mikrodosering

Psykedeliska svampar i kaffet hjälpte Julie med sin förlossningsdepression

"Jag ville så gärna vara en mor till min dotter, jag ville överleva, så jag gjorde något olagligt för att komma ut på den andra sidan."

av Maria Brus Pedersen; foto: Hedda Rysstad
2018 11 15, 4:45pm

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Danmark.

Inget gick som Julie Ugleholdt hade tänkt sig. Efter att ha haft värkar i 24 timmar var det fortfarande inga tecken på att hennes dotter var på väg att komma ut. Varje gång Julie fick värkar gick barnets puls ner till 50. Julie var rädd för att något var fel. Efter ett helt dygn på sjukhuset förlöstes till slut dottern Charlie i ett akut kejsarsnitt, och det visade sig att Charlie hade haft navelsträngen virad runt sig. När Julie fick värkar höll hennes dotter på att kvävas.

"Jag var så otroligt rädd för att hon var död, att jag hade förlorat henne innan hon kom till världen", säger Julie, sittandes vid köksbordet i hennes och maken Jons hem i Köpenhamn.

Hon berättar att förlossningen hade satt sig i hennes kropp rent fysiskt, och hon bar med sig den hem från sjukhuset. Hela tiden satt hon och ältade vad hon skulle tagit sig till om hennes dotter hade dött. Hela tiden såg hon operationsbordet framför sig, det gröna tygskynket som avskärmade henne från läkarna som hade sina händer i hennes uppskurna mage.

"Jag tror jag fick en förlossningsdepression direkt efter födseln, men jag fick inte diagnosen förrän 20 veckor senare", berättar hon.

Julie har precis släppt sin debutroman i Danmark, Projekt Baby – Mit første år som uperfekt mor, som handlar om födseln, dottern Charlie, förlossningsdepression och krossade drömmar – men även om att ta sig ur på andra sidan av depressionen genom att självmedicinera illegala psykedeliska svampar – som man tar för att man är rädd för att man inte kommer överleva.

Julie hade aldrig ens tänkt tanken att hon skulle mikrodosera svamp mot sin förlossningdepression. Hon hade aldrig tagit psykedeliska droger tidigare och hade heller inte haft någon lust att testa. Hon hade dock inte heller trott att hon skulle bli deprimerad, ha självmordstanker, social fobi och gömma sig i sitt hem i flera veckor i sträck. Hennes liv innan graviditeten bestod av jobb och karriär, sin man och vänner. Depression var bara något som andra fick och som man kunde komma ur om man bara tog sig samman lite.

Men under månaderna efter förlossningen blev det svårare och svårare för Julie att finna sig till rätta i sin nya roll som mamma.

"Jag kände mig så fel. Jag hade inte alls de känslor jag förväntat mig att man skulle ha, och jag kunde inte ge mig hän till min dotter. Jag hade räknat med att jag skulle bli som förälskad i henne och stolt över att visa henne för andra, men i verkligheten hade jag ingen lust med det.

Enligt danska Rigshospitalet får 10-14 procent av kvinnor och 7-8 procent av män psykiska komplikationer efter sitt barns födsel. Förlossningsdepression kännetecknas bland annat av nedstämdhet, att man gråter, sömnlöshet, trötthet, självmordstankar och att man har besvär med minnet och koncentrationen. Dessutom kan symptomen vara särskilt belastande när man samtidigt har ett litet barn att ta hand om.


VIDEO: Om ketaminets potential som botemedel mot depression


För Julie innebar förlossningsdepressionen att hennes liv plötsligt kändes meningslöst. Hon började se tillbaka på sitt gamla liv där hon hade ett bra jobb och massvis med fritid. Då hon hade haft tid att både äta och sova ordentligt. Dottern Charlie hade kolik och grät fem timmar om dagen. Julies vaknar timmar gick nu ut på att amma, trösta och ta hand om Charlie.

"Det kändes som att jag förlorade mig själv i allt det. Jag hade blivit ett serviceorgan, en tröstande zombie. Man hör talas om alla de här mammorna som plötsligt känner att livet får en mening på ett helt annat sätt, men jag kunde inte känna så. Mitt liv hade aldrig varit mer meningslöst", säger hon.

Köket vi sitter i blir tyst, bortsett från ett dovt surr från kylskåpet. Rummet är städat och prydligt, bortsett från några tomma flaskor på diskbänken och en halväten Risifrutti som Julie tar en tugga av när hon går förbi den. Det är svårt att föreställa sig att detta hem för bara ett år sedan ekade av Charlies genomträngande skrik, och att Julies tankar samtidigt kretsade allt mer mer kring självmord.

Julie sidder ved spisebordet i køkkenet og drikker kaffe

"Det är sällan man möter en förälder som säger att de kan bli arga på sitt barn med kolik, men ibland hade jag bara lust att kasta ut henne genom fönstret eller ge bort henne. Jag var arg på henne för att hon grät så mycket, och jag var arg för att hon hade kommit in i mitt liv, för det kändes som att det var förstört", säger hon.

Julie blev så uttömd av sömnbrist, en skrikande bebis och för lite mat att till och med den minsta uppgiften kändes omöjlig. Varför bry sig om att tömma diskmaskinen om man ändå ska dö eftersom livet inte känns värt att leva? Vissa dagar låg hon bara i sängen och ropade till sin man att hon ville gå och köpa en pistol så hon kunde skjuta sig själv i huvudet, eller att hon önskade att en lastbil kom så hon kunde bli överkörd och få ligga på sjukhuset i några dagar.

Trots att hon gick till en psykolog och barnmorska beslöt sig Julie och hennes man till slut att det var dags att Julie fick komma i kontakt med en psykiatriker.

"Jag var så sjuk att jag inte längre kunde läsa vid det här laget. Min man var tvungen att sitta och förklara för mig vad det var jag skrev under och var jag skulle sätta kryss på kontraktet.

Psykiatriker rekommenderade henne att börja ta antidepressiva. Det hade Julie inte lust med. Dels för att antidepressiva mediciner kan förvärra ens symptom i en period innan det blir bättre, och Julie var rädd för att hennes självmordstankar skulle bli värre – att de skulle komma att bli verklighet. Från vänner och familj hade hon även hört att det kan ta lång tid innan de börjar verka. Hennes psykolog hade även förklarat att antidepressiva inte bara kan ta udden av de dåliga känslorna utan även av de goda.

Julie valde därför att inte ta antidepressiva. Hennes man föreslog istället att hon provade att mikrodosera svamp.

"Min man la en dos svamp i mitt kaffe en morgon, för jag klarade inte riktigt av att göra någonting själv. Jag kunde märka när jag drack det att jag blev lite varm inombords, lite gladare. Den dagen sjöng jag vaggvisor för min dotter. Vi satt och lekte tillsammans och hon log mot mig, och jag var bara så otroligt glad för att jag kunde ta in det", säger Julie.

Att mikrodosera innebär att man tar en väldigt liten dos av en psykedelisk substans, som till exempel svamp som innehåller psilocybin eller LSD. Eftersom dosen är så pass liten, ofta bara en tiondel av en vanlig dos, blir man inte hög av det. Men många känner att de blir mer i kontakt med sina känslor, att de kan arbeta mer koncentrerat och tänka mer kreativt. Det är en metod som använts av allt från techpersoner i Silicon Valley till människor som experimenterat med det för att försöka behandla sin psykiska ohälsa.

Fram tills nyligen har fördelarna med mikrodosering mest backats upp av människors personliga erfarenheter, men i och med att trenden blivit allt mer vanlig har det även börjats forska kring det. På University of Toronto Missisuaga började forskare förra året att undersöka effekterna med mikrodosering genom att låta människor fylla i enkäter över internet. Data från undersökningen, som hade över 900 deltagare, visade att personer som testat att mikrodosera till exempel upplevde färre migränattacker, samtidigt som det blev lättare att fokusera och vara produktiv och lättare att knyta an till andra. De som mikrodoserade angav även att de upplevde mindre negativa känslor än de som inte mikrodoserade.

Att mikrodosera psykdeliska substanser är inte helt riskfritt. Det är olagligt, så framställningen och försäljningen sker oreglerat. Man vet alltså inte med 100 procent säkerhet vad man får när man köper. Och får man i sig en större dos än planerat kan man drabbas av hallucinationer, paranoia och i värsta fall psykosliknande symptom.

To billeder: Et close op af Julie, der kigger ned, og et af Julie, der står i baggården og smiler

Julie tog svamp i sitt morgonkaffe var tredje dag, och redan från första dagen kunde hon märka av en förändring. Saker som tidigare känts omöjliga blev möjliga. När Charlie tappade sin mat på golvet kunde Julie skratta åt det. Tidigare hade hon knappt energi att mata sin dotter.

"Svampen gjorde det enklare för mig att komma i kontakt med positiva tankar och känslor, vilket jag inte hade mycket av just då. Jag hade inga positiva tankar om mig själv, mitt liv eller mitt barn. Plötsligt kunde jag känna lycka igen, åtminstone en glimt av det", säger hon.

Mest av allt hjälpte svamparna henne att bli mer närvarande.

"Jag var helt fast i mitt eget huvudet, och svampen hjälpte mig att stänga av det lite grann. Det var ju min sjukdom som talade när jag hade alla de där tankarna om att mitt liv var över och att jag ville dö", säger Julie.

Under tre månader mikrodoserade hon svamp, alltid på morgonen, när hennes man var med. Samtidigt som hon började mikrodosera slutade hon att amma Charlie.

Jag frågar Julie om hon kritiserats efter hon släppte sin bok för att hon tagit droger runt sitt barn. "Jag blev mer berusad av att dricka en öl på kvällen tillsammans med min man än av mitt kaffe med svamp i på morgonen. Eftersom det är olagligt är folk enormt fördomsfulla. Men bara för att något är lagligt, som alkohol, betyder det ju inte att det inte är fel eller farligt. Alkohol är ett av de skadligaste drogerna som finns, men vi tar det ändå eftersom det är lagligt."

Julie berättar att hon valde att ignorera det faktum att svamp är olagligt för att rädda sitt eget liv. "Jag ville så gärna vara en mor till min dotter, jag ville överleva, så jag gjorde något olagligt för att komma ut på den andra sidan", säger hon.

Julie såg alltid fram emot "svampdagen" som hon kallade det, eftersom effekten kändes av mest den dagen hon tog sin dos. Efter två månader glömde hon ibland bort att ta sin dos. Efter tre månader slutade hon helt. Hon resonerade att om hon hade kommit till en punkt där hon kunde glömma att ta det behövde hon det inte längre.

"Jag saknar dem inte, för jag mår helt annorlunda idag", säger hon.

Julie friskförklarades i juli i år, och hon sa i samma veva upp sig från sitt jobb som managementkonsult. Istället började hon skriva på sin bok om hennes erfarenheter av att vara mamma.

Även fast hon inte är deprimerad längre kan hon fortfarande märka av sjukdomen. Hon kan till exempel inte vagga sin dotter på helgen när det är dags för henne att sova middag utan att få panik. På vardagarna sover Charlie på en förskola, och på kvällarna är hon så trött att läggningen brukar gå utan problem. Men på helgen drar sig Julie för att försöka få henne att sova middag, då dotterns sömn var något av det som gjorde henne som mest stressad och ledsen när hon mådde dåligt.

Förlossningsdepressionen tvingade Julie att förändra sitt liv helt. Då hon mikrodoserade svamp lyftes dimman av negativa tankar bara så pass mycket att hon fick energi att kunna göra någonting bra för sig själv. Hon började meditera och träna yoga.

"Svamp var inte en mirakelkur i sig själv, men det gjorde att många av de verkligen jobbiga, negativa tankarna stängdes av lite grann så att jag kunde få små bitar av glädje i min vardag. Det gav mig så mycket hopp, och det gjorde att jag kunde hjälpa mig själv att komma i gång med vissa saker som var bra för mig", berättar hon.

Hon understryker att hon inte vill uppmuntra någon att göra något som är olagligt. Men hon hoppas att hennes bok kan bidra till att lyfta fram de positiva effekterna med mikrodosering, och att det kommer fortsätta forskas mer på det.

"Jag hoppas att det skulle kunna erbjudas inom psykiatrin i kombination med psykologisk behandling som ett faktiskt alternativ till antidepressiva mediciner, så att det inte är något man köper i smyg från en langare, och så man kan få stöd och vägledning. Och jag är medveten om att i och med att jag pratar om det här har jag ingen kontroll över om någon inspireras av det och får lust att testa det."