TRE60 om det segregerade soundet i svensk hiphop
Alla foton är tagna av skribenten.
Låt oss äta

TRE60 om det segregerade soundet i svensk hiphop

Hipster, ortenrappare eller svennerappare? Soundet i svensk hiphop är lika segregerat som stationerna på varsin sida av tunnelbanans röda linje. Kollektivet TRE60 är trötta på att behöva vara det ena eller andra.
20.9.18

Välkommen till 'Låt oss äta'. Artikelserien där vi hänger med artister, snackar om sånt som är viktigt och delar mat på deras favorithak.

Musikkollektivet TRE60 är en spännande blandning artister och producenter på ett uppdrag: att förändra den svenska musikscenen och de musikaliska normerna som håller ett hårt grepp om soundet just nu.

Det är inte så svårt som det låter. Tyvärr. Att bara att gå ihop och göra musik tillsammans från varsin sida av tunnelbanans röda linje är normbrytande idag.

Annons

Vi lyckades samla alla åtta i det här härliga gänget för en takeaway i Hornstull. Vi snackade om vad som saknas inom svensk hiphop idag och varför det är så unikt med ett kompisgäng som sysslar med musik, där inte alla har sina rötter i ett och samma område.

Men först… Alla ska äta!

VICE: Vad är TRE60?
Tusabe: Vi är ett kreativt kollektiv. Vi kommer från olika bakgrunder.
Ness: Sanningen är att många av oss kanske aldrig hade umgåtts eller varit vänner om det inte vore för musiken.
Nebay Meles: Vi hade nog aldrig sett varandra på fest. Vi hade nog aldrig stött på varandra…
Ville Hasselberg: Vi hade inte haft möjligheten. Alltså, var hade det hänt?
Isidor Xavier: Ja precis, när man var yngre så var det Gröna Lund och kanske något köpcentrum. De var typ de enda platserna i Stockholm där alla möttes oavsett vilken del av stan du var ifrån.

Det säger mycket om Stockholm…
Khan-Ji: Man fastnar om man inte vågar ta sig utanför sin crew och krets. Det speglar också musiken idag.
Isidor: Det är en norm vi vill bryta. Segregationen i musikbranchen och samhället.
Nebay: Det finns ett sound nu som nästan alla kör. Vi vill stimulera folk att utmana, våga gå längre.

Soundet är segregerat, precis som våra städer?
Nebay: Det som är uppenbart och förväntat är att de som är från förorten gör musik till förorten. De från stan gör musik till stan. För man gör det man identifierar sig med. Vilket är synd.
Ness: Vi bor 20-30 minuter ifrån varandra med tunnelbanan. Trots det influeras vi av helt olika musik i vardagen. Så ja, det är klart. Segregation leder till att man gillar en viss typ av musik och gör en viss typ av musik.
Tusabe: Soundet är segregerat vilket har sina för och nackdelar. Men egentligen bör det inte spela någon roll, särskilt för folk i vår generation. Man kan säga att allt är en fasad. Alla i vår generation har typ lyssnat på samma grejer när vi växte upp, eller man har i alla fall blivit influerad av samma saker.
Isidor: Kolla när till exempel Yung Lean och Sad Boys slog igenom… hur många som hatade. Deras sound var helt annorlunda. Alla hatade på dem. Det är fett synd att det ofta är så.
Nebay: Det är den svenska mentaliteten. Jantelagen. Man vågar inte sticka ut. Publiken också, sättet de lyssnar. De kollar höger vänster och vågar inte ta upp en ny artist. Soundet är fett segregerat.
Robin: Går du emot normerna blir du typ utanför. Men när vi gör det tillsammans i TRE60 blir det ingen jobbig sak. Man får uppbackning att göra vad man vill göra.

"Vi har folk från förorten. Vi har folk från stan. Vi har folk från utanför Stockholm."

Hur är TRE60 annorlunda?
Ness: Bara att vi är så blandade gör oss fett annorlunda. Folk kan säga er musik är fett annorlunda och banbrytande. Men det är inte som att vi gör alien-musik.
Isidor: Den musik vi har gjort är verkligen inte konstig. Än…
Eren January: Precis. Att det här kan uppfattas som konstigt och att den här grejen ska vara normbrytande – DET är konstigt.
Alla: DE DEN!
Nebay: Det är där vi kommer in i bilden. Vi har folk från förorten. Vi har folk från stan. Vi har folk från utanför Stockholm. Bara grejen att vi finns gör att kids kan se att det finns en enhet, oavsett var du kommer ifrån. Vi bygger broar.

Ville: Det slog mig nu, jag hade aldrig varit i Skärholmen innan. Första gången var igår.
Ness: I år?
Ville: Igår…
ALLA: IGÅR?
Ville: Haha, ja. Jag hade aldrig åkt så långt på röda linjen söderut förut. Jag växte ju upp på andra sidan linjen. I Danderyd.
Robin: Det är ändå sjukt. Och vi i förorten ser inget annat än det som finns där.
Robin: Jag har fått så mycket att vara med i TRE60. Nu ser jag vad mina vänner missat. Vad de missar, hela tiden. Jag skulle aldrig fått livemusik på min musik om du inte hämtat dina bröder Ville. Jag har åkt med Ville till landet. Jag skulle aldrig fått åka till landet annars. Jag menar vems landställe, förstår du?
Isidor: När vi är gamla har det här förhoppningsvis ändrats. Det är så vi tänkt med TRE60 i framtiden. Vi ska normalisera det här. Normalisera oss. Alla kan komma till oss och göra musik och connecta.

"Om musiken är blod är det någonting som blöder."

Vad saknar ni i svensk hiphop?
Robin: Alla är så hårda nu. För 20 år sedan var det inte så här. Ta Ken Ring som exempel. Hur hård han än var i musiken… Han visade ändå känslor. "Okej, jag är gata, men det är jobbigt. Jag är ledsen." Han kunde göra en sån låt. Nu gör vi inte sådana låtar. Idag är det "Jag är gata och jag är arg." Varenda låt. Från början av ens karriär till slutet.

Känslor har blivit tabu?
Robin: Du får bara vara arg, lack och tuff. Egentligen, jag skiter i vad du pratar om. Men visa alla sidor av det. Alla känslor. Du kan inte säga att du går runt och är helt maxad 24 timmar om dygnet. Då är du en bluff.

Annons

Vad får det för konsekvenser?
Robin: Jag kan se på en person om den lyssnar på ortenrap, rock eller punk. Musik är en livsstil. Man lever som man lyssnar. Det är det som är problemet när unga växer upp till gangstermusik 24/7. Du går runt och lyssnar till bara en känsla. Du låter inte andra känslor komma till dig. Då blir det som det blir. Kaos.
Nebay: Många bär på fasader. Man går under till slut om man inte visar känslor…
Tusabe: Det är svårt att göra det livet ut, att bara göra en form av känsla.

Ness: Lyssna. Om musiken är blod är det någonting som blöder. Nån måste skadat någonting. Det finns ett sår i förorten, det kommer inte från ingenstans. Det är samhällets ansvar. Varför gör du ens sån musik? För du hatar samhället. Varför? För du aldrig fått komma in. Och du kommer aldrig få komma in. Det är skitjobbigt. Och när du accepterar det blir det så här.
Nebay: Don’t hate the player, hate the game. Det är ett samhällsproblem. Samtidigt som man själv är en player. Därför vill vi göra det lite annorlunda.
Ness: Om du kommer med låtar och säger som det är… Fan vad skönt det kommer vara för så många som känner som dig. Förra generationen hade det bättre. Att Ken Ring gjorde de där sorgliga låtarna gjorde att fler vågade.
Tusabe: Ja, däremot tror jag att det kommer att ändras för vår generation, vi kommer gå tillbaka till ärlighet.

Hur träffade ni alla varandra?
Eren: Robin och Nebay gick på dagis tillsammans i Sätra. Khan-Ji och Tusabe är syskon från Örebro. Nebay var med i RMH en lång period. Första mötet mellan Örebro och Stockholm? Khan-Ji och Ville träffas på Reddit för att spela GTA.
Khan-Ji: Jag frågade om det fanns några producenter på Reddit. Ville svarade. Vi började spela GTA. Sen producerade vi vår första EP.
Eren: Fast forward några månader. Khan-Ji söker till nästa nivå och kom vidare. Han blev bjuden till Silvana Imams releasefest, där han träffar Nebay. Under den här tiden gör Robin musik med Ness och Isidor i en studio i Årstaberg. Jag och Khan-Ji blir inbjudna till en svartklubb i Hornstull. Lokalen som svartklubben var i hade en studio, i den studion träffar vi Robin.

Reddit, GTA, nästa nivå, Silvanas efterfest och en studio i en svartklubb… Got it.
Tusabe: Vi möttes på mitten av linjen och satte oss på Därmedpasta i Hornstull och bestämde då att starta ett kollektiv. TRE60.

Annons

Vad är ett musikkollektiv egentligen?
Nebay: En annan familj, som man inte är blod med.

Ni släppte precis er första EP, Silverring. Hur skulle ni beskriva musiken?
Tusabe: Just för den här EP:n ville vi åt den där känslan av det man fick när man lyssnade på musik förut. Vi gjorde EP:n på fyra dagar och fokuserade på att ha det kul bara. Vi försöker vara så genre-bending som möjligt i vårt skapande, man ska höra olika flavors av det vi inspireras av men det ska presenteras i nutida former och ljud.
Eren: Exakt. Jag och Robin gjorde en svensk folkvisa för några veckor sedan till exempel.
Isidor: Jag, Hugo och Khan-Ji har gjort punklåtar.
Robin: Vi är musiker. Det vi vill skapa, skapar vi. Vi bara gör.
Eren: Det som uppskattas av publiken är låtarna där vi faktiskt vågar fucka ur. De som är lite mindre kommersiella, enligt normerna. Som Soléa. En nio minuter lång låt där vi bara vibear, uppskattas också men inte åt samma syfte.
Nebay: Jag släppte en singel, "Wagwan", i januari. Den var lite mer kommersiell. Jag fick mer feedback på den. Men jag fick bättre feedback på EP:n. Vågar man göra någonting nytt ger man också något mer till människor.

Men att vara kreativ ger inte lika många streams?
Hugo: Nej, Spotify gillar inte det. Du lägger inte en nio minuter lång låt i din playlist.

TRE60 är aktuella med EP:n Silverring. Kollektivet består av Nebay Meles, Khan-Ji, Robin Nazari, Ness, Ville Hasselberg, Isidor Xavier, Eren January, Tusabe (Kris Adamah).