Anarkister i USA om varför de tycker att våld är viktigt

Den här artikeln publicerades ursprungligen på VICE USA.

Jag träffade nio anarkister i Portland, Oregon, en regnig eftermiddag i maj. De berättade för mig att planen var att träffa mig "bloc'd out", alltså klädda i svarta kläder och masker, som blivit deras välkända look. Så blev det dock inte.

Du vet säkert vad "bloc'd out" är, om du sett foton och videos på maskerade anarkister, eller om du stött på dem IRL på en vänsterdemonstration (eller på en motdemonstration i samband med en högerdemonstration). De har på sig bandanas, scarfs och hjälmar för att skydda sig mot pepparspray och tårgas. Utstyrseln gör det också svårare för polisen att identifiera dem.

Svarta blocket använder ofta aggressiva och olagliga metoder: man krossar fönster, tänder eld på bilar, kastar saker mot polisen och sätter sig fysiskt emot oppositionen. Det var svarta blocket som tände eld på en limousin i Washington när Donald Trump svors in som president. Det var svarta blocket som slog vit makt-profilen Richard Spencer, något som delvis hyllades och satte igång debatten om det är okej att använda våld mot nazister. Det var svarta blocket som startade kravallerna på Berkeley-universitetet i protest mot kontroversiella och konservativa Milo Yiannopoulops planerade tal.

Svarta blockets metoder har använts i Europa sedan 1980-talet när den politiska autonomismen började få spridning. I USA uppmärksammades de efter kaotiska protester mot Världshandelsorganisationen i Seattle 1999. Då krossade anarkister fönster och våldsamma möten mellan demonstranter och poliser kulminerade i att man använde tårgas. Det blev så pass allvarligt att borgmästaren utfärdade utegångsförbud i centrala Seattle.

Sedan dess har liknande metoder använts många gånger i USA. Det är dock sedan Trump blev president som det har eskalerat. Detsamma gäller debatten om politiskt våld. Demonstrationer har blivit något av slagsmålsklubbar mellan vänster- och högergrupper i Seattle och på Berkeley. I min hemstad Portland är det inte sällan som poliser och anarkister hamnar i slagsmål, och i Washington anklagades över 200 demonstranter för upplopp efter att Trump svors in.

Jag kontaktade några anarkister för att lära mig mer om hur de ser på sin egen roll i den växande anti-Trump-rörelsen och hur de rättfärdigar sina extrema metoder när både vänstern och höger kritiserar dem.

De nio personer jag träffade har olika etniciteter och kommer från varierande ekonomiska bakgrunder och områden i USA. De flesta berättade att de har sina rötter i nordvästa USA. Majoriteten av dem verkar vara millenials, fast de säger att organisationen har "massa gamlingar" som samarbetar med dem. Vissa gick med i anarkiströrelsen efter Occupy Wall Street, något de refererar till som "protestskolan". Andra introducerades till anarkism genom punkkonserter. Eller så handlade det om att man letade efter något mer extremt än den "typiska amerikanska liberalismen", något som alla av dem förkastar. De har alla jobb men vill inte beskriva dem på grund av rädslan att de skulle kunna bli identifierade. Eftersom alla har medverkat på åtskilliga illegala protestrelaterade aktiviteter, gick de endast med på att prata med mig om de blev lovade att hållas anonyma. (Alla namn har ändrats.)

Relaterat: Den beväpnade gruppen som försöker bli det nya ansiktet för vänsteraktivism:

De ser på sin form av anarkism som en utveckling av en internationell rörelse som står upp för människor i samhället som inte har rättigheter. Det är en uppgift som är så mycket mer än deras kontroversiella metoder. Gruppen berättar för mig om anarkisterna som bland annat organiserar kurser i första hjälpen och självförsvar. Vänstergruppen Portland Assembly som jobbar med samhällsfrågor på lokalnivå och anarkisterna som försöker laga potthålen på Portlands gator eftersom myndigheterna inte gör något åt problemet (vilket förmodligen är det enda som fått en positiv spinn i mainstream-media den senaste tiden).

De senaste åren har Portland haft väldigt mycket problem med hemlöshet, och när en extremt våldsam storm svepte in över staden i januari slutade det med att fyra hemlösa vuxna och en nyfödd dog. Myndigheternas sätt att tackla stormen ansågs av många vara otillräcklig, så anarkisterna gick ihop med välgörenhetsorganisationer och delade ut filtar, sovsäckar, kaffe och soppa till de som inte hade tak ovanför huvudet.

När jag frågar dem om det är rimligt att säga att de utgör den beväpnade falangen av motståndsrörelsen (beväpnad som i fallet med svarta blocket), svarar de att det stämmer – men de framhäver att deras avsikter sträcker sig långt förbi motstånd till den nuvarande presidenten.

"Narrativet om att den här kampen är pro-Trump vs. anti-Trump är fel. Det här handlar om ultranationalism," säger Victor, en man som är stor som ett björn och uppenbart försiktig med att inte säga för mycket till mig. "Vi har folk som jobbar i Frankrike, vi har folk som typ Zapatistas… Vi kämpar för att försvara våra samhällen, men vi har kapaciteten, färdigheterna och modet att vara offensiva. Vi kommer inte böja oss för facisterna på gatan, för en polis i uniform eller för de i Vita huset."

Clay, en spinkig, intensiv man vars röst darrar och ökar i styrka när han pratar passionerat, berättar att anarkisters åsikter "är grundade i en önskan efter ett statlöst samhälle fritt från fascism, som försvarar marginaliserade människor från vit makt-rörelsen som funnits sedan långt tillbaka. Vi vill bryta ner status quo och är villiga att göra vad som helst som krävs för det – vare sig det är att lära samhällen att bli självförsörjande eller något mer extremt som blocing up".

Alla berättar om situationer när de behandlats illa av polisen. Blair, som sitter lika tyst som en biblotekarie under större delen av vårt samtal, säger att hon en gång blev anhållen i en stad på västkusten (hon vill inte säga vilken) efter en konfrontation mellan svarta blocket och polisen. Hon säger att de visade en stor pärm med information om henne och hennes kompisar och att hon fick höra: "Vi har koll på dig och dina vänner." (Hon säger att hon inte blev anklagad för något brott.)

"Vi jobbar under antagandet att vi redan blivit infiltrerade av högergrupper och poliser, och att vi blir olagligt övervakade av poliser, precis som med Black Lives Matter och Occupy blev av NYPD."

Det låter som ett extremt jobbigt sätt att leva på, men för Victor är kampen mot Trump-anhängare och vad han anser vara en fascistisk rörelse som sprider sig över USA "på riktigt nästan som ett krig… för oss är motstånd intuitivt och något vi måste göra."

De här anarkisterna menar att vänstern aldrig sett tillräckligt allvarligt på alt-right och vit nationalism. De ser sitt agerande på gatorna som en kalldusch för vänstern och en varning till extremhögern – ett stridsrop och ett exempel på hur man kan bekämpa det som de menar är fascism.

Victor skrattar när jag frågar om de är oroliga att deras mer kontroversiella handlingar ska alienera folk från rörelsen. Han berättar för mig att "mainstream-liberaler håller fast vid institutioner som polisen och folkvalda politiker har svikit dem med om och om igen – ändå fortsätter de att återvända till sina misshandlare som en slagen partner."

När det kommer till huruvida politiskt våld kan vara rättfärdigat är det inte ens en debatt för dem. "Jag avskyr våld mot människor för det mesta – men de här är inte människor, de är nazister," säger en anarkist som jag kallar för Sean, vilket får gruppen att skratta.

En man som kallas Rip beskriver hur det känns att vara en del av rörelsen och att storma in mitt i en strid. "Jag känner mig mer logisk än emotionell," säger han. "Det är så mycket som händer, från polisen till att försäkra sig om att ens folk i blocket är okej, till att vara på vakt efter någon galen Trump-anhängare med pistol… Adrenalinnivån är definitivt hög, men resultatet kommer egentligen inte från upphetsning och upprymdhet utan från noga observationer och att man har risker i åtanke. Det är ett märkligt lugn i kaoset som kommer ur vaksamhet och tillit till ens medmänniskor."

Relaterat: VICE News om den revolutionära fronten:

När jag nämner den dåliga pressen svarta blocket fick under valet och från protesterna på första maj nyligen här i Portland (båda gångerna var våld och vandalism involverat och kallades för upplopp av polisen) fnyser Clay. "Jaha? Ingen brydde sig om protesterna i Portland tills vi fick dem att göra det. Plötsligt var hela världens ögon riktade mot Portland. Vi var villiga att utsätta oss för risker för det här. 'Vad som än krävs' är något som vi tar väldigt seriöst."

Jag ber gruppen svara på kritiken om att deras metoder kan få folk att bli motsträviga till frågorna de jobbar för, och Clay, som pratar med sådan innerlighet att folk vid bord bakom oss vänder sig om, anmärker att andra politiska partier i Tyskland försökte argumentera med Adolf Hitler när han höll på att ta makten. "Nyliberaler kanske inte vet om det än, men de anti-fascister som slår tillbaka är de man kommer minnas som de som kämpade mot fascism i det här landet – inte dem."

Skador på egendomar som orsakats av svarta blocket då? När en butiks fönster krossas, det är inte våld mot staten utan våld mot ägaren av fönstret och i Portland är oddsen goda för att den ägaren är anti-Trump.

Gruppen nickar instämmande när Clay sveper sin öl och kyligt berättar för mig att de inte har någon medlidande för "en borgarbutik som har deltagit i 'gentrifieringsdöden' och omflyttningen av kvarter där familjer som redan kom från marginaliserade samhällsgrupper brukade bo."

Norm Stamper var polischef i Seattle under de uppmärksammade protesterna mot Världshandelsorganisationen 1999, vilket ledde med att han avgick. "Det är ett misstag att underskatta anarkisterna och se dem som tanklösa människor som bara ägnar sig åt förstörelse, de är faktiskt ofta några av de mest organiserade demonstranterna," säger han till mig. Han förstår kanske bättre än de flesta vilken svår position polisen hamnar i när de står inför våldsamma protester och inte har många rimliga handlingsalternativ.

Trots att han pratat öppet om att han ångrar beslutet att använda tårgas på demonstranterna, säger Stamper att han "blev chockad över polisens overksamhet" i Berkeley i april när anarkister och alt-right slogs på gatorna. "Om de inte agerar har de frånsagt sig ansvaret. Man kommer bli kritiserad oavsett och det spelar ingen roll vilken sida man skyller på, man måste agera."

Stamper säger också att polisens användning av militära metoder ofta spär på kaoset som anarkistgruppen är ute efter. "De kommer nog säga åt en att dra åt helvete om man försöker prata med dem. De kanske säger något mycket värre än så! Men man måste försöka ta kontakt med dessa människor," är Stampers råd till poliser som möter anarkister. "Våld är sällan lösningen – och tårgas är aldrig det. Allt man gjort då är att visa att de har rätt att planlöst skada medborgare. Förflytta dem om det krävs, men var inte den som tar första steget och spreja inte gas på dem."

Stamper är mer sympatiskt inställd till anarkisterna än de flesta polischefer, och fientligheten mellan polisen och svarta blocket går åt båda håll. Clay berättar för mig att poliser nyligen tog anarkistiska och anti-fascistiska flaggor i beslag under protester i Vancouver, Washington, men Trump-anhängarna som gjorde sieg heil-tecken fick ha kvar sina vapen.

"I och med att polis runtom i landet blir alltmer militariserad, och vita nationalister och alt-right-grupper fortsätter bli uppmuntrade av Trumps regim, är behovet för militanta metoder större än någonsin," säger Sean. "Vid de här demonstrationerna fångar [vi] polisens uppmärksamhet, vilket i sin tur möjliggör vissa handlingar som inte skulle gå om vi inte vore där… Jag tror garanterat att några av de som vi [med våld] hindrat polisen från att arrestera var glada att vi var där och ingrep."

Jag pratar också med Pete Simpson som är talesperson för Portlands polisdepartement angående den här kritiken från anarkisterna. "Det är lätt att måla upp oss som för eller emot en viss grupp, men så är inte fallet. Vi poliser gillar inte att jobba vid demonstrationer, eftersom det är flera timmar av långtråkighet och vaksamhet, vilket plötsligt kan förvandlas till förvirrade våldshandlingar – våld som de här anarkisterna sätter igång," svarar han.

Angående polisens militära metoder som är så föraktade av demonstranter har Simpson följande att säga: "Vi utvärderar alltid våra metoder. Det är nästan en omöjlig sits, för folk vill att vi ska lösa saker… och känner lite att vi inte gör tillräckligt på de här protesterna, och samtidigt lite att vi går för långt. [Anarkisterna] tvingar fram det."

Att handskas med svarta blocket är uppenbarligen komplicerat för polisen, men det blir ännu mer komplicerat för vänsteraktivister som fördömer användandet av våld.

En person som arrangerar demonstrationer (som ville förbli anonym) sa något till mig som jag hörde gång på gång när jag diskuterade den här artikeln med människor från vänstern: "Det är en oerhört komplex situation med dem, för teoretiskt sett håller jag med dem nästan helt och hållet – men jag tror fortfarande att det bästa sättet för att förändra ett stort och korrupt system är från insidan, och att man utövar sin yttrandefrihet… och jag oroar mig för att till exempel krigslagar skulle implementeras om något riktigt dåligt skulle hända."

De som använder sig av metoder som liknar svarta blockets ser på dessa bekymmer som en del av ett större problem av att foga sig till ett korrupt system. "I ett klimat där presidenten och hans representanter rent av kan ignorera grundläggande fakta och friheter börjar allt fler människor inse att det inte längre finns rum för den gångna tidens ljumma debatter," säger en anarkist som jag väljer att kalla Lauren.

För att förstå hur den här gruppen tänker är det viktigt att inse att när de ser konflikter som det som hände på Berkeley ser de det som framgång.

"Fascisterna är organiserade och har ett nationellt samarbete. Vi måste också vara så," säger Clay. "De är våldsamma och känner sig berättigade och vi kommer fortsätta bemöta dem med samma aggressivitet. Det ska de veta om. Vi är redo. Vi är inte de som polisen beskyddar. Det är högerfascisterna som får poliseskort."

Det verkar inte som att den här retoriken kommer bli mildare. Förra helgen knivhöggs två män till döds, och en tredje blev allvarligt skadad när de försvarade två tonårstjejer, en av vilka hade på sig hijab, från en man som skrek rasistiska skällsord mot dem på spårvagnen i Portland. När han gick upp i rätten hade misstänkte Jeremy Joseph Christian skrikit: "You've got no safe place!" och "Death to the enemies of America!"

I ljuset av dådet har Portlands borgmästare Ted Wheeler bett en högergrupp att avbryta ett planerat offentligt möte, men troligtvis kommer de inte ge efter. Anarkisterna jag pratade med valde att inte kommentera det mötet, men det är möjligt att de kommer befinna sig där med maskerna på.

Trots all den ilska som finns i luften verkar det som att det är få som är villiga att gå med svarta blocket fullt ut, även om de anser att målet är rättfärdigt. För att ha en plats i gruppen jag pratade med måste man inte bara ställa sig emot högerextrema huliganer som kan börja slåss på gatan, men även mot regeringen och polisen. Det är hårda bud.

Stamper förvånade mig under vårt samtal när han sa att han anser att folk som tar till gatorna är den mest rimliga formen av protest och att han förstår var all ilska kommer från. Men när jag frågade om vad han tyckte om svarta blocket svarade han: "Om man ser polisen som inget mer än massa dåliga äpplen, varför då provocera dem? Det är en kamp som anarkisterna aldrig, aldrig kommer vinna."

Donovan Farley finns på Twitter.