Vad jag lärde mig av depressionen jag fick efter min transition

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE Nederländerna.

TRANS är en nederländsk tidskrift som handlar om könsidentitet. Den publiceras årligen med endast transpersoner som redaktörer och fotografer. Här nedan följer ett utdrag från det senaste numret.

Mina tidigaste minnen är från när jag bara var några år gammal. Jag låg i sängen på kvällarna och var övertygad om att jag skulle ha en snopp när jag vaknade nästa dag. Alla mina storebrorsor hade en, så jag var säker på att jag snart skulle få min egen. Jag minns att jag varje morgon drog ner täcket och kikade, utan att någonsin se en förändring. "Kanske imorgon", tänkte jag för mig själv.

Jag vaknade besviken varje morgon i 20 år. När jag blev lite äldre förstod jag att man antingen föds med en snopp eller utan. Men ändå kände jag mig hoppfull varje kväll jag somnade, bara för att bli lika besviken varje morgon.

Så kände jag ända fram till morgonen den 12 januari 2017, då jag befann mig på ett sjukhus i Belgrad i Serbien. Dagen innan hade jag åkt dit för att påbörja den sista delen av min falloplastik – ett ingrepp där man konstruerar en penis för transmän. Den morgonen kändes det på ett sätt som att jag äntligen hade fått en penis under natten.

Det är svårt att beskriva med ord hur glad jag kände mig. Efter att ha känt mig ofullständig i 20 år och sett mig själv som ful och konstig var den känslan plötsligt borta. Jag brukade beskriva min komplicerade relation till min vulva som att det kändes som att jag hade ett öppet sår mellan mina ben istället för det manliga könsorganet. Och jag har behövt leva med den bilden av mig själv i tjugo år. Trots smärtan jag vaknade upp med efter operationen kände jag mig lycklig. Bara de små sakerna – som att det buktar ut när jag sätter på mig underkläder, känslan av att kissa i en pissoar eller att klia mig på pungen – kan få mitt hjärta att hoppa till av glädje.

Så man kanske skulle kunna tro att jag efter operationen skulle leva lycklig resten av mina dagar efter att min största dröm äntligen hade gått i uppfyllelse. Tyvärr kände jag tvärtom. Jag hamnade i en djup depression.

När jag kom hem efter operationen var jag ensam. Min pojkvän hade erbjudit sig att ta hand om min hund ett tag för att ge mig tid att vila. Jag kände mig plötsligt helt överväldigad av sorg. Jag började gråta ohejdat tills mina tårar tog slut och det enda som kom ur mig var andfådda pip. Efter några timmar ringde jag min kille i panik. Jag behövde ha honom och min hund hos mig nu. Jag visste inte vad exakt det var jag ville, men jag visste att jag behövde en vän. Jag är glad för att han svarade när jag ringde, för allt jag kunde tänka på var att hoppa från mitt fönster på fjärde våningen.

Under perioden efter min operation var det inte riktigt någon som kunde få mig att må bättre. Jag gick inte längre till en psykolog eller psykiatriker och tillbringade större delen av min tid ensam hemma med min hund. Det tog sju månader för mig att acceptera till slut att det här är den kropp jag kommer tillbringa resten av mitt liv i. Jag vet inte riktigt hur jag nådde den punkten. Jag bara intalade mig själv om och om igen att jag inte kunde ändra någonting nu. Med de orden tror jag att jag till slut hittade någon slags frid.

Jag var olycklig hela min barndom. Alla psykologer och terapeuter menade att min depression var ett resultat av min könsdysfori. Jag accepterade att jag var olycklig, eftersom jag visste att jag kunde påbörja en hormonbehandling så fort jag fyllde 16. När jag fyllde 18 kunde jag göra en masektomi. Det fanns alltid ett nytt steg att se fram emot – nya ursäkter till varför jag inte var lycklig i nuet. Jag trodde alltid att efter nästa steg skulle livet automatiskt kännas bättre.

Men sen tog jag det sista fysiska steget – och livet blev inte automatiskt bättre. Plötsligt insåg jag att det var färdigt nu. Att jag alltid kommer bära med mig mitt förflutna – de 14 första åren av mitt liv i en flickas kropp. Att jag inte kan få stånd eller producera sperma, och att jag alltid kommer behöva förklara en del saker för en ny partner. Att jag aldrig kommer kunna få ett biologiskt barn.

Jag var tvungen att acceptera att jag är transsexuell, oavsett hur mycket jag än ser ut som en cisman. Och jag borde ha börjat göra det långt tidigare. Om jag som 14-åring hade gått runt och funderat mindre på hur jag blir en övertygande kille och mer tid på att lära mig själv att acceptera min kropp kanske jag aldrig hade blivit deprimerad efter operationen.

När jag var ung hade jag svårt att acceptera verkligheten efter att en psykolog på ett sjukhus sa rakt ut till mig, en osäker 15-årig transsexuell tonåring, att jag "aldrig kommer bli en riktig man". Jag blev så arg och kände mig helt missförstådd. Nu tror jag ändå att jag förstår vad psykologen försökte förmedla. Hon försökte skydda mig från den depression jag skulle drabbas av åtta år senare.

På internet har jag pratat med många andra transpersoner som gått igenom samma sak. Det kan vara väldigt svårt att bearbeta sanningen att även om du genomgår en fullständig transition är du ändå inte precis likadan som en cisman som tilldelades det manliga könet vid födseln.

Missförstå mig inte: om jag kunde resa tillbaka fem år i tiden hade jag ändå fullbordat min transition. Jag ångrar inte operationerna överhuvudtaget. De var nödvändiga för att jag skulle känna mig komplett, och för att jag skulle känna att det är jag själv som äger min kropp.

Med tiden känns saker och ting bara bättre och bättre. Jag accepterar min kropp mer och mer för varje dag som går. Det hjälper att människor läser mig som man. Jag kan sitta i en bastu utan att få konstiga blickar, och jag kan dela en säng med andra män utan att de märker att jag är trans. Min partner har inga problem med det heller, och jag har ett bra sexliv. Jag börjar vänja mig vid kroppen jag kommer tillbringa resten av mitt liv i.

Under min transition höll jag krampaktigt tag i en konstlad bild av hur framtiden skulle se ut. Nu har jag accepterat verkligheten och vad det innebär att vara trans. Min kropp stämmer mycket bättre överens med min könsidentitet, men jag inser samtidigt att även fast jag mer eller mindre uppnått mina mål fysiskt kommer jag fortfarande ha en del önskningar och drömmar som aldrig kommer gå i uppfyllelse. Men sånt är livet.