Rebelliska foton från 70-talet på New Yorks kvinnliga ikoner
Vänster: Anya Phillips på Max's Kansas City. Höger: Damita Richter med en leksakspistol. © Marcia Resnick

Rebelliska foton från 70-talet på New Yorks kvinnliga ikoner

I serien 'Wild Women' samlar fotografen Marcia Resnicks porträtt av ikoner som Joan Jett och Debbie Harry.
2018 april 05, 2:38pm

Brooklynfödda fotografen Marcia Resnick har dokumenterat New Yorks konstscen i över 50 år. När hon själv gick på gymnasiet på 60-talet minglade hon med hippies på Greenwich Village-klubbarna Café Au Go Go och Café Wha? På 70-talet bodde hon i en takvåning på Manhattan och var granne med Laurie Anderson.

Under 70-talet som var New Yorks galnaste era hängde Resnick mest på CBGB, Max's Kansas City och the Mudd Club. På den här tiden fotade hon även en hel del av konstscenens "bad boys". Resnick ville se hur stora namn som Jean-Michel Basquiat, Iggy Pop, och William S. Burroughs reagerade när hon vände på steken och det plötsligt var en kvinna bakom kameran, vilket gjorde att de exponerades framför den kvinnliga blicken.

Resnick var även intresserad av kvinnor som hon levde, arbetade och festade med, som samtidigt höll på att sätta sin egen prägel på konstscenen. Den blev inte lika välkänd som hennes serie Bad Boys (som senare kom att publiceras i boken Punks, Poets and Provocateurs, NYC Bad Boys, 1977-1982) men Resnicks serie Wild Women fångar tidens rebelliska anda och artister som Joan Jett, Debbie Harry och Susan Sontag och deras kreativa skicklighet.

Nyligen satte jag mig ner med Resnick för att prata om hur det var att dokumentera dessa ikoner, och hur kvinnokampen rörde upp 70- och 80-talet.

Vänster: Debbie Harry i sitt hotellrum. Höger: Debbie Harry med grönsaker efter en konsert. © Marcia Resnick

VICE: Hur kom du in på konst och fotografi?
Marcia Resnick: Jag har alltid älskat konst. När jag var fem satte min pappa upp en av mina teckningar i fönstret på hans tryckeri. En kund gillade den och ställde ut den på Brooklyn Children's Museum. Det var första gången min konst ställdes ut.

Jag pluggade på NYU i två år, sen bytte jag till Cooper Union där jag blev förälskad i fotografi. Jag tog min masterexamen i fotografi från California Institute of the Arts 1973 samtidigt som kvinnorörelsen blossade upp. Kollegor letade efter att anställa kvinnor för att ha mer jämställda fakulteter. När Queens College gav mig ett jobberbjudande tog jag det. Jag hoppade in i min bil och körde genom hela landet och fotade längs vägen. Jag hade dekorerat motorhuven på bilen med namnen på alla mina tidigare pojkvänner. På sidan av bilen stod det "Marcia the Masher".

Lydia Lunch på alla fyra. © Marcia Resnick

Hur var New York på den tiden när du flyttade tillbaka?
New York var farligt och jag var på väg att bli pank – men det var billigt och fullt med möjligheter. Jag hittade en lägenhet och flyttade in med min gamla rumskompis från Cooper Union, Pooh Kaye, en konstnär och dansare. Vi betalade 70 dollar var i månaden. Jag tjänade 100 dollar i veckan för att hålla i två fotografikurser på fyra timmar en dag i veckan.

I närheten av Soho hade konstvärlden sin kärna. Pooh och jag gick på vernissage, konstbarer och fester i konstnäringars takvåningar. Mickey Ruskin ägde Max's Kansas City dit Warhol och hans superstjärnor, "blue-chip"-konstnärer och rockstjärnor gick för att mingla.

Vänster: Joan Jett i en biljardhall. Höger: Laurie Anderson med sin fiol. © Marcia Resnick

Hur kom det sig att du bodde i en takvåning med en massa konstnärer?
Jag hittade en byggnad i det området som nu kallas för Tribeca. Varje våning var uppdelad i stora loft, och på de första två våningarna var det en metadonklinik. De övriga fyra våningarna var rätt fallfärdiga.

Pooh och jag bodde på samma våning, och vi lät bygga ett gemensamt kök och badrum för oss två. Min lägenhet hade 14 fönster. Jag byggde ett väldigt stort mörkrum, vilket täckte för tre av fönstren. På vintern sov jag i sovsäck på golvet i mörkrummet eftersom resten av våningen var så fruktansvärt kall.

Efter att jag såg Laurie Anderson göra ett uppträdande om hur hennes lägenhet brann upp föreslog jag att hon skulle komma och bo hos oss, så hon blev granne ovanför mig. Då och då vandrade vilsna metadonpatienter in hos oss av misstag. Men efter ett tag flyttade kliniken till en annan lokal.


VIDEO:


Hur var utelivet på den tiden?
Målare gjorde filmer. Skribenter gjorde performancekonst. Skulptörer gjorde installationer. Konstnärer gjorde ofta samarbeten med varandra.

Jag gick ut varje kväll för att lyssna på musik på CBGB, Max's och favoritställe the Mudd Club. Det var en konstbar som hade spelningar, konstutställningar, pjäser, modevisningar med Betsey Johnson och uppträdanden som Rock n' Roll Funeral Ball, som bland annat hade skyltdockor med sprutor i sina armar. Kändisar som Joe Strummer, David Bowie, Marianne Faithful, Nico, Grace Jones och Diana Ross minglade ofta runt i publikhavet.

För att stilla mina skuldkänslor över att jag hängde så mycket på klubbar övertygade jag mig själv att mina nattliga fotografiska experiment var min konst. Att tränga sig igenom folkmassor för att komma backstage på konserter blev en nödvändighet. Backstage försökte jag simulera estetiken av ett studioporträtt. Jag försökte boka in ett möte på en annan tid och plats med dem jag fotade.

Patti Astor på en fest. © Marcia Resnick

Vilka projekt arbetade du med under 70-talet?
Med hjälp av några stipendier självpublicerade jag tre konceptuella konstböcker 1975: Landscape, See, och Tahitian Eve. 1978 publicerade jag Re-visions, en självbiografisk bok om humoristiska iscensatta fotografier.

Efter den mer introspektiva Re-visions gjorde jag en helomvändning från mina coola, konceptuella verk. Jag ville utforska världen utanför mig själv och rörde mig mot ett annat ämne som hade förbryllat mig... den manliga arten. Min serie Bad Boys föddes ur min egen fascination av dynamiken av en kvinna som fotograferar män.

Pat Place med en leksaksdraken. © Marcia Resnick

Vad fick dig att vilja göra Wild Women?
När jag jobbade på serien Bad Boys kunde jag inte hålla mig från att jobba på ett sidoprojekt som jag kallade Wild Women. Det var främst män som spelade i punkband, men vissa fascinerande kvinnor påbörjade sina egna projekt inom konst, musik, litteratur och film.

Lisa Lyon var en pionjär som vann den allra första tävlingen i bodybuilding för kvinnor. Hon var en ikon för den där livsstilen med sex, droger och rock n' roll. Efter jag träffade henne blev vi genast vänner. Vi hade bara på oss svart, hade kul på Manhattans klubbar och fick smeknamnet "the Weird Sisters" av fotografen Marcus Leatherdale.

Vad är något av det mest radikala som du och den här tidens kvinnor gjorde?
I och med att kvinnor blev medvetna om att det vita, västerländska manliga perspektivet omedvetet anammats som hela konstvärldens perspektiv förstod de att det var upp till dem att förändra den här situationen och jämna ut klyftorna.

När jag gick på CalArts blev jag vän med Linda Benglis. Hennes konst och hennes stil blev ett enormt inflytande för mig. Jag fotograferade henne när hon sportade sin nya, bakåtslickade korta frisyr framför hennes gula Porsche. När hon återvände till New York efter att ha blivit nekad redaktionellt utrymme i Artforum betalade hon för en reklam som bestod av ett helt uppslag av henne själv, naken med solglasögon, onanerandes med en extra stor tvåsidig dildo. Det var hennes ultimata "Fuck you" till konstvärlden.

Bodybuildern Lisa Lyon poserar. © Marcia Resnick

Carly Simon på Hurrah. © Marcia Resnick

Bebe Buell med sin treåriga dotter Liv Tyler. © Marcia Resnick

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE USA.