustasch och tillbakaslickat hår. Den andra sidan visar en ung, renrakad man med kolsvart hår i en hipsterfrilla. Han kunde kanske vara killen bakom synthen i ett indieband från mitten av 2000-talet, men det är han är inte: han är den totalitära kommunisten som ung, stilig revolutionär.

För att få reda på hur långt ditt utseende kan ta dig på Tinder, registrerar jag mig som Josef, 27, på appen.

Tyvärr kan jag inte hitta ett romantiskt citat från Stalin för att krydda min profil. Han var mer intresserad av att prata om döden än angelägenheterna i hjärtat. I stället manipulerar jag ett utdrag ur ett av hans tal och ändrar "Hitlers kommer och går, men Tyskland och det tyska folket förblir" till "Förhållandena kommer och går, men kärleken består".

Stalins profil sätts samman ganska snabbt, men att hitta en dejt är lite svårare. Efter 15 minuter får jag slut på människor att svepa höger på och jag har inte en enda match. Betyder detta att fler människor än jag insåg är bekanta med Stalins äldre dagar? Är slagord som "FCK NZS" och "always antifascist" som jag har lagt till i min bio inte tillräckliga för att kompensera?

Jag byter ordning på mina bilder och utökar mitt upptagningsområde, men har fortfarande ingen tur. Jag greppar mitt bankkort och betalar för Tinder Plus. Sen öppnar jag upp min profil till män. Med möjligheten att lämna oändliga "super-likes", och Stalins nyupptäckta bisexualitet, går det plötsligt bättre. Inom den första timmen fryser min telefon 15 gånger. De små profilbilderna börjar dansa över skärmen och appen proklamerar: "Grattis, du har en ny matchning!"

Jag letar efter rätt Karl Marx-citat för att bryta isen. "Hej där kamrat, du har inget att förlora förutom dina kedjor!" Han svarar: "Vilka kedjor pratar du om ;)"

Jag syftar självklart på de kedjor som de kapitalistiska krafterna har fängslat arbetarklassen med, men inser att det inte är en bra raggningsreplik, så jag kör på "du kan få bestämma var jag ska bära dem ;)" istället.

Min inkorg är nu översvämmad av meddelanden. Mina matchingar kan sorteras i tre huvudgrupper. Först: Ovetande dumma - de som överöser mig med komplimanger. Andra: De som blir alltmer skeptiska när vi pratar. "Jag insåg inte att jag pratade med en diktator. Jag borde läsa människors profiler mer noggrant," säger en. Tredje: En kombination av stalinister och historieexperter. Med dessa människor kan jag fritt tala om Lenins testamente och prata om mordet på partirivalen Trotsky med hjälp av ishacksemojin.

Mycket få verkar störas av det faktum att jag har antagit en tyranns identitet - åtminstone är det ingen som säger att de har problem med det. Alex säger, "Jag skulle inte ha något emot att dela ett Gulag med dig ;)". Gulligt.

Bland alla matchningar finns Sofia, som jag skänkte en av mina dyrbara superlikes. 30-åringen vill "byta tankar före kroppsvätskor ", enligt hennes profil. Hon börjar konversationen på ryska och frågar: "Du lever?" och följer upp med att fråga om jag har återvänt för att återinföra kommunismen. Jag använder Google översätt och ryskan jag lärde mig i skolan för mitt svar: "Varhelst jag är, finns det kommunism."

Svaren fortsätter att rassla in – på måndagen har jag nått 100 matchningar och på onsdagskvällen når jag 200. Under tiden skriver jag tillbaka på ryska, engelska och tyska. Till advokater, studenter och tatuerare. Jag ignorerar helt mitt samtal med Sofia vid denna tidpunkt; hon skickar ett meddelande till mig och säger att jag inte är speciellt pratsam.

Jag letar efter något att säga om hur Sovjetunionen inte kan industrialisera sig själv. Jag förklarar min brist på kommunikation genom att säga att den mycket paranoida Stalin inte kan lita på någon och måste göra allt själv. Sofia försäkrar mig om att hon inte är en spion och att jag kan lita på henne. Det är som upplagt, så jag bestämmer mig för att bara köra: "För att avgöra det skulle jag behöva se dig i ögonen."

Jag föreslår att vi träffas i den tidigare sovjetiska delen i östra Berlin. Sofia håller med. Jag säger till henne att jag kommer att ha på mig en vintage-östtysk fotbollsjacka, eftersom det är det mest lämpliga jag kan hitta i min garderob.

Innan vår dejt är jag inte helt säker på om hon kommer att dyka upp. "Är du där än?" smsar hon mig vid åtta. Jag är säker på att hon bara smsade eftersom hon undrar om jag står ensam i regnet som en idiot. Kanske söker hon bara hämnd - att driva med personen bakom ett falskt konto, som frontat sig själv som en tyrann som är ansvarig för otaliga människornas död. Detta är trots allt ett ganska makabert skämt.

Men sen ser jag henne gå mot mig. "Sofia", säger hon rakt. "Josef," svarar jag med ett affärsmässigt handslag. "Åh, är Josef ditt riktiga namn?" frågar hon och tar det sista blosset från en handrullad cigarett och fimpar den på gatan. Hon är längre än mig, med brunt hår i axellängd. Till skillnad från Sofia ser jag inte alls ut som min Tinder-profil. Och jag ser inte alls ut som unga Stalin. Dold bakom appen hade jag en diktators självförtroende, men IRL är jag ganska blyg.

Sofia verkar glad att jag inte är en påträngande, pensionerad Stasi-officer, och jag är lättad att hon inte är medlem i The Association of Victims of Stalinism, och har gått på denna dejt endast som en ursäkt för att attackera mig. Men kvällen är långt ifrån över. Det finns inget ledigt bord på den svagt upplysta baren där vi enats om att träffas, så vi tvingas ut i regnet. Innan vi hittar någonstans att ta en drink frågar jag henne: "Varför gick du med på att gå på en dejt med någon som låtsas vara Josef Stalin?"

Det kan inte vara på grund av brist på alternativ. Sofia är snygg, smart och rolig. "Jag tänkte att det skulle vara roligt," säger hon. Det är mer intressant än killar som flexar sina sexpack, tillägger hon.

När vi äntligen har hittat en torr plats att sitta, berättar Sofia att hon är tysklärare och om hur det var som att växa upp nära den tysk-polska gränsen. Hon beskriver hur hon lämnade sitt hem för att flytta till Moskva helt ensam direkt efter gymnasiet, utan att kunna tala ett ord ryska, vilket ledde till att hon senare bestämde sig för att studera slaviska studier.

Distraherad av den trevliga konversationen börjar jag glömma bort min roll. Jag tabbar mig och avslöjar av misstag mitt riktiga namn. "Vem är Paul?" frågar Sofia.

När hon går på toaletten kollar jag på min telefon och möts av över ett dussin nya meddelanden. Jag försöker, men misslyckas, att motstå frestelsen att gå igenom mina matchningar. Var 30:e sekund verkar en ny man bli kär i Stalin. Emre tycker att han ser "magisk" ut. Egon, skallig med ett grått trollkarlsskägg, frågar om jag vill byta till WhatsApp. Han berättar att han vill vara den som bestämmer stämningen när vi har sex. Han gillar inte mitt förslag: att starta saker och ting med en broderlig socialistisk kyss.

Under tiden har Sofia återvänt från toaletten. Jag lägger snabbt bort min telefon och bestämmer för att jag ska förklara mina grundmotiv för henne. Jag bekänner att jag är skribent, och att jag planerar att skriva en artikel om det Unga Stalin-experimentet. Sofia låter det sjunka in. Hon är inte särskilt begeistrad och frågar, bara halvt skämtandes, "Har du spelat in våra samtal i hemlighet?" Av någon anledning stannar hon kvar, och vi föreställer oss var vår dejt hade kunde ta oss om det här var på riktigt. Vi föreställer oss hennes sovrum fyllda med Stalin-affischer och minnesföremål hängandes över sängen.

Sofias elever ska ha att prov imorgon så hon byter till läsk. Vi tittar på folk på dansgolvet ett tag innan vi bestämmer oss för att gå. Vi säger adjö med en kram och planerar att snart gå på bio ihop.

Nästa morgon tackar jag henne för vår "väldigt trevliga dejt" och frågar hur provet gick. Samma dag meddelar Tinder-appen mig att jag har rapporterats för att skicka stötande material från min profil. Ett ryskt nummer börjar oavbrutet ringa mig, men när jag svarar hör jag bara brus i andra änden av linjen. Jag tycker att det är dags för mig att radera mitt konto, men inte förrän jag fått iväg ett sista meddelande: jag skickar Sofia mitt riktiga telefonnummer. Jag har inte hört från henne sen dess.