Mellofinalen recenserad av mig, en amerikan

Jag är en amerikan som nyligen flyttade till Sverige. En av de första grejerna jag la märke till när jag kom hit är vad som verkar vara en trend bland unga här: att håna och förkasta landets kulturella händelser medan man samtidigt – och kanske ironiskt – deltar i dem. Så är fallet med midsommar, vilket jag firade tillsammans med svenskar hemma i New York, och så är även fallet med Melodifestivalen. Som utlänning är det lätt att se hur gränsen mellan att skratta åt något och att skratta med något suddas ut här. Med Mello är det utan tvekan lite både och.

Jag är en gaykille som ofta skriver för gaytidningar, och de senaste åtta åren har jag bott i den mest gayvänliga staden i världen. Med det sagt har jag nog aldrig sett nånting som är så gay som Mello. På en och samma gång var festivalen fab, överdrivet dramatisk, plastig och fullproppad med killar som hade på sig stela outfits i ett försök att vara moderiktiga. Jag älskade varenda sekund av det. Här är några av mina starkaste minnen.

När Renaida, 20, började sitt uppträdande tänkte jag: “Wow, vilken cool och duktig ung tjej.” Ungefär en minut senare tänkte jag: “Fuck vad tråkigt det här är.” Hon satte varenda ton och dansade perfekt; hennes hår såg ut som mitt gör när jag har feberdrömmar. Men det verkade som en viss stjärnstatus saknades hos henne. Precis när jag skulle avfärda henne som inget mer än en gäspning hörde jag henne plötsligt skrika ut något: “Jag hör ingenting!”

Wow. En riktig gamechanger. Bortsett från några stela intervjuer var det här kvällens enda del som inte följde manus. På en sekund gjorde Renaida internet eld och lågor, och direkt blev hon det mest intressanta med hela tävlingen. Vad hände med ljudet? Hur lyckades hon ändå sjunga perfekt? Varför sitter hon inte bland de andra artisterna som sjungit? Vem lät henne och bakgrundsdansarna ha på sig sina orange outfits?

Det visade sig att Renaida fick uppträda igen. Det visade sig även att det är normalt i Mello att man uppträder flera gånger. Nästan varenda artist uppträder med exakt samma sång och koreografi två gånger per avsnitt, bortsett från de som blir utröstade. När någon till slut vinner tävlingen har man hört den personens låt cirka en miljard gånger. Det är uppenbarligen ett pr-trick, och helt ärligt så funkar det. Gör din grej Renaida, du förtjänar extra sändningstid.

Jag fattar att syftet med Mello bland annat är att avgöra vem som ska representera Sverige i Eurovision (vilket för övrigt är nåt som de flesta amerikaner aldrig hört talas om. Jag känner bara till det eftersom t.A.T.u var med ett år). Av den anledningen kan jag inte begripa hur Margaret, vars riktiga namn är Malgorzata Jamrozy, fick vara med i tävlingen. Hon är från Polen. Och inte liksom “Åh, hon är från Polen men bor i Sverige!” Hon är en polsk tjej som bor i Polen. Tydligen såg Mello-producenten Christer Björkman henne på svensk tv (hon var redan ganska känd här) och ville verkligen ha med henne. Eftersom hennes sång i Melodifestivalen skrevs av svenskar fick hon vara med och tävla.

Efter att ha googlat runt lite inser jag att Jamrozy faktiskt är rätt cool. Hon har vunnit massvis med priser, varit med på Forbes lista som en av de 100 största stjärnorna inom Polens nöjesbransch (vilket säger en hel del), och hon var med och dubbade den polska versionen av Smurfarna: Den försvunna byn. Men Mellos producenter bestämde att istället för att låta henne vara sig själv skulle de förvandla henne till en kulturellt förvirrad polsk-skandinavisk Rihanna. Hennes låt “In My Cabana” hade uppenbarligen kopierat några inslag från Rihanna, som “uh, nah nah” från Rihannas låt “What’s My Name?” På något konstigt sätt såg hon till och med ut lite som sångaren från Barbados. Och det fick mig att tänka att Jamrozy är lite som de där Balenciaga-skorna jag köpte på eBay för att senare inse att de var fake. Är de lika bra som den äkta varan? Nä. Men ändå rätt nice? Absolut. Kommer de falla samman inom ett par år? Jajjemen.

Rent allmänt presenterade Mello några av de sämsta sångtexterna jag någonsin hört i hela mitt liv. Men de funkade ändå på något sätt. Men inget gick riktigt att jämföra med före detta realitystjärnan senare ena halvan av en duo och nu soloartisten Jessica Andersson, som faktiskt har vunnit Mello en gång, när hon den här gången var modig nog att sjunga en låt som heter “Party Voice”. Låten handlar om hur varenda dag under jobbveckan har varit en riktig kamp, men att nu i helgen kommer hon gå lös. Låttexten “I’m going to dance like a mother” känns extra bra/hemsk eftersom Andersson i själva verket skulle kunna vara mamma till flera av de andra tävlande. Dessutom handlar den här låten om en "party voice" – en feströst på svenska… Alla som festar vet att det här inte har en särskilt positiv konnotation. Jag får osökt upp en bild i huvudet av en morsa som vinglar hem från en bar efter att ha rökt ett helt paket cigg på egen hand. Men återigen, i Mellos eviga ironiska anda är det nånting riktigt härligt med Jessica Andersson, och jag var övertygad om att hon skulle bli en favorit bland alla fans.

Det visade sig att min åsikt om det hela – precis som karaktären hon sjunger om i sin låt – bara var en enda stor röra. Hon kom på näst sista plats i lördags, vilket jag bara kände var så elakt. Jag hoppas verkligen att hon är tillbaka nästa år och sjunger en låt om saker hon inte riktigt förstår.

Sammanfattningsvis var Mello en känslomässig bergochdalbana. Jag blev helt uppslukad och väntade nervöst på att få se om Benjamin Ingrosso (som sjunger som en vacker gayängel) skulle vinna mot den där lilla b-versionen av Timothée Chalamet som kom på andra plats. Jag insåg att jag skulle vilja jobba med att skriva låtar för tävlingen, eftersom det uppenbarligen är nåt man är kapabel att göra mitt i en fylledimma. Ända sedan tävlingen tog slut har jag legat på kvällarna och undrat hur Jessica Andersson mår, och hur sannolikt det är att jag någonsin kommer få höra hennes party voice. Jag har lagt ner timmar på att undra varför de flesta av låtarnas refränger är instrumentella danspauser för sångare som inte kan dansa. Jag har frågat mig om programledaren David Lindgren är den mest självgoda och minst roliga individ som mina hornhinnor beskådat. För mig känns det som att Mello mer får en att ifrågasätta saker snarare än att få upp ögonen för talangfulla personer, och ur ett underhållningsperspektiv är jag helt okej med det.

Mathias Rosenzweig finns på Instagram